Efter några milda vintrar kunde Matilda Leijon nyligen och äntligen ge sig ut på Vänern för att pimpelfiska igen – den här gången i sällskap med ForshagaAkademin-eleven Johanna Holgersson.
Tidigare har jag ofta haft möjlighet att fiska på Gullmarsfjorden, men de senaste vintrarna har kylen, eller rättare sagt bristen på just den, gjort att jag inte har vågat mig ut på isarna. Detta gäller även fiske på Vänern. Jag minns några tillfällen när vi hade tagit ut sparkarna på Vänern, långt ut, för att nå abborrarna. Det är och var alltid speciellt när pappa klättrar upp på vinden och plockar ner de röda sparkarna och gör pimpelspöna redo med grova linor och stora pirkar.
I år var det äntligen dags att våga ta sig ut igen, dock inte med pappa den här gången. Istället åkte jag tillbaka till mitt älskade Värmland för att plocka upp en aktuell elev på ForshagaAkademin. Det är en tjej som jag i flera år har peppat att våga gå på skolan och som nu går i andra ring och som älskar varje dag. Jag hade tidigare samma vecka frågat om Johanna Holgersson skulle kunna ta ledigt under fredagen för att följa med mig ut på vattnet i solen i hopp om att få någon fin abborre. Precis som förr i tiden så gjorde pappa i ordning prylarna. Jag fick äran att låna hans tävlingsspön med en 90 mm Vänerpirk original med den typiska ”jämtkroken” som vi alla tidigare år briljerat med uppe i Jämtland. Det är ett säkert kort som jag känner självförtroende med.
Natten innan fisket spenderade jag i Deje, byn där jag bodde i två år när jag studerade på akademin för ett gäng år sedan. Johanna pumpade upp en luftmadrass och bäddade åt mig samtidigt som jag frågade ut henne om hur situationen var på skolan nu, vilka praktikplatser hon önskade och vilka sjöar hon fiskade i.
Jag förvånades över hur otroligt lika vi var – och jag kände igen mig i mycket vad hon gjorde. Hon var som en kopia av mig. Det var nästan lite obehagligt, men jag är så oerhört stolt över henne och vad hon har åstadkommit i så pass ung ålder. Om jag får passa på att fortsätta skryta om just Johanna så vill jag även berätta för er hur hon dragit på sig vadarna, tagit bussen till en sjö för att sedan gå längs med kanten av en sjö, som ingen av polarna riktigt litat på, och sedan levererat en meterfisk redan vid första passet. Håll ögonen öppna efter denna brud!
Jag kikade in prognosen för morgondagen, det skulle bli kallt. Jag som absolut inte klarar av kylan kände att det gjorde ingenting om jag faktiskt skulle få sova mina åtta timmar på natten och inte stressa iväg för tidigt om det ändå skulle vara så kallt. Inte förrän vid tiotiden skulle tempen gå upp och vi skulle ha en temperatur som det faktiskt går att fiska i, inte bara för våra händer, utan även för fiskens skull. Slemskiktet på fisken riskerar att frysa och ögonen att bli blinda om det är för kallt och blåser. Det är alltså bara dumt att ta sig ut i för många minusgrader. Dagen därpå, när vi precis hade hämtat upp en isbill och köpt en kaffe på macken i Forshaga, visade termometern tio minusgrader och vi höll tummarna för att det skulle hinna värma på lite till innan vi anlände till vår planerade slutdestination.
Det välbehövliga kaffet smakade bra, musiken var på låg volym i bakgrunden och vi gick igenom lite taktiker. Jag har under min uppväxt tävlat i pimpelfiske och var med i det svenska landslaget under några år. Jag har lyckats samla på mig ett gäng medaljer, både individuellt och i lag, i SM och NM. Pimpelfisket kommer alltid vara speciellt för mig. Det var ju där det började, mitt stora äventyr. Att få ta med Johanna på denna resa kändes väldigt bra. Jag kunde inte minnas att jag fiskat på detta område tidigare, men rapporter från pimpelkretsar gjorde gällande att fisken fanns i området – och det var uppenbarligen fler än vi som hade fått den informationen. Parkeringen var nämligen full med bilar och det var många som hade med sig sina sparkar.
Föret var helt fantastiskt att gå på och när vi traskade ut på isen behövde jag inte ens ångra att jag inte hade tagit med sparkar den här gången. Vi hade solen i ansiktet och vinden i ryggen. Det var fantastiskt att äntligen få gå ut på vår stora sjö igen, för första gången på många år.
Det visade sig att det ändå satt kvar lite i kroppen hela känslan kring pimpelfiske. Benen traskade på i rask takt och jag kom på mig själv att jag kanske gick lite väl snabbt när jag såg hur Johanna hamnade någon meter bakom mig. Jag skrattade lite i smyg, inväntade henne och sedan fortsatte vi gå framåt tillsammans. Ju längre ut vi kom på isen, desto fler människor såg vi. Alla åldrar hade samlats ute på isen för att få njuta av vädret och fisket. Dit vi egentligen ville gå satt det tyvärr väldigt många människor. Jag tog upp telefonen och kikade in ”Eniro på sjön” för att se lite djup och kanter. Jag såg att vi var ganska bra placerade på en grundare kant innan det blev väldigt djupt. Ryktet sa att fisken stod på den djupa delen av kanten ut till 20 meter.
