Matilda Leijon fortsätter sin fiskeresa genom Sverige. Den här gången var hon ute efter att genomföra en Grand Slam ute på Mälarens vatten – en Grand Slam med en twist.
01.20 stod det på min display när larmet gick igång och solen hade inte ens börjat tänka tanken på att stiga där borta i horisonten. Bilen var redan packad och redo sedan kvällen innan. I dag var det en sådan typisk dag där jag lätt hade kunnat tagit en selfie för mitt Instagramflöde med bildtexten ”Carpe Diem” – ett ordspråk som tog sig in i mitt liv för ett gäng år sedan som jag egentligen vill spy på. Fånga dagen, jag som hade planerat att fånga fisk och inte vilken fisk som helst, utan Sveriges ballaste art.
Tillsammans med den kunniga fiskaren Alexander Runsten skulle vi satsa på asp från flytringarna i en ny sjö. Alex hade varit där en gång tidigare och då bara sett asp. Vi skulle självklart inte nöja oss med endast en art, istället bestämde vi oss för att försöka dra en original Grand Slam. Egentligen består den riktiga varianten i att man ska fånga bonefish, tarpon och permit på fluga – och detta inom 24 timmar. Det är ingen lätt match, inte ens för erfarna flugfiskare. Vi beslöt oss för att dra ner nivån några våningar genom att sätta vår egen twist på det hela. För oss var det gädda, gös, abborre och asp som stod på schemat, allt under samma fiskepass. Någonstans där emellan kasten hade vi planerat att få till en magisk lunch tillredd ute på en ö. Det gäller att ta vara på sin lediga dag.
Stockholm verkade lugn och harmonisk den här augustimorgonen. Jag riktigt såg hur det började bli dags för höst. Dimman över åkrarna är utan tvekan min favorit. Temperaturskillnaderna skvallrade om en skiftning i årstiderna. De dryga 45 minuterna jag hade till familjen Runstens kåk var mysiga och innehöll bland annat en kopp kaffe och lite carpool karaoke. Det kunde inte bli annat än succé med en start som denna, det kände jag på mig. Väl framme bytte jag förarsätet mot passagerarplatsen och självklart började vi prata om förväntningar och taktik redan innan vi ens lämnat uppfarten. I bagaget låg flytringarna och på trailern bak drogs en fin Buster som vi skulle använda oss av ute på Mälaren när vi lämnat aspen. Två i en.
En bit utanför Stockholm, på en busshållplats som bjöd på fem plusgrader, dånade pumpen till flytringarna och vi riggade våra spön. Det var helt vanlig abborreutrustning med diverse beten, ett gäng vibrationsbeten, walk the dog, klassiska atom, ja egentligen alla beten vi hade i lådan som gjorde mycket ljud och rörelse ifrån sig. Tidigare har jag bara försökt mig på asp i ett rinnande vattendrag med popperfluga. Det är utan tvekan det häftigaste fisket jag varit med om i svenska vatten och jag var orimligt taggad på att åka ut med just Alex. Detta eftersom även han har förstått värdet i denna fisk och lagt ner tid på att försöka förstå sig på dem. Det är inte ofta man stöter på en person som är lika intresserad i och av denna ibland bortglömda fisk. Eller ja, lika intresserad var att ta i. Alex är brutalt mycket mer kunnig och intresserad än vad jag är – och otroligt inspirerande.
Ingen reaktion
Dimman låg över sjön som ett täcke när vi drog på oss våra fenor och var redo att påbörja jakten. Solen hade nyligen börjat skimra och vi kände direkt att det var det perfekta jaktljuset för just asp. Det tog inte lång tid innan vi fick svar på vår hypotes. Ytan bröts och upp kom en silvrig fisk i väldig fart med betesfisk sprutandes runt om. Vi slängde dit våra beten så fort vi kunde, men utan någon reaktion. Jag hade inte förväntat mig någonting heller, men det är alltid en liten besvikelse när man kastar mot jagande fisk utan någonting. Hoppet levde dock vidare och vi paddlade åt två olika håll för att försöka täcka av så mycket område som möjligt. Det är en sak jag verkligen gillar med just flytring, möjligheten att täcka av vattnet på två olika håll. Visst, du tar dig inte fram lika snabbt och lätt som du gör med en båt som har frontmonterad elmotor, men tystheten och flexibiliteten uppskattar jag verkligen.
Vi fortsatte framåt. Äntligen började graderna stiga och jag ångrade mig inte längre för att jag inte tog på mig en primaloftjacka. Vi möttes upp i ringarna igen utan att egentligen varken ha sett eller känt något speciellt. Tillsammans bestämde vi oss för att röra oss åt andra hållet än vi tidigare testat och påbörjade den lilla paddlingen. Det krävdes inte mer än några paddeltag, en 20-gram atom och ett kast in mot land innan Runsten satte mothugg och tämligen omgående försäkrade mig om att det var en asp han hade krokat. Dock började han strax efteråt tveka eftersom den inte kändes så vidare stor. Kanske hade han krokat i en abborre storlek större? Skenet bedrog och efter att jag knäppt ett gäng schyssta bilder på aspen så var det dags att plocka upp håven och landa denna skönhet. Det var en riktig bebis, men ack så fin, och fisk ett av fyra. Det var dags att tömma ringarna på luft och sjösätta båten för att jaga ytterligare tre arter.
