Matilda Leijon: När drömmar blir till vardag på Tropic Star Lodge

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
2021-12-29

Matilda Leijon: När drömmar blir till vardag på Tropic Star Lodge

Matilda Leijon är tillbaka på saltvattensfiskelodgen i Panamas djungel – och den här gången lever hon verkligen en dröm som gått i uppfyllelse.

Drömmar ändras i takt med att tiden går. I december förra året drömde jag om lax på julbordet, någonting jag inte kan förvänta mig den här gången. Just nu är jag nämligen i djungeln i Panama, inte långt ifrån Colombia. Här väcker vågorna som sköljer in på stranden under högvatten mig. Mina långärmade tjocktröjor är kvar i Sverige och solkrämen ligger alltid med i väskan jag har på axeln. De generellt sett ganska grå månaderna som södra Sverige har att erbjuda under vintern är nu utbytta mot färgglada palmer, fiskar i storlek större och svenska är något som ingen förstår. Tropic Star Lodge, som från början bara var ett sommaräventyr, är numera min vardag.

När pandemin slog till under 2020 var jag helt klart inte den enda som fick ändra planer, omstrukturera och agera annorlunda. Jag tappade mina största kunder och fick börja jobba på ett lager i Stockholm. Min omställning är ingenting att jämföra med vad Hannes fick vara med om. Han hade precis innan covid:en slog till besökt Tropic Star Lodge och provjobbat för kommande säsonger, och det blev succé. När vi blev fast i Belize och inte kom hem fick även han ändra sina planer. Det gick från att fota marlin ute på havet till att sälja fiskesaker i en alldeles för trång lokal för att ha någonting att göra. Jag har full förståelse i att han inte riktigt trivdes med den situationen.

Uttråkad och ensam

Månaderna gick och vi knegade på, gjorde allt vi kunde för att hålla oss positiva om situationen. När november kom började saker äntligen rulla på som planerat igen. Hannes fick packa väskan och flyga tillbaka till paradiset, och jag kunde äntligen påbörja mina jobb i Sverige. Varje dag fick jag meddelanden från Hannes om hur fantastiskt det var så långt hemifrån. Bilder mottogs på alla stora majestätiska fiskar som hoppade och jag satt på en trästol i Götene och redigerade YouTube-filmer. Solen hade inte visat sig på en månad och värmepåsen var min bästa kompis. Sakta men säkert började jag känna att stressen kom. Uttråkad, det hade jag varit länge. Ensam, det var mitt mellannamn. Jag drog många suckar och tyckte så himla synd om mig själv. Jag satt och gjorde något svincoolt, men jag hade inte roligt. Jag gjorde något som andra uppskattade, men fick ingen personlig tillfredsställelse. Det såg fantastiskt bra ut på sociala medier, men jag kunde inte sluta tänka på att jag själv inte var nöjd.

Hannes var fast besluten att jag en dag skulle få se stället han nu förälskat sig i. Flertalet försök att försöka få ner mig till lodgen skedde redan tidigt 2021. Tyvärr gick inte det då jag hade redigeringen att färdigställa, och mina jobb började trilla in igen som de brukat göra tidigare. När vi sågs i mars, då han hade tillbringat fyra månader på bortaplan, bestämde jag mig för att jag inte ville att det skulle vara så igen. Jag bestämde mig för att jag också ville göra något som Hannes, i alla fall testa och se om det var någonting för mig. Först väntade mitt stora Norrlandsäventyr som jag hade planerat så noga. Skogen, tystnaden och fiskarna väntade på mig. Jag ska inte ljuga, sommaren var fantastisk och den var över väldigt snabbt.

Hannes åkte tillbaka till lodgen precis innan midsommar. I juli var det min tur att få göra den långa resan till djungeln och äntligen se stället. Värmen och fuktigheten slog till hårt, trots att jag landade på sen eftermiddag. VIP-servicen på flygplatsen var ovärderlig, så enkelt och snabbt allting gick. På ett ögonblick hade jag gått förbi kön och alla papper var ifyllda. Jag satt i loungen och avnjöt en lokal IPA och var så trött att ögonen ville stängas. Tidsskillnaden på sju timmar är tuff, tycker jag. En natt på hotell i Panama City innan det sista lilla propellerplanet till Piñas Bay väntade. Jag behövde inte räkna några får innan ögonen stängdes i den stora säng med fluffiga täcken som väntade på mig. Jag förstod redan innan jag la mig att jag skulle vakna tidigt dagen efter, och det gjorde jag också. Klockan tre var jag klarvaken och zappade runt på tv:n i hopp om att hitta någonting som inte var på spanska. Jag förstod snabbt att jag inte skulle hitta något och tog en dusch innan jag satte mig på balkongen och avnjöt en kopp kaffe från maskinen som stod på rummet. Vid sex gick jag ner till frukosten och frossade i all färsk frukt jag kunde hitta. Redan här var lyxnivån så himla hög.