Jag visade Johanna hur utrustningen fungerade och fällde upp borret åt henne redo att borra sig genom isen. Vi hade med oss artificiella fjädermyggslarver som vi agnade vår krok med. Självklart var det tävling, som alltid när jag är ute och fiskar. Ett poäng för första fisken, ett poäng för största fisken och en poäng för flest antal. Vi var tvungna att ha tre poäng att dela ut för att inte riskera att det skulle bli lika. Nervositeten började krypa sig på, som alltid när det är tävling på gång. När jag försäkrade mig om att Johanna var med på melodin gick jag några meter längre bort och förberedde mig för att fiska. Jag må vara hjälpsam, men det var faktiskt tävling.
Upp ur skryllan tog jag pappas pimpelspö, med Vänerpirken på, och började släppa ner lina. Det var förvånansvärt djupt där vi satt. Eniro hade visat mig att det skulle vara cirka tio meter, och vid närmare undersökning så stämde det mycket väl. Troligtvis var det av ren vana som jag tyckte det var djupt då jag tidigare mestadels fiskat på grundare vatten. Jag strippade ut lina och till slut var jag vid botten. Jag dunkade pirken några gånger i botten och lyfte sedan upp cirka 15 centimeter och höll still. Tillbaka ner till botten och dunkade tre gånger och sedan lyfte jag sakta tills jag nått cirka 20 centimeter ovanför botten. När jag inte haft någon känning under de tre första minuterna plockade jag upp pirken och förflyttade mig 15 meter längre ut. Eftersom jag redan hade all lina lös från spolen gick det snabbt att få ner pirken denna gång. Jag fick strippa ut ytterligare lite lina, det var cirka 1,5 meter djupare vid det nya stället – en bra djupkant på den korta distans jag hade flyttat mig.
Väl vid botten gjorde jag samma procedur som jag gjort vid tidigare hål. Ner till botten och dunka för att senare lyfta upp. SMACK. Jag hann inte lyfta mer än några centimeter från botten innan jag hade krokat en fin fisk. Jag började sakta men metodiskt plocka upp linan och var noga med att inte göra det för fort. Då fisken högg på så pass djupt vatten är det viktigt att ta det lugnt så fisken hinner reglera sin simblåsa. Det är samma som när man fiskar torsk, vilket säkert är ett mer vanligt fenomen för folk att relatera till. Tar man det inte lugnt kommer simblåsan expandera så pass mycket att den trycks upp ur munnen och fisken kommer då ha svårt att simma tillbaka. Den kan skadas hårt av sådan tryckförändring så det är viktigt att tänka på att man måste ta det försiktigt.
Gummiarm
Jag lärde mig i tidig ålder att man skulle ha en så kallad ”gummiarm” när man fajtade lite större fiskar. Även fast jag fiskar med nylonlina blir det väldigt stumt när man inte har något spö med ryggrad som kan jobba. Fisken var inget monster, men alla fiskar känns så brutalt roliga på just pimpelfiske när man inte har just spöet. Back to my roots, så att säga.
Upp kommer en vacker abborre på kanske 200 gram, en fin fisk. Just denna fisk gav mig faktiskt även tre poäng, poäng som jag förstod inte skulle stanna som mina. Jag fick känslan direkt att vi hade hittat fisken. Jag passade på att ropa över Johanna åt mitt håll och bad henne använda mitt spö och fiska där jag fått fisken innan.
Hon sänkte ner till botten och jag guidade henne i hur hon skulle röra sig; dunka botten och sedan lyfta. Hon fick göra det några gånger, sedan högg det brutalt även för Johanna. Det var så roligt att få se hennes glädje, hennes stolthet. Hon var så duktig, jag blev riktigt imponerad över henne. Än en gång kände jag igen mig i henne när jag såg glädjen varje gång en fisk smakade på kroken. Hon skrattade högt och jag likaså. Vi hade ett riktigt ”moment” tillsammans och jag kände så där extra lycka i kroppen. Vi var högljudda och människorna runt om förstod att vi fick fisk och hade det bra. De rörde sig metodiskt närmare oss och det hela slutade med att det blev en riktig fest på isen. Varthän man än kollade så satt folk och drog fisk.
Förresten, den där tävlingen som vi drog i gång blev till slut lite oklar. Vi skrattade för mycket och tappade helt räkningen i hur många och hur stora fiskar vi fick. Vi pratade om det lite på vägen in och kom fram till att jag fick flest, men att Johanna fick störst. Och eftersom jag tog dagens första fisk kunde jag så småningom titulera mig vinnare.
