Matilda Leijon: Ismete i goda vänners lag

2021-03-14

Matilda Leijon: Ismete i goda vänners lag

Varje månad tar Matilda Leijon med oss på nya äventyr. Den här gången tog hon en fisketur längs minnenas allé och gav sig ut på ismete i goda vänners lag.

De varma vintrarna i Sverige de senaste åren har gjort att jag inte har tagit mig ut på isen lika ofta som tidigare. Självklart har det även att göra med att jag inte längre tävlar i pimpelfiske, något jag gjorde under hela min uppväxt, det har liksom inte blivit av att ta sig ut. Jag vill tro att mina händer är kylskadade sedan tidigare vintrar och inte riktigt vill vara med och leka på samma sätt som resten av mig. Stela och värkande fingrar funkar ju liksom inte superbra när det är minusgrader och man ska hålla på i och ur vattnet med händerna.

Andreas Seger, lillebrorsan som jag aldrig fick, mottog i början av veckan ett sms från mig där jag skrev att jag hade fredagen ledig och därför gärna ville ut och fiska. Jag skulle ha besök av Elin Wärnbring under några dagar och tänkte att ismete då hade passat alldeles ypperligt, speciellt eftersom Elin ju egentligen är en renodlad abborrfiskare numera. Snabb som han är så plingade min telefon till strax efter att jag hade tryckt på ”skicka”. Andreas var ännu en gång lika taggad på fiske som jag. Eller ja, kanske inte riktigt lika taggad, det är någonting som känns nästintill omöjligt.

Tidigt på fredagsmorgonen styrde jag och Elin bilen mot mina gamla marker, nämligen Värmland. Kaffet rök från muggen och den överblivna mörka Lindt-chokladen från kvällen innan smakade extra gott när den smälte och blandade sig med kaffet. Som den godisgris jag är så tycker jag att det är helt okej att äta choklad innan klockan ens slagit sex på morgonen, det är till och med någonting alla borde prova på. Elin satt mest och rynkade på näsan åt att jag kunde få i mig någonting så tidigt på morgonen. Men nog om maten, det är ju faktiskt fisket jag är här för att skriva om.

Väderleksrapporten hade lovat strålande sol och några minusgrader. Trots det tog jag på mig mer kläder än vad jag är van vid, dock så lämnade jag jackan på pulkan under promenaden ut på sjön. Min älskade Lynx var också med ute på passet, alltså samojedtiken som jag försöker ta med på så många äventyr jag bara kan. Hon gnydde otroligt mycket när jag höll fram dragselen och undrade om hon ville dra. Hela hennes kropp vred sig som om hon vore en ål när jag skulle ta på henne den. Hon förstod direkt att vi skulle ut på isen. Pulka plus dragsele betyder nämligen gäddor, inte är hon dum inte, den där vita fluffbollen. Under min tid boende i Örnsköldsvik var hon alltid med mig ute och pulkan ville hon alltid dra. Riktig lyxigt, tycker jag.

Efterlängtad känsla

Jag och Lynxan hjälptes åt att dra den ena pulkan medan Andreas drog den andra; genom skogen och ut på isen. Det är alltid en speciell känsla av att gå ut på årets första is och det ger mig till och med en bättre känsla än dagen innan julafton.

Först i ledet hittade vi Andreas. Han gick med isbillen för att försäkra oss om att isen var tillräckligt tjock för att vi skulle kunna gå på den utan problem. Trots att vi visste att isen var tjock är det aldrig dumt att vara extra försiktig i dessa lägen – och att ha sällskap ute på isen. Man ska ha respekt för vattnet och vi hade isdubbar på oss ifall det skulle vara strömmat någonstans.

Alltid när jag är ute med Andreas så infinner sig ett samarbete oss emellan som gör att allting går väldigt lätt. Inför denna tur hade vi delat upp det som så att han skulle lösa alla prylar och jag skulle stå för käket. Även vid riggningen av fiskespöna var det teamwork. Under tiden Andreas borrade upp ett hål tog jag fram ett spö och satte ditt klämman, som vi använde som spöhållare, och riggade vippan. Allt gick smidigt och ganska snart var alla spöna ute och vi satte oss ner bland alla filtar vi hade med oss och kokade kaffe. Självklart var vår kompis Kaitum, kaffet som FreeWaterPictures har tagit fram, med oss även den här gången. Detta kaffe har numera en plats i mitt hjärta. Det är onekligen speciellt att få dricka precis nybryggt kaffe och känna hur värmen rör sig nedför strupen och sakta värmer upp hela kroppen.

