Matilda Leijon: Murraytorsk i Australien

2021-07-22

Matilda Leijon: Murraytorsk i Australien

I början av 2020 dominerades nyhetsflödet av inslag från ett brandhärjat Australien; bilder på djur som flydde för sina liv och familjer som fick evakuera sina hem på grund av just bränderna. Under denna dramatiska tid befann sig även Matilda Leijon i landet för betydligt trevligare naturupplevelser. Hon hade nämligen bestämt möte med sitt livs första Murraytorsk.

Via Instagram hade jag träffat en kille från England som hade snappat upp att jag skulle ta mig över och frågade om vi inte skulle flyga dit tillsammans. Så här i efterhand kan jag meddela att jag och James Stokoe tillbringade en hel månad tillsammans som var helt smockfylld med äventyr. Och även den lokale fiskaren Tyson Palmer, som jag berättade om i artikeln när vi fiskade efter Jungle Perch, hade hört om att vi skulle till Australien – och hörde av sig och ville visa oss fisket. Hörrni, australiensare måste verkligen vara de finaste människorna jag mött på. Alla stod med öppna armar och ville ta med oss på såväl fiske som att erbjuda deras gästrum. En som välkomnade oss på ett otroligt sätt var Ben Jones, även känd som GTBuster på Instagram och YouTube. Ben är en före detta rugbyspelare som numera är ägare av betes- och klädesföretaget CAST och dessutom driver en tidning. Han mötte oss när vi mellanlandade i Brisbane på väg upp till Cairns och var således den första människan vi mötte när vi anlände till landet. Vi tog en iskaffe och personligen sögs jag in i alla historier som Ben hade att berätta från sina äventyr.

Det dröjde några veckor, men sedan fick vi möjlighet att åka på ett stort äventyr med just Ben. Han stuvade in oss i sin enorma bil och tillsammans åkte vi mot mataffären för att köpa de förnödenheter vi skulle komma att behöva för några dagar i vildmarken sovandes i swags. Ja, swags, kompisar. Handen på hjärtat, jag trodde först att de skämtade när de sa det, eller att det möjligen var slang för en pryl som en svensk tjej absolut inte skulle fatta. Jag skrattade bort det några gånger och låtsades att jag förstod vad de pratade om, men var fortsatt lika förvånad varje gång de faktiskt såg ut att mena vad det var de snackade om. Swag är alltså ett enmanstält med myggnät, ganska ballt om ni frågar mig. Och det var väl tur att jag inte tänkte igenom vad jag gjorde när jag väl var där i stunden. Australien är ju som bekant känt för alla sina farliga djur.

Vi körde från Brisbane ner mot New South Wales. Termometern i bilen visade 36 grader och numera är vätskeersättning något jag tagit för vana att inta för att inte riskera att tuppa av. Jag har väldigt jobbigt med värmen, oavsett om det är i Sverige eller någon annanstans. Vi stannade på en mack för att tanka och då passade jag på att smita in och köpa några extra flaskor vatten och varsin iskaffe till oss, vilket var välbehövligt.

Åtta timmar senare i bilen var vi framme. Det jag fick se är någonting som inte riktigt går att beskriva med ord. Än en gång skulle vi fiska efter en art som jag inte hade superkoll på. Eller ja, jag hade ju såklart googlat på hotellet innan avfärd så jag visste vad det var, dock hade jag ingen aning om vad jag skulle förvänta mig av just detta fiske.

Crocodile Dundee i tankarna

Ben visste däremot vad för slags äventyr som väntade och var väl förberedd. Bilen och dess markfrigång kom väl till användning på de buckliga och ojämna vägarna. Det var som att vara på Liseberg och åka en ny karusell, med den skillnaden att det helt plötsligt tittade fram en känguru bakom en sten. Vattnet i den lilla pölen där vi skulle campa såg ut som Blue Curacao blandat med mjölk, verkligen obehagligt. Av någon anledning dök Crocodile Dundee upp i tankarna när Ben stod i sin hatt omringad av denna magiska natur och packade upp tälten. Jag hade gärna bjudit er på en härlig drönarbild från detta paradis, om det inte vore så att jag kraschade den två dagar tidigare när jag försökte filma en Blue Marlin ute vid Fraser Island. Lyxproblem, I know.

Vatten intogs och solkräm smetades på. Klockan var halv fyra på eftermiddagen och vi planerade kvällsfiske. Det gjorde mig alls ingenting att fiska i solnedgången eftersom värmen annars var helt olidlig. Fisken är ofta ytjagande och går mycket på ljud i sina attacker. Vi snörade på oss löparskorna med bra sula, höga sockor och ett spö var i handen. Alla förutom James, han skulle självklart ha med sig ett flugspö även på denna resa. Jag kände att jag nöjde mig med ett spinnspö denna gång. Dum som jag var tog jag med hela kameraväskan med två tunga objektiv och en vattenflaska. Jag hade verkligen ingen aning om hur otroligt uttröttande detta fiske är. När vi stod där i base camp trodde jag att vi skulle fiska i den lilla pölen som vi hade landat bredvid. Oj, så fel jag hade.

Ben, som är en före detta rugbyspelare och i brutalt bra form, tog täten. Han närmast flög fram över gruset, som snabbt blev till småsten och slutligen till klippor som vi hoppade mellan. Vart vi än kollade fann vi nya pölar där jag inte ens i min vildaste fantasi skulle våga tro att det kunde simma någon som helst fisk i de vatten som de utgjorde. Om ni har fiskat på klipporna runt Smögen och ser pölarna som bildas av regnvattnet i skrevorna så kan ni säkert föreställa er ungefär hur detta såg ut. Den ena var större och mer igenväxt än den andre – och vattnet hade samma färg här.