Taxin kom och väskorna packades in i bilen. Den var redan full med passagerare som alla var fyllda med förhoppningar och glädje. Vissa hade besökt lodgen tidigare medan andra var där för första gången. Amerikaner, alla var amerikaner. Flygplatsen var en hangar där vi satt och väntade på att bli uppropade för att få hoppa ombord. Från ögonblicket då vi lyfte var synen spektakulär. Vi flög över havet, ett gäng öar och till sist svängde vi in över djungeln. Pulsen steg när jag märkte hur piloten sakta men säkert sjönk i höjdmeter. Jag kunde skymta en landningsbana omringad av färgglad skog, människor och en by som lystes upp av de starka färgerna målade på fasaderna. Jag anlände till Piñas Bay.

Personalen från lodgen anlände med de gäster som redan tillbringat sin semester här och nu var redo att åka hem. De skulle hoppa på det planet som jag anlänt med. Fishing Director Richard White var högljudd och glädjen runt honom spreds som eld över en förtorkad åker. Hjärtat skuttade ännu snabbare än tidigare, om det nu ens var möjligt. Jag möttes av kramar, historier, mayaindianer och en bärs. Klockan var strax innan tio så det kändes ändå helt okej. Vi vinkade av gästerna som skulle åka hem samtidigt som väskorna tillhörande oss ankomna packades in i den spartanska lilla bussen med fina målningar på som skulle ta oss till pangan som skulle bli vårt sista färdmedel innan vi äntligen skulle få skymta lodgen. När vi hade kommit en bit förvarnade Hannes mig.

”Matilda, nu kommer du få uppleva den finaste högersväng du någonsin kommer vara med om.”

Han har inte rätt om mycket den grabben, men den kommentaren kommer jag aldrig ta ifrån honom. Mer än när jag nu säger det till alla nya gäster som kommer till lodgen.

Ändrade planer

Vad som hänt sedan den där dagen i juli då jag först anlände till Panama är jag inte helt säker på om jag ska vara ärlig. Det har gått så himla fort samtidigt som saker varit så självklara att jag inte riktigt hunnit reagera på vad det är som egentligen hänt. I skrivande stund är jag nu inne på min tredje visit, och denna kommer bli en lång en. Jag tänkte dra igenom det med den snabba versionen för er. När jag åkte hit första gången var planen att hänga vid poolen och ha det gött i två veckor och umgås med Hannes på eftermiddagarna när han kommit in från fisket. Det hände inte en enda dag. Redan min andra dag här fick jag åka med ut på jobb på en av båtarna, efterfrågan efter fotograf var så himla stor att jag fick ladda batterierna direkt. Min planerade tur dubblades tidsmässigt, och redan innan jag lämnade lodgen bokade jag en ny biljett tillbaka för att avsluta säsongen här. Efterfrågan var så himla stor att det visades tydligt att en fotograf inte var tillräckligt på ett ställe som detta, men jag behövde åka hem och filma Abborrefemman som jag redan tidigt i vår tackat ja till som fotograf.

Nyp mig i armen

Sommaräventyret blev totalt sju veckor och när jag flög hem andra gången så lämnade jag majoriteten av kläder och tillhörigheter jag tagit med mig. Jag fick förfrågan att tillbringa hela vintersäsongen här, november till mars. Vänta lite nu, snälla nyp mig. Eller slå en brinnande bok i skallen på mig. Vad fan hände precis? Mitt besök kom att bli ett jobb, på helårsbasis. När jag nu för första gången skriver ner dessa ord kommer jag på mig själv med att stanna upp och läsa det jag skrivit om, och om igen. Är det verkligen sant det jag läser? Är det verkligen mig jag skriver om? Hur tusan kunde det bli så himla bra? Hur kommer det sig att JAG skulle bli fotograf på världens högst rankade saltvattensfiskelodge?

