Närkontakt under norrländska rådjursjakten: ”En mäktig känsla”

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
2021-12-13

Närkontakt under norrländska rådjursjakten: ”En mäktig känsla”

Några kanadagäss slår fast på fältet utanför den lilla jaktkojan. Innanför väggarna drar man upp riktlinjerna inför dagens rådjursjakt – och i bilen ligger 2,5 år gamla drevern Fi, beredd att ge rådjuren en match. Joakim Nordlund följde med det lilla men passionerade jaktlaget för att dokumentera en helg som skulle visa sig bli lyckad. Text & foto: Joakim Nordlund.

Morgonen hade kunnat börja bättre. Vid parkeringen till den lilla jaktkojan fastnar nästan bilen uppe på en sten som ligger dold mellan tuvorna. När svaveldoften i bilen har lagt sig möter Rolf Frimodig med en fast näve. Han är jaktledare i det lilla jaktlaget där en efter en nu dyker upp. Sedan sätter de sig ned vid bordet i den lilla stugan. Dagen ska bjuda på rådjursjakt på marker utanför byn Örarna ett par mil norr om Luleå. Inne i kojan dras riktlinjerna inför morgonens jakt upp. Rolf visar på kartan var han tänker att släppa samtidigt som de olika passen fördelas.

Susanne Wikström är präst i Kalix församling och hon har vuxit upp i Örarna. Det är bland annat på hennes marker som det ska jagas den här dagen. Hon har själv ställt väckaren och åkt från hemmet som ligger mellan Kalix och Töre för att delta i jakten.

– Här kan jag stigarna. Här har jag sprungit sedan jag var liten. Det gör ju att det känns extra roligt att få jaga just här, säger hon.

Hennes jaktintresse är ändå rätt färskt. Hon tog jägarexamen 2011 och sedan några år tillbaka blir det rådjursjakt och älgjakt.
– Jag har haft lust att jaga väldigt länge men det tog många år innan jag kom till skott och tog jägarexamen.

När hon återvände till Norrbotten efter några år i Uppsala gjorde hon slag i saken och anmälde sig.
– Jag var då ny i Boden och tänkte att det här också var ett bra sätt att träffa lite nytt folk. Och jag hade så tur att den första dagen som jag var ute själv i skogen med gevär så sköt jag mitt första rådjur. Det gav mersmak, säger hon.

Då var också Rolf Frimodig med.
– Ja, det var riktigt lyckat. En bättre start på en jaktkarriär kan man ju inte få, säger Rolf och skrattar.

Den här morgonen kommer hon i kontakt med vilt redan innan jakten har börjat. På väg in i området ser Susanne hur en älgko passerar vägen. Den ställer sig sedan en bit in i skogen där den förblir stående. Trots att Susanne kliver ut står kon kvar trots att det kanske bara skiljer drygt femtio meter mellan människa och djur. Från andra sidan vägen kan man också skönja konturen av en kalv som blivit kvar och som inte vågar korsa vägen så länge människor står där.
– Det här är häftigt. Hon ser ju att jag är här men hon tänker inte gå för hon väntar på kalven, säger Susanne med låg stämma.

Rolf Frimodig kör bilen tätt bakom. Han stannar också sin bil och kommer sedan fram för att spana lite.
– Det är ju så här det brukar kunna vara. När man inte är ute efter älg kan de ställa upp sig hur fint som helst. Det här skulle aldrig hända om man var ute på älgjakt. Då skulle man inte få se skymten av den, säger han och ler.

Susanne spanar in mot skogen och kommer då ihåg att det relativt nyligen hade blivit skjuten en kalv där kon hade tvillingkalvar.
– Det är nog hon. Hon vill absolut inte förlora den andra kalven. Jag vet att de berättade att de hade lite spännande när de skulle ta hand om den skjutna kalven för hon hade gjort utfall mot folket. De fick nog släppa en till hund för att få bort henne, berättar hon.

Till sist sätter sig det lilla jaktlaget i bilarna. Längst bak i Rolfs bil ligger Fia. Hon gnyr lite när han öppnar bakluckan. Den 2,5 år gamla drevertiken visade tidigt intresse för jakt. Hon ska nu få göra det hon älskar allra mest i livet, att leta och förhoppningsvis också driva rådjur.
– Jakten för henne går före allt annat. Ja, det är nog till och med bättre än mat, säger Rolf.

Fia viftar frenetiskt på svansen och står lydigt stilla när hennes husse fäster halsbandet med pejlen.
– Nu gumman ska vi se om du hittar något, säger han.

Hon visade i ett tidigt skede jaktlust och den första haren drev hon när hon bara var sex månader gammal. Det var ändå rådjursjakten som har varit målet från start. Det har handlat om träning där han har dragit rådjurstassar och klövar.
– Hon har tränats redan från när hon var liten. Vi har försökt att göra det på ett lekfullt och lustfyllt sätt. Det ska vara det roligaste som finns, säger han.

