När Jens Kjaer Knudsen för första gången åkte till Turkiet för att lägga ner sin sjätte underart av gems, den anatoliska, så gick han på pumpen uppe i bergen. Men skam den som ger sig…
Gemsarna befinner sig på den gräsbevuxna sluttningen mellan två bergskammar som faller ut och ner från bergstopparna några hundra meter längre upp. Terrängen är brant och gemsarna är fortfarande för långt ut för att Jens Kjær Knudsen ens ska överväga att skjuta någon av dem. Han vill komma närmare – och sitter med trumf på hand. Dels har de ingen aning om vår närvaro, dels har Jens turkiska guide, Kamil LiLigum, radiokontakt med en annan guide, Zeki Celik, även kallad ”Befälhavaren”, på bergskammen på den motsatta sidan. Över radion berättar den sistnämnde att gemsarna rör sig neråt mot ett område där terrängen inte är fullt lika utmanande – denna bergsjakt ser faktiskt ut att kunna bli nästan för lätt.
Men även om det ser lätt ut här och nu så är inte fallet så om man ser det från ett större perspektiv. I själva verket har Jens varit här förr, i precis dessa berg och på precis samma ställe, för ungefär sju månader sedan. Den gången kom han, under den första jaktdagen av fem, nära en ensam gemsbock. Den befann sig på samma ställe som gemsarna huserar på just nu, men eftersom det vid tillfället rörde sig om ett ungt djur så bestämde han sig för att vänta. Han hade ju många jaktdagar kvar och det skulle nog gå att hitta ett äldre exemplar.
Den dagen fick han på nära håll uppleva två laviner, som utlöstes av den överliggande och tinande snön. En lavin rasade faktiskt nerför just det berg där han hade varit 20 minuter tidigare, och lite senare var det dags igen, några hundra meter nedanför honom. De resterande dagarna av resan drunknade dock i och under en snöstorm, och när det äntligen klarnade upp under den sista dagen så stängde myndigheterna jakten i bergen på grund av lavinrisken. Vid tillfället hade det fallit 60 cm nysnö över den gamla ”ruttna” snön och den sista dagen på jaktresan i mars utmynnade därför i ett nästan hopplöst försök att hitta gems i de lågt belägna skogsområdena. Det enda de hittade var ett purfärskt spår efter björn som precis hade lämnat vinterdvalan, men Jens såg aldrig till den, vilket var symptomatiskt för den resan.
Från lätt till svårt
Läget är helt annorlunda den här dagen i början av oktober. Jens och Kamil ska bara upp ungefär 200 meter och sedan röra sig lite åt vänster, för att komma till skottläge. Om hongemsen, som håller vakt från sin position ute på klippan, rör sig ner över åsen till de övriga djuren i flocken så är det fullt möjligt att komma in på 50–100 meter – ett scenario som man under normala omständigheter sällan upplever under den här typen av jakt.
Även det scenariot ändrar sig snabbt, på någon sekund, till en typisk situation i bergen. I samband med att vinden sveper förbi så får gemsen vittring och ger ifrån sig en varningssignal. Kort därefter kan vår befälhavare på andra sidan berget, genom en knastrig radioförbindelse, meddela att djuren har gått över den högsta punkten på bergskammen. På några ögonblick går jakten från att vara alldeles för lätt till att bli till synes ohyggligt svår.
Kamil vet att gemsarna ofta brukar stanna för att äta vid en liten sjö på andra sidan toppen. Under de närmaste timmarna följer därför Jens sin guide upp genom branta passager och över stigande klippor. Steg för steg närmar de sig långsamt platsen där djuren förväntas befinna sig. Vid många tillfällen går de genom ankeldjup tösnö, som stövlarna trycks ner i, samtidigt som de håller balansen med den oumbärliga vandringskäppen. På vissa ställen är det så brant att en liten koncentrationsmiss, och den därefter följande glidturen genom snön, kan få allvarliga konsekvenser. De befinner sig på drygt 3 000 meters höjd och vår danske jägare verkar lida lite av den tunna luften. Snart får dock Kamil syn på flocken. Han guidar runt Jens på en inte helt ofarlig tur runt den sista och högsta toppen i bergsmassivet – och nu är de på rätt plats. En strapatsrik tur har nått sin klimax. Skottet – det som krävt två resor till Turkiet – kan snart avlossas.
”Lavinbergen”
Den här jakten på anatolisk gems, som är en av tio underarter av gems, äger rum i Kaçkarbergen i nordöstra Turkiet, nära gränsen till Georgien. Fritt översatt betyder Kaçkar ”bergen där snön rinner”, eller ännu mera fritt översatt, och apropå turen i mars, ”lavinbergen”. Både guider och jägare bor under jaktturen i en 100 år gammal stuga som är belägen på det lummiga gräset på sluttningarna. Stugan ligger på en höjd av 2 600 meter. Här är luften torr – och trots hyttens patina och trångboddheten så känns den på inget sätt inhuman. Genom åren har besökarna ristat in sina namn i träväggarna, som tillsammans med den sprakande vedspisen, det låga taket och de levande ljusen tillför en måhända primitiv, men rustik känsla och skänker lugn.
Bock eller hona?
På ett ställe lite ovanför gemsflocken genomför ett par ungar en illusorisk, framtida kamp om flockens honor. Just nu kan kampen betraktas som en barnslig lek, men med tiden kommer den bli både allvarlig och dödlig. Brunstkamper hos de vuxna är spektakulära och ofta väldigt cyniska. Vid tillfället finns det dock inga tecken på att den kommande brunsten påverkar flocken – förutom en bock som turligt nog för Jens har lämnat flocken. Hos gems, där båda könen har horn, kan det vara svårt att skilja honor från bockar. Och eftersom Kamil inte verkar ha någon större erfarenhet vad gäller att välja rätt djur, och för övrigt inte talar annat än turkiska, så är det upp till Jens att välja ut djuret som han vill nedlägga. Han tar sig tid att välja ut bocken som han vill ha. Till en början är den inte ens synlig, men när den så småningom träder fram efter att ha gömt sig under klipporna så lägger Jens an. Tiden är inne. Ska det skjutas, så ska det skjutas nu.
45 kilo på ryggen
Skottet går, gemsbocken faller på plats. Den rullar ner en bit från berget, samtidigt som flocken upplöses i en vild flykt uppför de branta sluttningarna vid skottplatsen. Gemsunderart nummer sju är hemma. Den fälldes på 3 200 meters höjd med ett fint skott och efter en mycket intensiv jakt som gick från att vara lite för lätt till att bli väldigt utmanande. Nu återstår bara för vår guide, Befälhavaren, att ta sig hit. Och vägen, som tog Jens fem timmar att avverka, klarar den magra och benhårda guiden på mindre än en timme. När han väl är framme avlöser han Kamil, som på egen hand burit det ungefär 45 kilo tunga djuret från dalen där det fälldes.
Befälhavaren spänner fast djuret på ryggen och gör klart för Jens att resan neråt, precis som resan uppåt, kommer att bli en svår utmaning. Inget moment har varit lätt under denna gemsjakt och vår bergsjägare visar upp ett trött leende när han följer efter guiderna. De är på väg till en välförtjänt gryta med vitlök, kokt över vedspisen i den lilla hyddan, precis som benhårda, kyliga bönder och bergsjägare har gjort under de senaste 100 åren.
Fotnot: Under morgondagen släpper vi en inläst podcastversion av denna artikel.
