En annars lugn och lite händelsefattig premiärmorgon fick en snabb, brutal och oväntad vändning när en björnhona plötsligt attackerade Pär Sundström och bet honom i ansiktet. Hade inte sonen Evert, 14, ryckt in i handlingen och börjat mata slag mot björnen så vet ingen hur det hade slutat.
– Jag hittade kinden på marken efteråt, säger Pär Sundström.
När Vildmarken når Pär så har han precis varit ute och tränat sin hund. Han berättar att han är sjukskriven och försöker läka ihop efter björnattacken. En hel del tid har dock gått till att prata med media som har ryckt i honom på slutet. Jag frågar honom om det är jobbigt att prata om den traumatiska händelsen där både hans och sonens liv var i fara.
– Det har inte varit jobbigt på hela tiden. Jag är skapt som så att det är vad det är och det blir vad det blir, säger han.
Händelsen utspelade sig i en skog i Ljusdals kommun under premiärmorgonen. Ett tiotal jaktlag anlände strax efter fyra på morgonen för att organisera sig innan de gav sig ut på passen. Pär hade med sig fyra från sitt jaktlag och blev ansvarig för att posta ut dem.
– Min dotter och min far tog första passet och grabben min och jag tog det sista.
Det blev en lugn start. En järv föranledde lite hundskäll, men annars hände det inte mycket under morgonen och de var i princip redo att ge upp.
– Jag hade pratat med jaktledaren och vi kom överens om att vi skulle köra ett litet tag till.
Strax därefter hörde jaktledaren av sig igen och berättade att de hade sett en björn och att det snart skulle hända grejer där Pär och sonen befann sig.
– Mycket riktigt så hörde vi hundarna bara tio minuter senare. Då förstod vi att björnen gick rätt emot oss.
Spänningen steg där Pär och Evert stod på pass.
– Grabben flinade från öra till öra när han förstod att den gick emot oss, säger Pär som såg att björnen följde två bäckraviner och rörde sig till fots jämte drevet.
De fick klartecken att röra sig framåt och hamnade snart i en relativt gallrad men kuperad skog. Hundarna sprang upp och ner och var bakom björnen hela tiden, vilket gjorde att det inte blev något riktigt bra skottillfälle.
– Då var björnen på väg snett ifrån oss. Det var en stor tall och några buskar i linje och när hon försvann bakom dem så förväntade jag mig att den skulle komma ut på nästa sida, men det gjorde den aldrig.
Evert, som stod fyra meter framför, kunde hastigt se hur björnen gick ner nära backen och plötsligt gick till anfall. Därefter gick det väldigt snabbt. Från sin position såg inte Pär björnen förrän den i princip kom ut framför fötterna på honom.
– Det rörde sig bara om några meter. Jag stod i dikeskanten och hon kom upp alldeles precis framför mig.
Pär tog några snabba förflyttningar snett bakåt i hopp om att björnen skulle passera.
– Jag ville inte skjuta en björn rakt framifrån på en meter eftersom risken är att man hade fått stryk, det hann jag förstå, säger Pär.
Och fortsätter:
– Jag ville släppa förbi så att jag hade kunnat skjuta när hon försvann bort. Men hon följde ju med i de där jäkla dansstegen så det gjorde ju ingen skillnad, förklarar Pär.
Björnen var nu så nära att bösspipan slog i hakan på björnen. Pär avlossade ett skott men sköt henne under hakan, genom buken, utan att träffa något väsentligt. Därefter skedde allt i en väldig fart.
– Hon tog tag i låret och runt axeln på mig, sedan knölade hon liksom ihop mig.
Pär berättar att trots att han är 194 centimeter lång och väger 130 kilo så var det inte mycket han kunde göra.
– Jag var som ett litet barn i famnen på den här. Jag hann mäta krafterna lite och kunde konstatera att där var man underlägsen…
När Pär hamnade på backen så högg björnen honom.
– Det gick så fruktansvärt snabbt allting. Jag hann inte känna någon smärta heller, bara att jag blev omtöcknad och tillknölad.
I samma veva hoppade Evert på björnen i ett försök att rädda sin far.
– När björnen hoppade på mig så skriker han ”Nej, nej, nej!”, säger Pär som från backen kunde höra sin son slå björnen med knytnävarna.
– Den första smällen hör jag tydligt, den tog nog bra. Han var nog jävligt förbannad.
Pär rullade runt och kom snart upp på knä. Därifrån kunde han se hur sonen och björnen slogs för fullt.
– Då hade björnen bitit fast sig i armen och Evert bara matade slag, säger Pär Sundström och får frågan om vad han tycker om sonens agerande.
