Rävjakt på årets första nysnö är en högtid för David Vesterlund och Rickard Edin. Med två stövare och två terriers har de specialiserat sig på predatorjakt. Joakim Nordlund hängde med när duon släppte hundarna i ett nattslag – vilket skulle ge resultat.
Den här morgonen har snön fallit över de norra delarna av Sverige. På Facebook kan man se människor som förfäras samtidigt som andra välkomnar den, en trio jägare från Piteå tillhör den senare kategorin. När regnande ersattes av snö gnuggade de händerna av förtjusning.
Morgonen när vi träffas hemma hos Rickard Edin i byn Hortlax utanför Piteå ligger ett decimetertjockt snötäcke på marken. Samtidigt som solen var på väg upp hade han och kompisen David Vesterlund spårat av markerna i utkanten av byn. Bara någon kilometer från Rickards gård finner de ett nattslag där räven nyligen har gått.
Det ligger en förväntan i luften när David tar ut finnstövartiken Nila. Tanken går till en racinghund när man ser hennes strömlinjefärgade kropp. Snön som har fallit hindrar henne inte i sin framfart utan hon mer eller mindre flyger fram när hon släpps. När hon har fått springa och göra sina behov visar David henne spåret. När han åter släpper henne har hon nosen i marken och det är inget snack om att hon nu har antagit utmaningen. Hennes framfart följs på pejlen och hennes husse konstaterar efter tio minuter:
– Nu är hon nog lite för het. Hon har inte jagat på ett tag. Hon är lite omständlig nu. Hon har nog varit i bakspåret verkar det som.
Men till sist hittar hon rätt och det första skallet kommer efter några minuter. Årets första rävdrev på nysnön är ett faktum.
– Nu har hon tagit an spåret. Nu är det drev, säger David belåtet.
Precis som i vilket ishockeylag som helst måste lagledningen välja ut vem som ska starta matchen. I den andra bilen gnyr Hamiltonhanen Janne lite missnöjt över att ha blivit kvar på bänken. Hans gnyende ackompanjeras av terrierkompisen Dalton som även han vill visa vad han går för, fast nu är det Nilas tur att vara i rampljuset.
Nytt gryt
Rickard Edin och Robin Magnusson har ställt sig på pass, men tiken driver bara i några minuter. Till sist stannar allt upp. De tre vännerna känner markerna runt Hortlax väl och de vet också var gryten finns. Men det visar sig att det finns ytterligare något gryt som de inte har riktigt koll på. En bit från den lokala lilla jaktskjutbanan i Hortlax har räven hittat ett gömsle. Samtidigt skäller finnstövartiken ståndskall för att visa de andra rätt.
– Det här hade vi ingen aning om att det fanns. Konstigt nog. Men nu vet vi var den här räven är, säger David.
Grytet har bara en öppning och han trycker ned en granruska vid ingången.
– Nu vet vi var den här är. Jag får höra med de andra hur vi ska göra, säger han.
Samtidigt som David kopplar sin hund och tar med henne tillbaka till bilen finner Rickard ett nattslag. Nu är det Hamiltonstövaren Jannes tur att bekänna färg. Den stora och ståtliga hanhunden ställer sig och vädrar. Sedan tar Rickard honom med sig och visar honom rätt på spåret. Han följer det i några minuter, men återvänder efter ett tag över den lilla gångbron vid skjutbanan. Det blev inget nytt drev utan Janne far i Nilas spår och Rickard konstaterar kort:
– Det är samma räv som vi har i grytet. Tyvärr.
Efter att Janne bara har fått vara med i matchen i 20 minuter hamnar han åter på bänken. Vännerna rådslår hur de ska göra. Det finns inga fler spår att släppa på. David och Rickard har inte bara varsin stövare. De har också varsin terrier och valet faller på Dalton, Rickards fina och glada lilla foxterrierhane. Han är bara 1,5 år men han har redan hunnit besöka flera gryt. Den lilla krabaten utstrålar verkligen energi och glädje över att befinna sig under bar himmel.
– Det är nog inget snack. ”Dalle” gillar det här. Ja, jag vill nog påstå att han älskar det. Det är i grunden en lycklig hund men när han är ute på jakt är han nog som allra, allra lyckligast, säger Rickard och stryker sin hund över ryggen.
Trycker i grytet
Nu går rävjakten in i nästa fas. När vi närmar oss grytet smyger de försiktigt. Fortfarande på behörigt avstånd säger David med låg röst:
– Det gäller framför allt att inte stampa i marken och att undvika att gå på grytet. Vi vill att räven ska tro att det bara är hunden här. Just klamp i marken gör att den trycker hårdare inne i grytet och då minskar våra möjligheter att få ut den.
När Dalton släpps har Robin Magnusson ställt sig på pass under en stor gran cirka 20 meter från öppningen. Han brukar följa med som passare så ofta han har möjlighet. Tanken är nu att hunden ska gå ned i grytet och sedan komma upp för att ge räven en chans att fly. Den lilla terriern nosar lite kring öppningen innan han ger han sig in i det mörka tunnelsystem som ett rävgryt utgör. När Dalton kommer upp en första gång står Robin på helspänn. Alla som har varit med på rävjakt vet hur extremt snabbt det kan gå när en räv väl lämnar grytet. Det räcker med tio procents sänkt beredskap för att man ska missa allt.
Väntar på helspänn
Rickard kallar till sig hunden och håller i honom i tre–fyra minuter. Till sist släpper han honom igen och samma procedur upprepas. Nu väntar vi på helspänn på att få se en röd nos i öppningen. Att vara så fokuserad i flera minuter är inte helt enkelt och extra svårt är det om man börjar frysa lite om fingrarna och måste värma sig. I ett sådant läge har man gett räven ett litet övertag för det behövs som sagt bara någon sekund så är Mickel på flykt i skogen igen.
