Från värmeslag och apelsinjuice till lejon, krokodiler och fiskar med sylvassa tänder – Tanzania bjöd på allt. Den här gången tar Matilda Leijon med oss på ett äventyr som började med en språkförbistring och slutade med ett personbästa på tigerfish.

Jag satt i jeepen med en lokal kille som inte pratade särskilt mycket engelska, ingen alls om jag tänker efter ordentligt. Ord jag plockade upp var ”elefanti” och ”tiger”. Jag kände hur pannan rynkade sig, och det var inte för att vägen var guppig. Tigrar? Kan jag få se tigrar här i Afrika? Min kunskap om geografi och djurs utspridning är ju inte den bästa, men aldrig hade jag kunnat ana i min vildaste fantasi att jag skulle få se en tiger. En livs levande tiger! Vägen fortsatte skumpa och grabbarna satt uppe på flaket och sippade på bärs som lyckades hållas kall i cirka tre sekunder innan värmen tog över. Min yetiflaska gjorde mig sällskap och isen höll mig kall. Så fort det går över 30 grader blir fröken Leijon svag och önskar hon satt på isen i marssolen och käkade kexchoklad.

Vi blev välkomnade till lodgen med dansande personal och färskpressad apelsinjuice. Jösses så gött! Där och då hittade jag en ny favorit, som jag aldrig tidigare tyckt om – apelsinjuice. Vi plockade med oss juicen och gick för att utforska. Först in i det största tältet där baren och hängytan var placerad. I och med att hela lodgen drevs av solpaneler fanns det inga fläktar så vi såg till att hålla oss i skuggan. Klockan var bara tio och egentligen var inte värmen så otroligt farlig, men guiderna varnade oss att dagen var fortfarande ung. När jag stod på kanten till älven viskade jag min fråga till Hannes lite generat: ”Finns det tigrar här?” Hans tänkarrynka visade sig ännu tydligare än vad min gjort tidigare. Jag vill säga att en liten hint av osäkerhet klämde sig in innan han bestämt sa: ”Nej absolut inte. Men det finns ju tigerfish, och det är det vi ska fiska efter om du inte visste det?” Han avslutade med ett skratt och jag fick mig en retsam putt på axeln. Jag stängde ögonen och skämdes, det är ju såklart det som guiden pratade om. Det var ju därför vi tagit oss hela vägen till Tanzania, för deras stora tigerfish. Den kan nästan påminna lite om payara som vi fiskade i Colombia för ett gäng år sedan. Jag hade velat säga att de är lika aggressiva med ett mål om att döda sitt byte utan någon mercy. Filmklipp hade nått mig där småfåglar flög tätt mot vattenytan och som en raket kom en tigerfish och fick sig ett bra snack. Deras sylvassa tänder är skapta för att slice:a och döda. Munnen är ett ställe där man inte hade velat råka hamna med fingrarna, då hade det inte blivit mycket stickande för min del i några månader efter.

Järngänget Matilda, Hannes och Ron är ju vid detta läge självklart på alla galna resor vi gör. Vi hade dessutom fått sällskap av Hannes bror Joel som med tur fått ledigt både från jobb och familjen. Joel är van havsöringsflugfiskare på västkusten och det var ungefär där hans erfarenhet låg, kasta ett #7 i tuff vind med en upphängare och så tunn tafs att det hade vart självklart för mig att få vindknutar bara jag kollade på den. Jag har försökt och gjort mitt bästa med just havsöring men utan någon direkt framgång. Jag ska ta tag i det till våren tänkte jag, då får Joel hänga med och visa var skåpet ska stå. Vindknutarna kan jag ta hand om själv. Det är ett bra tillfälle att få sitta ned och njuta av vad man har framför sig. Ingen i gänget hade gjort något liknande. För samtliga utom Hannes var det första gången i Afrika så allting var så himla nytt för oss. Det luktade som en bastu där Markoolio slängt på alldeles för mycket vatten på stenarna och satt med sitt björkris. Enda skillnaden här var att vi inte hade någon snö att rulla oss i när det lyckades bli för varmt ute. Juicen tog slut och vi begav oss in för informationsmöte för att få ta del av informationen om vad som komma skall. Blade, den kenyanske huvudguiden, hade varit på plats i Tanzania i tre år och kunde allting utan och innan. Vi fick vid senare tillfälle höra om historier där Blade blivit uppjagad på ett fallet träd i älven för att skydda sig från en krokodil som ville, och senare lyckades, ta sig en smakbit av hans personbästa på tigerfish. Man kunde känna av hans galenskaper, det räckte att se på den Borat-mustasch han börjat odla för att hedra en ny säsong.