Livet blev perfekt

Tiden gick och solen ställde sig högre och högre på himlen. Våra kalla kinder fick smaka på solen och livet blev så där alldeles perfekt igen, som det har en tendens att bli när det handlar om fiske. Någonting speciellt är det allt att få sitta där, höra lite skitsnack och kika runt bland vipporna och se ifall någon har fällt. Jag började komma i en frysning och tog därför på mig skryllan på ryggen, isborret i handen och började traska bort från våra spön närmare en vass.

Självklart fick jag sällskap av mattes prinsessa som gärna sitter i knäet när man fiskar. Precis bredvid vill hon vara, fullt medveten om att hon kanske kan missa en fisk komma upp ur hålet om hon inte är tillräckligt uppmärksam. Hon står gärna och fokuserar rätt ner i hålet så fort pirken försvunnit ur syn och ned mot botten. Om det tog för lång tid innan det hände något satte hon sig antingen bredvid eller lade sig, men släppte inte blicken från hålet. När jag insåg att det inte fanns någon fisk i det hålet där jag borrat vevade jag upp linan på spolen och rörde mig mot nästa plats. Lynx var redan uppe på benen, exalterad över var nästa hål skulle bli.

Den lilla fisketuren jag och Lynx gick iväg på ifrån de andra resulterade i noll fiskar och väl tillbaka vid basecamp kom vi överens om att det var dags att åka för att fixa käk. Jag hade fått kontakt med ett nytt smokehouse som öppnat upp inte överdrivet långt från där vi befann oss. Jag tog med mig Nathalie som var ute och hälsade på och åkte och fixade käk till alla.

Väl tillbaka på isen såg vi hur Andreas och Elin sprang mot ett spö där vippan lösts ut. Äntligen, dagens första fisk! En liten sötis, men oj vad vacker den var att kolla på. Den fick snabbt simma tillbaka och vi andra rörde oss mot filtarna för att äta maten som vi hade varit och hämtat: fantastiska ribs med många tillbehör. Och inte att förglömma, pekanpajen som vi hade beställt till efterrätt kan vara det godaste jag ätit. Herrejösses. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte kan visa er någon bild på detta spektakel, men wow vad gott det var. Den försvann snabbare än jag hann koka kaffe, så dagens tredje kopp fick vara huvudpersonen eftersom kakan redan var i magen.

Planering av vårfisket

Tiden gick, och vi hann med att planera vårfiske. Det är kanske riktigt nördigt, det att man planerar nästa fiskepass redan under tiden som man är ute på ett annat. Hur som helst, jag längtar så brutalt mycket efter öppet vatten nu och tycker därför att det är helt rimligt att diskutera detta.

När vi hade som minst koll på spöna var det dags igen. Vi lade bena på ryggen och rörde oss så snabbt vi kunde på den glatta isen mot spöet och fisken. Andreas var först på plats och fick sätta mothugg. Vi konstaterade direkt att fisken vara snäppet större än den vi tidigare fått, men tyvärr var det inte det monster som vi hade hoppats på. Det rörde sig istället om en 80-centimetare med många skador på kroppen där man tydligt kunde se att den hade levt ett tufft liv. Några snabba bilder senare så var den på väg ner i vattnet igen.

När solen började gå ner, och kylan började krypa på, kände vi alla att det var lika bra att ta in spöna. Vi drog runt pulkan och plockade ihop sakerna samtidigt som vi reflekterade över dagen och funderade på vad vi kunde ha gjort annorlunda för att få fisk. Dock var det ju faktiskt som så att vi valde att fiska på ett ställe där mängd inte var någonting vi förväntade oss, vi hoppades mer på en större madam.

Jag var nöjd, Elin likaså, och vi avslutade denna fantastiska dag bakom bindstäden och förberedde oss för kommande äventyr.

Upplev det vackra

Ismete är inte min favoritmetod, den toppar inga listor jag kan göra. Det är egentligen ganska tråkigt, men dock tycker jag att man ska ta vara på den vinter som vi faktiskt får nu detta år. Det är ju så brutalt vackert det vi får uppleva – och att jag får hänga med mina polare är värt mycket för mig. Jag är tacksam för att jag får vara ute i naturen.

Men nu, ja nu ser jag fram emot att få sjösätta min nyinköpta Grizzly!

 

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
HikMicro Thunder TH35C
Produktrecension

Vildmarken testar HikMicro Thunder TH35C

Vi på Vildmarken älskar både att testa prylar och att jaga vildsvin – och ibland har vi ynnesten att få kombinera våra passioner. Vi har

Månadens tidning

I det här numret får vi följa med på utlandsäventyr i form av en klassisk monteria, en jaktform där man på förhand aldrig vet hur mycket eller vilket vilt man kommer stöta på. För Jens Kjær Knudsen var det dock ingen tvekan om vad som hade lockat honom till Spanien, nämligen drömmen om att fälla ett spanskt vildsvin.         

Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!