Målsättningen när kamraterna jagar räv är först och främst att jaga med drivande hund. Den här hösten har det blivit några riktigt lyckade rävdrev på barmark. Två helger innan den här jakten hade hela tre rävar skjutits undan hundarna. När den första snön nu har kommit öppnas nya möjligheter i och med att man då kan släppa på synliga spår. Snön gör samtidigt att räven ofta söker sin tillflykt ned i något stenröse eller gryt. En duktig och driven terrier är då näst intill ett måste för att få ett lyckat avslut.
I det här fallet har även David en terrier men det lilla kvicksilvret Krypet fick vänta kvar i bilen. Cirka en kilometer bort hör vi hur hon och de två stövarna vädrar sitt missnöje över att inte få delta aktivt i jakten.
De tvåbenta jägarna är däremot där med full styrka. Dalton är nu inne i grytet för tredje gången och man kan ibland skönja hundskallen under marken. Till sist ser vi en smutsig vit liten krabat kika fram. Robins blick blir skarpare. Han håller ett bestämt grepp om kolven för att inte bjuda på extra tiondelar. Men räven väljer att stanna kvar under jord.
Innan kamraterna kom fram till grytet hade de lagt upp en strategi, en plan B. När Rickard åter tar upp ”Dalle” i famnen så återvänder han och David mot bilarna. De pratar medvetet lite mer och lite högre och fortsätter så hela vägen bort mot de andra hundarna. Tanken är att räven ska invaggas i tron att faran nu är över. När stillheten runt grytet åter har lagt sig står Robin kvar under den stora granen. Blick stilla – med vapnet redo att lyftas till axeln. Efter tio minuter av fokuserad väntan inser kompistrion att även plan B har gått i stöpet.
– Antingen lyfter vi på mössan och säger ”du vann” till räven och avbryter. Eller så kan man fortsätta att jaga. Och vi tänker fortsätta att jaga på den här. Bara så du ska få se hur man kan arbeta, säger David.
Han håller i en jordspade och Rickard släpper åter ”Dalle” som utan tvekan åter kryper ned i tunnelsystemet. Snart hör vi skall under jorden cirka sju–åtta meter från öppningen. Rickard sätter spaden i marken och konstaterar att tjälen bara har trängt ned en liten bit.
De börjar gräva och som kompisar delar de på den föga åtråvärda sysslan. Samtidigt försöker de med hjälp av en grytpejl att lokalisera exakt var räven och hunden befinner sig. Avsikten är att gräva snett ovanför och bakom hunden.
David berättar lite mer om planen.
– När vi kommer rätt har hunden arbetat aktivt med räven. De ligger och anfaller på varandra. När vi sedan kommer ned ska man lyfta bort hunden och tanken är då att räven ska titta fram, säger han.
Kamp inne i mörkret
Vi hör nu skallen allt tydligare. Man kan också höra rävens specifika ljud som kan liknas vid en blandning mellan stön och skall. Under fötterna på oss pågår en kamp inne i mörkret. De sista spadtagen tas med försiktighet för att inte skada hunden. Till sist kan man se honom och han sticker upp nosen som ett ”men tjenare, här är jag är ni äntligen här nu”.
Nosen är smutsig och lite blod vittnar också om att han har haft närkontakt med sin kombattant. Samtidigt ser man hur den lilla terriern viftar på svansen samtidigt som han skäller frenetiskt.
– Ja, ser du. De kryper ned i ett mörkt hål och fajtas. Och de älskar det. Det är det som gör en så glad när man ser jaktlusten och jaktviljan. När man försöker sätta sig in i vad de faktiskt gör. Att man ligger under jord och tampas med ett djur som kanske är bra mycket större än en själv, säger David.
Sedan tillägger han:
– Jag har ju varit runt en del hundar men terrierns egenskaper hittar man inte i så många andra jakthundsraser. Det mod och den glädje som en liten terrier visar är enastående.
Rickard stryker svetten ur pannan. Grävningen har tagit på krafterna. När David lyfter upp hunden ur det nu öppnade grytet avslutar Rickard jakten med ett välriktat pistolskott. Sedan släpper David ned Dalton som ilar ned i grytet där han drar fram räven. Och det visar sig vara en praktfull hane på åtminstone åtta kilo.
Den röda pälsen avtecknar sig väl mot den kritvita nysnön. De tre jaktkompisarna lyckades än en gång att överlista en räv och tillsammans återvänder de till bilarna.
Rävjakten främst
Under de senaste åren har Rickard och David ägnat sig uteslutande åt predatorjakt. Och båda sätter rävjakten främst.
– Räven har alltid klassats som ett förstklassigt jaktvilt. Det finns också en lång tradition i Sverige att jaga räv. Det brukar jag tänka på och det är kul att föra det vidare. Sedan är det svårt. Och ingen jakt är den andra lik, säger David.
Rickard har jagat räv i åtta år och han upphör inte att fascineras.
– Räven är så smart. Ibland tror man att man har tänkt ut allt men den kan ändå vara steget före. Nästan som om den hade ett sjätte sinne, säger Rickard.
När de är framme vid bilarna rastar de hundarna och sedan börjar planerna inför nästa dags jakt. Då avslöjar David att han har lite dubbla känslor inför den första spårsnön.
– Det är ju härligt, det är det. Samtidigt gör det mig lite stressad att leta spår. Det är väl för att man vill så mycket. Man vill ju ha spår en sån här dag och släppa på det. I dag hittade vi ett och det gick bra. I morgon är har vi förmodligen mer att gå på, säger han.
Sedan hoppar kompisarna in i bilarna. En lyckad jaktdag på årets första spårsnö är till ända.