Lejonkungen-känsla

Det blev bestämt att järngänget skulle stanna kvar på lodgen och de fyra andra gästerna skulle bege sig i väg på äventyr till en annan flod. Efter tre dagars fiske skulle vi åka över till andra floden och de skulle komma till den där vi fiskat. Floderna är väldigt olika så det kändes spännande att få uppleva två olika sorters fiske. Dessutom hade man stor chans att se vilda djur under transporten över. De gör på detta sätt för att inte överbelasta fisket på något sätt. Åtta fiskare per vecka under 16 veckor varje år, endast flugfiske med flugor utan hulling. Detta är den 16:e säsongen lodgen är i drift och man kunde se att detta var ett vinnande koncept med personal som visste vad de höll på med. Första solnedgången är ett perfekt exempel, de packade bilen med lite gött att dricka och tog med sig stolar för att åka till ett vattendrag i närheten där vi skulle få en riktig Lejonkungen-känsla redan första kvällen med babianer som gjorde oss sällskap när solen blev så där typiskt stor som den egentligen bara blir på film. De mest perfekta chips serverades med bartenderns hemliga drink som var så fräsch och god. Vilken start på resan. Jag kände att även om jag inte skulle få någon fisk var det lugnt, detta toppade det mesta jag vart med om och sett tidigare.

Lagom till att mörkret gjorde oss sällskap sjönk temperaturen och det blev nästan behagligt för att sova. Jag var så trött att jag tänkte att det skulle vara självklart att jag skulle stensova tills klockan ringde vid fem morgonen efter. Tji fick jag. De vilda djuren hade en helt annan plan för min sömn och lejonen gjorde sig hörda på andra sidan floden tillsammans med både flodhästar och elefanter. Gjorde nästan i byxan då ljudet transporterades så pass snabbt att jag var stensäker på att lejonen var precis utanför mitt tält. Drömde jag eller var det så att jag var mitt i det vilda? Några timmars sömn fick jag till och jag vaknade långt innan larmet ringde. Kläderna åkte på och fiskespöna bars med till frukostområdet där en magisk kopp kaffe avnjöts framför brasan. Frukosten slank ned och några extra pannkakor med Nutella plockades med i farten för lite extra kalorier på väg till båtarna. Det börjar nästan bli tradition att jag inleder varje fiskeresa med Ron i båten. Varför ändra på ett vinnande koncept och prova något nytt? Vi tog oss ned till båtarna och puttrade i väg uppströms. Två sjunklinor och en intermediate-lina. Det är ju alltid lättare att kasta en sjunklina så jag kände mig säker på vilken jag tänkte prova direkt. Mörk fluga med lite lila inslag – svinhet! Ron gick på helt andra spåret och körde en ganska ljus skrikig färg. Det är alltid bra att prova två olika flugor för att få indikation på vad de är sugna på precis där och då.