Mälaren var nära till hands och man såg att Runsten rampat sin Buster många gånger tidigare. Det hela gick enkelt och smidigt och vi var strax ute på vattnet i den stekheta solen. Högtryck sägs vara bra för både gös och abborre och därför bestämde vi oss för att försöka landa en gröning först. Några gräsgrynnor, en McTail, Guppie Jr och några nyheter från Japan fick smaka vatten innan gäddan bestämde sig för mitt hybridbete i färgerna blå/pearl. Det var inget fel på mothugget vill jag lova. Personligen blev jag så chockad över att jag faktiskt fick ett hugg så i ren förvåning spände jag hela kroppen och tajtade upp linan. Alex kollade förvånat på mig, och sedan började vi båda skratta. Det mothugget skulle inte gå av för hackor, det var ett riktigt karatemothugg. Tur var väl det, för jag kände direkt att det var en finare fisk jag krokat och jag började skrika efter håven ganska direkt.
Coronabump i båten
Benen började skaka och fisken likaså. Jag lättade på bromsen och försökte fajta fisken, hårt men snällt. En sista bakåtlutning och en kunglig håvmästare senare så var det klart, ingen stor deal. En stabbig gädda låg snart i håven. Glädjen spreds i båten och vi firade med en tidstypisk coronabump. Art två av fyra var nu klar och vi var halvvägs. Fisken simmade tillbaka med en riktig kick och vi rörde oss in mot en ö för att få avnjuta en magisk laxwrap (som ni faktiskt kan hitta receptet på i detta nummer).
Två klämmor käk senare var magen åter fylld och energibanken laddad. Vi bestämde oss för att lämna gäddorna då man ska vara ännu mer försiktig med fisken när det är varmt. Vi valde istället att byta om till spön med kastvikt upp till cirka 30 gram, 0.12-lina, 10-gramskalle och en jigg. Vi körde med två olika färger för att se hur vi skulle kunna få igång fisken. Vi lyckades se massa abborrar med hjälp av Lowrance sidoseende. Runsten visade på skärmen hur han lätt avläste att det även fanns större individer som stod utanför den stora massan med fisk, dock så kröp sig tröttheten på för herrn och han valde därför att ankra motorn för att lägga sig och ta en blund. Själv fortsatte jag att kasta och testade mig fram på olika djup. Nyckeln var att låta jiggen sjunka till botten och köra det traditionella bottendunket, något som funkar helt ypperligt till både gös och abborre. Utan att lyfta jiggen för mycket fiskade jag hem den längs med djupkanten. Mitt nya spö fick sig många slag då fisken högg brutalt. Jag försökte få upp Alex, men han trodde inte på mig och ville istället fortsätta njuta av solen. Jag bytte runt bland mina jiggar för att försöka hitta jiggen med stort J och faktiskt kroka dem, något som var lättare sagt än gjort. De var bara explosiva stötar och sedan ingenting mer.
Galen fisk
När jag väl fick upp Alex från sin lilla tupplur riggade han i ordning ett dropshottackel med en jigg underst, vilket verkade vara tricket. Fisken blev ännu mer galen, hur nu det var möjligt, och helt plötsligt tog de på vilken jigg vi än kastade med. Om ni vill ha en förklaring på varför det blev på det sättet får ni fråga någon annan, någon som faktiskt har koll, för jag har ingen aning. Oavsett vad det var som gjorde att fisket kom igång så var jag glad. Vi fick fisk i varenda kast under nästan två timmar, vilken grej. Tre av fyra, check! Fördelen med att vi började med aspen är att den enligt mig är svårast. Så nu hade vi klarat av den svåraste och de två ”lättaste”. Nu hade vi den enligt mig den näst klurigaste kvar, nämligen gösen.
När kvällen närmade sig märkte vi hur fler och fler båtar gjorde oss sällskap ute på Mälarens vatten, till exempel trollingfiskare som drog sina Nils Masters i varierande färger i hopp om en gös. Den grynnan vi hade placerat oss på sedan några timmar blev allt tätare med fiskare som använde samma teknik som oss. Trots att vi stod på samma område och fiskade fick vi olika arter. Vi fortsatte dra upp ett gäng abborrar samtidigt som båten nedanför oss skopade in gös, dock inte en enda abborre. I början fick de bara några småttingar, men successivt ökade storleken för gänget.
Vi diskuterade vad vi gjorde annorlunda jämfört med båten nedanför och började experimentera med beten, vikter och hastighet. Vi studerade sjökortet och drog slutsatsen att vi låg lite för högt upp på grynnan för att nå djupkanten på samma sätt som den andra båten gjorde. Självklart var det inget alternativ för oss att röra oss närmare den andra båten för att försöka kasta på deras fisk utan vi behövde själva komma på ett sätt att hitta fisken. Efter ett tag testade vi att kasta åt det håll där djupkanten var som tydligast och vi fortsatte att hålla bottenkontakten på samma sätt som vi gjorde med abborren. SMACK!
Den typiska gössmällen
Ja, hörrni! Det dröjde inte alls länge innan Alex kände av den typiska gössmällen och kunde landa den fjärde och sista arten i dagens utmaning. Det rörde sig om en söt liten demon som fick simma tillbaka då den inte hade längden inne för att bli middag, tråkigt för mig, tur för fisken. Det är viktigt att komma ihåg att det är okej att ta upp fisk som man ska äta så länge man inte fiskar på ett bestånd som är illa ute eller tar upp orimligt mycket fisk. Husbehovet är en perfekt regel. Ta upp den fisk du ska äta och låt resterande få leva vidare. På så sätt kommer vi kunna fortsätta med fisket länge.
Vår Grand Slam var nu ett faktum. Näsorna var röda och tröttheten började komma smygande – Carpe Diem…