Rena träningspasset

Det kändes helt galet att vi ens skulle försöka fiska på några av de ställen som vi gick bredvid. Det var rena träningspasset och jag var helt utslagen efter bara några kilometer. Vattnet som vi hade med oss tog slut fort. Så här i efterhand ångrar jag att jag valde att ta med hela kamerautrustningen, jag borde istället tagit med mig en stor dunk vatten. Jag och James, som båda var orutinerade, kollade på varandra och undrade vad vi egentligen höll på med.

Ben hade hjälpt mig att rigga i ordning mitt spö. Han hade satt på ett spinnerbait som jag skulle kasta så nära den bortre kanten jag kunde för att sedan ta hem den över den lilla pölen. Helst skulle jag variera hastigheten och pausa emellanåt. Hade jag inte fått någonting inom tio kast i olika riktningar var det dags att byta ställe och hoppa vidare till nästa lilla pöl. Därefter skulle vi göra om den lilla proceduren, om och om igen. Någon gång var vi ju tvungen att träffa rätt tänkte jag. Ben såg hur frustrationen inom mig började smyga sig på. Att utöva en ny teknik på ett ställe som ser helt galet ut och efter en fisk jag nästan inte ens visste hur den såg ut, kändes helt absurt. Han tog på sig rollen som guide och skickade ner mig på en sten för att lägga första kastet i den nya pölen som vi kommit till. Han pekade på vilken sten jag skulle sikta på för att ha störst chans att möjligen få se min första Murray Cod, som Murraytorsken ju heter här. Jag säkrade linan med pekfingret, vinklade upp haspeln och siktade in mig på stenen.

”Cod thumb”

Jag laddade spöt och fick iväg ett kast som hamnade precis där Ben hade förklarat att jag borde hamna. Jag fällde över bygeln och började ta hem linan, pausade när Ben sa, ökade farten när Ben sa. Jag följde boken och det gav resultat i form av ett stenhårt hugg från urtidsfisken. Av ren vana tryckte jag in tummen i munnen på fisken utan att egentligen tänka efter. Jag hade ju faktiskt ingen aning om ifall den hade tänder, käkar som krossar eller kanske gift. Som tur är så är det så man landar fisken, det är där ifrån det myntade uttrycket ”cod thumb” kommer ifrån. Det är hur din tumme ser ut när du landat alldeles för många torskar för ditt immunförsvars bästa.

Kvällen fortsatte och vi landade ett gäng fiskar. James kämpade på med sin fluga men lyckades tyvärr inte. Ögonen vande sig snabbt vid mörkret, och i och med att vi inte fick lysa på vattnet med pannlampan var det lika bra att vänja ögonen vid mörkret. Månen lyste upp vår tillvaro och vi såg tillräckligt mycket för att kunna navigera oss. Ibland när vi var lite väl högljudda skrämde vi en fisk som fick oss att börja undra om vi behövde byta underkläder. Det smäller till som ett pistolskott i ytan när dessa fiskar blir rädda eller att de inhalerar en ytgående groda.

Surrealistisk syn

Natten var fantastisk att tillbringa i swag-tältet. Jag sov som en prinsessa, även om det bara var några timmar innan solen gick upp och värmde för mycket. Självklart hade Ben redan varit uppe ett tag. När han märkte att jag började röra på mig kom han till min lilla hytt med en kopp kaffe och en banan, vilket var tillräckligt för att jag skulle orka med lite fiske innan han skulle bjuda mig på frukost. Jag avnjöt koppen i lugn och ro samtidigt som jag såg hur kängurur började vakna till liv omkring mig. Det var en surrealistisk syn som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.

Solen började nå med sina strålar på ett berg på andra sidan sjön. Jag som precis tagit upp min nya Sony A7R IV från sin förpackning höll fortfarande på att lära mig den och bestämde mig för att försöka få en timelapse på det spektakel som pågick runt om mig precis just då. När kameran väl var inställd och redo hann den inte ta mer än två bilder innan Ben skrek högt från andra sidan sjön. Jag förstod att han hade landat en riktigt stor fisk. Jag slet med mig kameran och sprang i den tunna sanden runt lilla pölen för att filma det han fått att hugga på sin lilla ödla som ringlade fram på ytan. Jag kunde verkligen inte tro mina ögon. Jösses, vilken fisk. Vilket monster. Vad tusan var det där ens?! Det kan omöjligt vara en torsk, tänkte jag för mig själv. Den var utom denna jord.

På återseende

När vi hade samlat oss kunde vi konstatera att fisken Ben precis landat var på 108 magiska centimeter. Även om det för oss vid det tillfället var ett monster vet jag att det simmar ännu större paddor i dessa vatten. I och med att du endast kan fiska efter dem i södra Australien kan jag inte längta mer till att restriktionerna släpper och jag får åka tillbaka till landet som jag gärna kallar hem.

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
HikMicro Thunder TH35C
Produktrecension

Vildmarken testar HikMicro Thunder TH35C

Vi på Vildmarken älskar både att testa prylar och att jaga vildsvin – och ibland har vi ynnesten att få kombinera våra passioner. Vi har

Månadens tidning

I det här numret får vi följa med på utlandsäventyr i form av en klassisk monteria, en jaktform där man på förhand aldrig vet hur mycket eller vilket vilt man kommer stöta på. För Jens Kjær Knudsen var det dock ingen tvekan om vad som hade lockat honom till Spanien, nämligen drömmen om att fälla ett spanskt vildsvin.         

Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!