Jag ställde mig i fören och började kasta medan Ron tog aktern. Det blåste ingenting så det gick väldigt bra att stå placerade i båten så som vi gjorde. Det är väldigt fascinerande att se just Ron kasta. Han gick från en spinnfiskare till nu flugfiskare på heltid. Jag vill inte påstå att jag kastar bra, men han kastar lika bra som jag gör. Vi driftade nedströms med vår guide Kyle som höll i ett långt järnrör för att placera oss bra på vattnet utan att behöva använda motorn av flera olika anledningar. Det gav verkligen en känsla av att vara i Venedig. Det som saknades var de höga byggnaderna, söta glassarna och någon trubadur med en gitarr. Jag som inte kastat fluga sedan Bolivia i somras kände hur jag var lite ringrostig och inte alls kunde placera flugan så bra som jag förväntade av mig själv. Under träd och nära kanten var det som gällde. Jag hamnade i träden och på kanten. Flertalet gånger fick vi röra oss närmre för att rädda min fluga från att bli en del av naturens dekoration. Kyle sa dock att han hellre gjorde det än inte ”det betyder att ni fiskar på rätt ställe” sa han gång på gång när vi bägge bad om ursäkt för att ha hamnat så fel. Lagom till vårt 10-fika var det oklart om jag haft ett hugg eller inte. Ron hade smällt av tafsen i ett mothugg och haft några till. Han gjorde det klart för mig att ”är du osäker på om du haft hugg eller inte så kan jag garantera dig att du inte haft napp. Detta är helt otroligt Matilda. Vilka jäkla fiskar!”

Sällskap av krokodiler

En macka och kopp kaffe i suggan laddade batterierna bra samtidigt som jag sträckte ut ryggen och fick till några ljudliga knäck. Redo att fortsätta. Lagom till att vi tar oss ut från skuggområdet får vi sällskap av en gigantisk krokodil som legat på sandbanken och solat utan att vi märkt av den. Traditionsenliga high pitch-skriket från Ron kom som på beställning innan vår fascination smög sig på. Vilka jäkla djur. Crocodile Dundee är en legend. Tillbaka till fisket började nästan lederna redan göra lite ont. Några munnar mer vatten innan jag fortsatte. Det brukar alltid vara så, att de tre första dagarna kan man bli lite sliten för att sedan hitta rytmen som behövs för att orka. Inte många kast senare så hör jag ”OH SHIT!” från bak i båten och självklart står Ron med lina över allt och ett bra böj i sitt spö. Stresspåslag de luxe för herrn med en följs av många osammanhängande ord. Dagens första fisk satt på kroken ordentligt, men avsaknaden av hullingen gör det väldigt osäkert om den faktiskt kommer stanna kvar för att få en tid i rampljuset och kameran. Som ett proffs löste självklart Ron denna situation och fisken hamnade i håven. Det var första av fyra fiskar han lyckades landa innan lunch. Jag själv fick nöja mig med att vara den glada fotografen, vilket jag med nöje är. Det finns ingen som förtjänar fiskar lika mycket som Ron gör. Aldrig någonsin har någon varit så nöjd med en dag på vattnet som Ron. Det spelar ingen roll om han faktiskt fångar fisk eller inte någon över huvud taget – han är bara konstant glad.

Den i järngänget som alltid utklassar är ju kära Hannes. Det spelar ingen roll hur bra jag och Ron gör ifrån oss, det går bara inte hålla samma standard som Hannes gör. Alltid först, störst och flest. När vi åkte in mot lunchplatsen visste vi att en tvåtimmarspaus väntade. Solen stod högt och värmde ordentligt. Frågorna gjorde oss sällskap i om hur vi ställde oss mot de andra grabbarna. Vi kunde höra hur de skrattade på långt avstånd och jag blev så varm i hjärtat. Det är så otroligt fint att få se människor som har så genuint roligt på vattnet. De bara måste ha haft ett fantastiskt fiske. Vi knöt fast båten vid kanten och Kyle var tvungen att gå upp och rovdjurssäkra platsen innan vi fick gå upp, självklart barfota. Enda anledningen till att han hade med skor från Sydafrika var för hans mamma sa att det var olagligt att flyga utan skor. Det syntes långa vägar att han var en riktig ”bushman”. När Kyle klappat och säkrat området fick vi följa. Hängmattor hängdes upp och bärsen knäpptes. Det är något alldeles speciellt med en lunchbärs vid dessa temperaturer. Vi fick det konstaterat att grabbarna inte fått en enda fisk i båten. Många hugg men inga fiskar landade. Vi trodde de skämtade med oss, speciellt när Ron lyckats landa fyra stycken på förmiddagen. De talade sanning och blev väldigt glada för Rons skull. Man såg hur han sträckte på sig och hur bärsen helt plötsligt smakade dubbelt så gott, om det ens är möjligt.