Jag antar att hårt jobb och en stark passion är grunden till allt. Mitt brinnande intresse för skapande och fotografering sedan 2011 – då jag skaffade mig min första kamera – växte sig större. Så mycket större än vad jag hade vågat tro. Att när jag köpte min Nikon D40, begagnat av en polare, och låg på asfalten en kall novemberdag och fotade en larv som låg på ett björklöv mitt i en vattenpöl, för att sedan gå hem och redigera bilden i Picnic skulle jag aldrig tro detta. Varje uppdatering på bloggen jag gjorde och var så hiiiimla stolt över alla bilder jag tagit. Jag tänker även på min stackars lillasyster som fått stå modell så många gånger för mig, både med vattenfärg målat på kroppen och i alldeles för lite kläder för minusgrader utomhus. När jag nu idag sitter och kollar tillbaka på detta lyckas jag sträcka på ryggen. Jag känner mig så himla tillfredsställd i utvecklingskurvan. Jag kan kolla på bilderna och skratta och minnas känslan när jag satt och för första gången upplevt ”sepia-effekten” och tyckte det var det mest häftiga som fanns.

Dokumenterar gästernas upplevelser

Jag förstår att ni som läser detta kan tycka detta låter ganska flummigt, hela mitt jobb alltså. Vad kan man möjligen jobba med i paradiset så som jag gör? För att förklara lite mer så handlar det helt enkelt om att dokumentera gästernas dagar ute på vattnet, antingen en eller flera dagar. Jag möter gästerna på bryggan vid 06.30 och redan där börjar jobbet. Jag knäpper några bilder om solen visar sig från sin bästa sida bakom bergen och ger en sådan där häpnadsväckande start på dagen. Några bilder tar jag även på kapten och mate som förbereder och ser till att allting är med för dagen ute på havet.

När gästerna väl kommer ner på bryggan efter frukost – med sina stora förväntningar – är jag där. Bilder på vägen ut tas. När vi fiskar betesfisk, gäster som fightar fisk, fiskarna som hoppar. Lyckas vi få en tonfisk och tid finns så serveras den mest färska sashimi du kan tänka dig på båten. Självklart är jag där för att knäppa bild på även det, men också för att snylta åt mig en bit eller två. Åh, herrejösses vad gott det är. Vissa gäster fångar sin första billfish, oavsett om det är första sailfish, blue marlin eller black marlin så är det tradition här på lodgen att kaptenen ska tvinga dig gå plankan när ni väl kommit i land. Den där plankan har jag fått gå en gång, närmare bestämt den dagen då jag pitchade min första sailfish och landade den. Adrenalinet pumpade ända ut i fingertopparna.

När dagen avslutas i land någon gång kring 16.00 tar jag mina kameror för att springa upp på rummet för att starta importen av bilder i Lightroom och redigeringen börjar. Det gäller att jobba snabbt, redan vid 18.30 möter jag gästerna nere i Marlin Bar för att visa resultatet och föra över bilderna till deras telefoner. Att få stå där ett steg bakom och se deras miner, skratt och kommentarer om något jag skapat är så brutalt himla fint. Jag är evigt tacksam att jag fått vara en del av deras semester de för alltid kommer att minnas.

Våga drömma

Jag vågar inte ens ana vart denna resa kommer ta mig. Allt jag vill säga dig som läst denna text är att sluta aldrig med din passion. Våga drömma. En dag kanske du står där, med allting du någonsin drömt om som nu gått i uppfyllelse. Det har det i alla fall gjort för mig.

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på twitter
Twitter
Jakt

Trippel björnlycka i Fåssjödal

Vildmarken Kim Rangberg Skanslie är tillbaka efter en intensiv och spännande veckas björnjakt i jämtländska Fåssjödal. Här berättar han om en tur som bjöd på

Nyheter

Så blir licensjakten på varg 2023

Länsstyrelserna har fattat beslut om licensjakt på varg 2023. Totalt får 75 vargar skjutas. Nedan kan ni läsa om vad som gäller för de olika

Månadens tidning
Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!

Tack för att du läser Vildmarken!

Låt oss bjuda dig på en GRATIS VM® Spork i rostfritt stål!

TACK FÖR ATT DU LÄSER VILDMARKEN! ​

LÅT OSS BJUDA DIG PÅ EN GRATIS VM® SPORK I ROSTFRITT STÅL!​

Vildmarksverktyget du inte vill vara utan! Starta en kostnadsfri prenumeration av vårt digitala magasin och sporken är din! (värde 99 kr)
*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners. Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.