– En del anfaller som försvar och en del flyr som försvar. Det är svårt att säga att veta hur någon ska agera i en sådan här situation innan de är där.
– Det är en grisblinksingivelse, och jag tror att han ångrade sig kraftigt när de väl slogs, men då var det så dags. Det gjorde nog ont och det var väldigt ångestfyllda ljud när hon satt fast i honom.
Trots att Pär nu för sin del hade kommit loss så var det svårt att komma till skott. Pär beskriver scenariot:
– Då hade jag björnens rygg emot mig och Evert var bortanför. Evert skrek att jag skulle skjuta när jag kom upp på knä, men jag hann skrika tillbaka att det inte gick eftersom han var i vägen.
När Evert hörde det så började han mata på slag även med knäna.
– Efter 3–4 snabba kraftiga knän så vek björnhonan runt och så fort jag fick sida på henne så tog jag chansen.
Björnen föll och Pär gick fram för att konstatera att den var död. Evert var dock allt annat än lugn.
– Han var helt vansinnigt förbannad. Han svor en hel del över björnen och sedan en hel del över mig.
Du fick en utskällning?
– Ja, för att jag inte sköt henne tidigare. Sedan fick han syn på mig och då sa han ”Nu ringer jag 112, pappa”. Jag försökte stoppa honom och ville i stället att passkollegan Sonny skulle köra oss. Då sa han ”Nej, jag ringer 112 i alla fall” och sedan lugnade han sig lite, säger Pär Sundström.
– Sedan började det göra ont och då såg han benbitarna peka ut. Jag trodde bara jag var lite riven, men sedan förstod jag hur illa det var när jag hittade kinden i gruset, skrattar Pär.
Vad tänker du nu när du ser dig själv i spegeln?
– Det ser ju för jävligt ut. Det är en kritvit svål som de har tagit från ytterovansidan på vänster lår.
– De har tagit där det är tjockt skinn och en fettkappa så att de har mycket att jobba med i ett senare skede. Det här är liksom som själva plåstret. Så småningom ska de modulera och återställa ansiktet någorlunda. Jag ser ju ut som Frankenstein nu. Det är tragikomiskt.
Kinden, och avsaknaden av muskulatur i densamma, ställer även till det för Pär som redan är i gång så smått och jagar igen.
– Jag kan inte skjuta med den, som kinden är nu. Jag har provat att lägga an, men den är alldeles för hård och för tjock. Jag har ingen bössa som passar längre.
För att lösa problemet har Pär tvingat hitta alternativa lösningar för att kunna fortsätta göra det han tycker om så mycket. Just nu tränar han nämligen vänsterskytte för fullt.
– Jag har nog skjutit en hel ask luftgevärsskott. Det tog nästan en vecka innan träffbilden krympte. Det är fruktansvärt bakvänt allting.
– Sedan har jag inte riktigt någon muskulatur i kinden. Jag kan till exempel inte blunda enbart med höger öga så nu har tjejen sytt en ögonlapp som jag använder när jag ska skjuta, säger Pär som trots allt redan upplevt jaktlycka som vänsterskytt.
– Jo då, jag har faktiskt skjutit två tjädrar, säger han.
Träningen har alltså gett resultat?
– Jag har ju inget val, säger han och skrattar.
Stor okunskap
Mindre muntert har efterspelet varit där familjen fått motta en del hatkommentarer. Pär menar att kunskapen generellt är alldeles för dålig vad gäller jägarrollen och människans roll och påverkan i och på naturen.
– Det är ju så. De sitter där på sin balkong och tror att allt är guld och gröna skogar och Disneyfilm. Men det är ju inte så. Så enkelt är det inte, säger Pär och tillägger:
– Det har blivit någon jävla våg där man tror att naturen sköter sig själv ifall man låter det vara. Och ja, det gör den. Men då kan inte vi bo här, så är det. Ska vi bo här så måste vi sköta den, säger han bestämt.
Ett trauma
Även Evert är på bättringsvägen efter att ha opererat handleden vid två tillfällen och nu har de båda lämnat sjukhussängen till förmån för vardagen. Scenen där sonen slåss för sitt liv har dock ställt till det vad gäller Pärs nattsömn sedan händelsen inträffade.
– Är det nåt som har etsat sig fast så är det den scenen. Jag har vaknat till den, den har väckt mig. De första två nätterna drömde jag om när björnen kom fram precis framför fötterna på mig, men sedan var den en vecka där jag drömde om när björnen och Evert slogs.
– Nu har det varit lugnt ett tag, men det lär väl komma fler vändor. Det är ju ett trauma så det är väl klart att det kanske ingår, avslutar Pär.