Min första tigerfish

Efter en power nap tog vi oss ut i båtarna för eftermiddagen. Egentligen har jag ingenting mer intressant att berätta från denna dag då ingen i båten fick någon fisk. Låt mig få lysa lite och lyssna på min berättelse om när jag fick min första tigerfish dagen efter. Jag och Hannes gjorde sällskap i båten och vi tog oss denna dag nedströms. Jag behöll min plats i fören och startade med en fluga i tan-färg. En naturlig färg som kanske inte ser så mycket ut för världen men vissa dagar är det exakt vad det är fisken är ute efter. Hannes körde vidare med en röd fluga som satt på sedan dagen innan. Det dröjde kanske två hela kast innan Hannes landade dagens första fisk, hans andra för resan. Sen kom den tredje och fjärde ganska snabbt efter. Jag själv hade misslyckats med mina mothugg. Det omtalade troutset var min fiende och jag gjorde många sådana. Tro fasiken att man inte sätter någon krok rätt om böjer ett mjukt spö och hoppas att en krok ska hitta bra fäste i en benig mun. Några djupa andetag och svordomar i huvudet var terapi och innan jag visste ordet av det var det Hannes som tagit Kyles uppmärksamhet och de höll på med att vässa en krok efter ännu en fisk blivit landad för Hannes. Jag såg ett bra träd och försökte lobba in flugan under det. Tro det eller ej men jag placerade den perfekt. Jag satte spöet under armen och började ta hem linan med rolypoly i hög hastighet innan det tog stopp för att sedan börja spruta lina åt andra hållet. Handskarna jag hade på mig täckte inte hela fingrarna så en snabb brännskada var ett faktum och fisken som jag faktiskt lyckats kroka hoppade. En riktigt fin fisk, vilken jäkla start. Jag var dock medveten om att detta inte betyder att jag faktiskt skulle landa denna fisk. Med mitt track record borde jag ju till och med tappa den. Teamwork var det helt klart som gjorde att vi faktiskt landade fisken. Hannes fick ta över polen från Kyle som förberedde sig med håven och vi alla fick byta plats. Lite kaosartat, men efter några svettiga minuter låg den i håven. Inte för att jag blev trött av själva fisket, det var helt klart stressfullt.

Vi var nära en sandbank där det var säkert att gå upp och ta bild på. Enligt Kyle och kaptenen var det inga krokodiler i närheten men jag kände mig ändå inte säker alls. Att det var sjunksand på vissa ställen gjorde inte saken bättre. Jag gjorde det jag blev tillsagd för att få denna bild på min första fisk, men först en vägning. 12 lb, dryga 5 kilo. Ingen pjåkig förstafisk må jag säga. Den simmade fint tillbaka och jag flög desto snabbare tillbaka upp i båten. Redo för nästa fisk, det var en bra ursäkt – det skyller vi på! Det tog faktiskt inte så länge innan jag bräckte mitt personbästa och fick en fisk på 13 lb. Vilken jäkla dag det blev. Två fiskar över magiska 10-sträcket på samma dag. Lunch som smakade ljuvligt och en “nap” i hängmattan. Kvällen toppades med iskall färskpressad apelsinjuice. Livet kunde nog inte bli så mycket bättre där och då.

Om jag bara visste vad som väntade dagen efter.