När Rolf plockar bort kopplet väntar hon på klartecken att få börja jakten. Tre sekunder senare gör hon en rivstart och med svansen i vädret försvinner hon ut över det gröna fältet.
– Ja, nu får vi se vad som händer, säger Rolf förväntansfullt.

Vi ser henne försvinna in i skogspartiet. Sedan söker hon metodiskt genom området för att tio minuter senare komma ut på fältet en bit bort. Rätt snart är hon tillbaka in i skogen och Rolf följer hennes framfart på pejlen.
– Man behöver då inte vara orolig över att hon är runt fötterna. När man släpper henne så jagar hon. Om det då finns något, ja det vet man ju aldrig. Finns här djur så brukar hon hitta dem, säger han.

Rätt snart ser man att hon börjar söka mer intensivt på ett område.
– Hon har något där. Nu är frågan bara vad det är för något. Hon brukar inte bry sig så mycket om annat vilt utan det är främst rådjur som hon letar och det är ju bra, säger han.

Knappt tio minuter senare kommer de första skallen. Rolf knyter näven och ler:
– Härligt!

Han fortsätter att följa henne på pejlen.
– Det far mot vägen därifrån vi kom, säger han.

Med raska steg förflyttar han sig sedan till samma väg där vi tidigare hade sett älgkon. Där försöker han hitta en strategisk plats. Skallen kommer närmare och han söker av vägen där huvudet hela tiden vrids från den ena sidan till den andra.

– Man får motionera nacken. Det gäller att vara med. När det kommer kan det gå fort, säger han med låg röst.

Rolf väntar spänt. Han vet också att rådjuren ofta är en bra bit före hunden. Vi hör Fias skall – och då plötsligt kommer ett rådjur över det främre diket. Det är cirka femtio meter från honom men något skott kommer aldrig. Precis som han förutspådde så går det fort. Den här gången alltför fort. En snabb serie av foten – det är allt som hinner avlossas.

– Jag hade kombin inställd på hagel. Jag insåg att det var för långt håll för hagel men jag hann bara växla över till kula innan den var inne i skogen, säger han.

Grämelsen varar i en halv minut. Kort därefter kommer Fia i spåren och hon fortsätter att driva. Dessvärre går en del vägar genom området och Rolf ser nu att hon är på väg mot en större landsväg. Han skyndar sig därför till bilen för att genskjuta och ta fast hunden.

– En sådan här hund lever ju ett farligt liv på det sättet. Vi ska se om vi inte får tag i henne, säger han.

Till sist får han tag i Fia och jakten avbryts för lite mat. När man åter samlas vid kojan för att äta lite lunch går hans dotter Isabell Frimodig som också är med och jagar i väg. Hon tar med sig vapnet och smyger ned mot ängen där gässen fortfarande är samlade. Flocken är lite utspridd men hon lyckas att ta sig ned dit utan att bli upptäckt. I flocken finns både grågäss och kanadagäss. Hon tar fram sin avståndsmätare och ser att det är drygt 130 meter till de närmaste kanadagässen. Sedan sätter hon sig och tar lite stöd med vänster armbåge på ena knät. Hon lutar sig också lite mot laduväggen som hon har intill sig för att få ännu bättre stillahållning. Hon siktar noggrant och till sist kommer skottet. Som på en given signal lyfter den cirka 40 fåglar stora flocken. Kvar ligger en ensam kanadagås. Skottet har träffat perfekt och hon tar med sig fågeln som hon sedan hänger upp på stugväggen.

– Jamen grattis! Jag såg inte ens att du gick iväg. Men vi hörde ju skottet och såg fåglarna lätta, säger pappa Rolf.

Dagen innan har de två jagat älg tillsammans i Ljusån utanför Boden. Där lyckades Isabell få skjuta en riktigt grann älgtjur.
– Det blev upptag och jag satt lite i bakpass. Hunden for med älgen till en passkytt men det vände och kom mot mig istället. Jag satt där i godan ro och väntade och så plötsligt hörde jag ett knak från höger. Sedan ett knak från vänster. Jag var ju på helspänn och då plötsligt hör jag hur några fåglar lättar. Det hade varit orrar där kring mig på morgonen, säger hon.

Som så ofta är det trivsamt och intressant att få höra jaktupplevelser som levereras med inlevelse och passion:
– Jag hann bara svära inombords att ”fan, det är bara fågel” så ser jag oxen hundra meter framför mig. Så jag vänder runt och när jag vänder så fryser den till i steget. Så jag tror den ser mig då. Det är lite sly mellan mig och älgen så det är lite på gränsen om jag ska skjuta. Så jag är i valet och kvalet under en sekund men det känns ändå bra och jag är rädd att han ska kasta och springa tillbaka in i skogen igen.

Isabell sköt sedan ett skott mot lungorna. Älgen kastade runt och försvann:
– Det går väl tjugo sekunder och så hör jag det där frustande ljudet. Så jag tänkte bara ”det där borde ha träffat”.

Sedan sms:ar hon med sin far som är jaktledare även där och berättade att hon har skjutit på en tjur och att hon tror att det också har gått bra.
– Sedan hör jag det där frustandet igen. Efter en stund smyger jag fram och då ligger den. Det är en riktigt skön känsla.

Det är en tiotaggare som väger i trakterna runt 230–250 kilo. Pappa Rolf kommer och lägger handen på axeln.
– Förbaskade unge. Hon tog mitt pass, säger han skämtsamt.

Sedan fortsätter han:
– Jag hade ju tänkt sätta mig där men jag körde ju och då fick ”Bella” hoppa av där och så fortsatte jag till nästa. Man kan ju skoja men jag är givetvis jätteglad för hennes skull. Att det var just hon som fick skjuta.

Under hela sin uppväxt har hon följt med sin far på jakt. I vuxen ålder jagar de nu nästan alltid tillsammans.
– Det är fantastiskt roligt. Jätteskoj. Vi brinner båda enormt för jakten. Både han och jag är engagerade som provledare vid jägarexamen. Jag tycker helt enkelt att jakt är det roligaste som finns, säger hon.

När rasten är över släpps Fia på nytt på ett område som ligger lite närmare grannbyn Brändön. Susanne Wikström sätter sig tillrätta på ett av de pass som ligger i kanten av en stor äng. Hon hinner bara att börja äta lite från den medhavda matsäcken. Efter några tuggar på en smörgås hör hon plötsligt hur en get lockar på sitt kid. Det kommer från skogsbrynet till vänster om där hon sitter och hon skärper upp sinnena och börjar att spana. Sedan kommer de två djuren ut på fältet men de är då hundra meter bort. Hon sitter då beredd med sitt hagelgevär men inser omgående att rådjuren är för långt bort.
– Jag gick ju bara ut med hagel. På morgonen stod jag i valet och kvalet om jag skulle ta kombin men jag valde bort den. Så tänkte jag. Och det valet blev…fel, säger hon och ler lite uppgivet.

När hon får analysera scenariot lite bättre ser hon att det kanske hade funnits en chans.
– Men det är som alltid lätt att vara efterklok. Jag tror att de kom bakom mig och hade jag upptäckte dem tidigare hade jag kanske haft en chans ändå, säger hon.

Hon värdesätter ändå upplevelsen.
– Att få vara så nära. Det är en mäktig känsla. De vet inte om mig där jag sitter och går där och knatar vidare. Sedan hade jag ju hoppats att de skulle komma ut vid ”Bella” där hon satt men de gjorde de inte, säger hon.

De två djuren fortsätter istället förbi passkytten Stefan Gawelin som sitter ytterligare en bit längre bort. Men även han väljer att inte skjuta.
– De springer på och jag tycker att det är för osäkra skott, säger han.

Han har ett förflutet som tävlingsskytt med kula och han är både duktig skytt och en erfaren jägare. Lika fullt väljer han att hålla inne med skottet.
– Att skjuta på löpande på håll är osäkert och jag vill inte skadskjuta. Då är det bättre att låta bli, säger han.

När jaktdagen är över var det rådjuren som drog längsta strået. Samtidigt blev det här en dag när alla i de sex personer stora jaktlaget hade närkontakt med vilt.
– Det är ju så här jakten är. Jag är glad att vi fick den här dagen. Det är spänning. Jag får vara ute. Det är lite laganda. Gemenskap. Det är också någonstans fridfullt som man hittar på få andra ställen. Men okej, det kan också vara lite tråkigt – och kallt. Men så var det faktiskt inte i dag, säger Susanne med ett skratt.

Sedan tillägger hon:
– Fast nästa gång tar jag nog med mig kombin.

Och Isabell kan blicka tillbaka på en lyckosam helg.
– Inget rådjur. Men väl en tiotaggare och en gås, säger hon.

Sedan skrattar alla gott innan man lydigt ställer upp sig för en gemensam lagbild.

Rolf och Isabells fyra viktiga punkter för att få en bra drivande rådjurshund:

Stammen

Det är som med alla andra hundar. Leta en bra parning som kan ge dig en fin valp med förutsättningar att bli en bra drivande hund.

Lek från tidig ålder

Skapa en lekfull kontakt med din valp från att den är riktigt ung. Lär den tycka om samarbetet.

Bygg en bra fysik

Cykling varje sommardag är ett sätt att hålla igång fysiken. Sedan tillkommer ju leken och tiden i skogen. Att vara ute i stort sett varje dag under sommar- och höstdagar.

Jaktträning från tidig ålder

Vi har dragit rådjursklövar som hon har fått spåra redan som valp. Hon har fått lära sig att älska den utmaning som det innebär.

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på twitter
Twitter
Fiske

Åter dags för Sportfiskemässan

En pandemi kom i vägen, men efter fyra års väntan så är det snart dags för den 17:e upplagan av Sportfiskemässan, den här gången med

Månadens tidning
Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!