Matilda Leijon: Ett Colombia-äventyr för livet

Matilda Leijon har fått omdefiniera vad en riktig djungel är – detta efter en strapatsrik tripp längs Guaviarefloden som innehöll allt från vykortsliknande vyer från båten till tarantellor utanför tältduken, svårbeskrivliga hugg och Peacock-lycka!
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
2022-11-08

Matilda Leijon: Ett Colombia-äventyr för livet

Matilda Leijon har fått omdefiniera vad en riktig djungel är – detta efter en strapatsrik tripp längs Guaviarefloden som innehöll allt från vykortsliknande vyer från båten till tarantellor utanför tältduken, svårbeskrivliga hugg och Peacock-lycka!

Jag har länge skrutit om att jag jobbar i Dariens djungel, världens tätaste djungel, där det inte bor så många människor, men där de farliga djuren lever loppan. Jag har nu kommit fram till att jag har ljugit för er varje gång jag sagt det. Det var nämligen inte förrän jag besökte Fish Colombia’s camp vid Guaviarefloden som jag förstod vad en verklig djungel är; där vissa fiskar träffat den där evolutionära toppen redan för miljontals år sedan, där vi fick vänja oss vid att säga godnatt till den stora tarantellan som hade sitt bo bredvid tältet varje kväll innan läggdags och där knotten var berikade med skruvborr i nosen och borrade sig in i huden på oss, som vi verkligen förstod. Vår definition av djungel är numera något helt annat. Colombia är ett av de häftigaste landen jag har besökt, om inte det häftigaste.

När den där jäkla coronan hände 2020 plingade det till i både min och Hannes inbox på Instagram. Beto, som driver Fish Colombia, hade skickat meddelande till oss båda om att han hade fått förhinder på grund av den rådande pandemin och sade att många gäster fått ställa in sin resa till lodgen. Om möjlighet fanns var vi hjärtligt välkomna att göra honom sällskap i denna knepiga tid. Inte heller för oss var det aktuellt att resa just då så vi valde att avstå. Året senare övervägde vi ännu en gång att åka, men denna gång var det Kalmarabborrarna som stoppade oss och vi valde istället att åka hem till Sverige på semester. Där och då hade vi dock redan bestämt att hösten 2022, då skulle det ske. Hannes skulle övervinna sin campingfobi och vi skulle ut i djungeln.

Bogota direkt efter tre månader i 30+ grader kändes kyligt och det var tur att vi köpte med oss varsin fleece innan vi gav oss iväg. Jag förstår att det låter lite tokigt. Vem kunde tro att det skulle vara så kyligt så långt söderut? Bogota ligger cirka 2 500 meter över havsnivå och är väldigt ofta besökt av molnen. Det var grått, regnigt och fullt med människor. Det gjorde mig ingenting att vi bara skulle spendera några dagar där innan avfärd mot djungeln. Utöver fleecen köpte jag ett par skor som skulle torka snabbt i solen efter jag antingen hoppat i för foto, eller möjligen gått igenom skogen. Det sistnämnda var någonting som vi i sista minuten fått höra skulle ske, men vi var inte sena med att säga ja till det. Det är ju därför vi åkte, för att få ut det mesta av resan och uppleva ett riktigt äventyr!

Åtta timmar i båten på Guaviarefloden var långa, men inte jobbiga. Det fanns alltid någonting att kolla på. Min absoluta favorit var sköldpaddorna som vilade på de fallna träden i vattnet. Ibland kunde man se upp emot åtta stycken sköldpaddor som låg på rad. Vi åkte nedströms i 35 knop, men trots denna hastighet och hjälp av strömmen så tog det som sagt strax under åtta timmar. Tänk dig själv hur länge du är på jobbet en dag, så länge satt vi nedkrupna i båten, men det var helt klart värt det. När vi kom fram till lodgen möttes vi av väldigt glada ansikten och hjälpsamma människor. Pulsen slog redan högt med tanke på vilka djur som gärna kamouflerar sig bland alla blad och växter. Jag har varken fobi för spindlar eller ormar, men där och då var jag inte kaxig.

När solen gick upp var vi redan redo. Spöna var packade, de utvalda flugorna låg fint i sina boxar och vi gick med hungriga magar till restaurangen innan det var dags för avfärd. Tjugo minuter senare, ännu längre nedströms, började den stora vandringen. Vi hade fått höra att det skulle ta ungefär en och en halv timme att vandra genom skogen. Frågar man Google Maps om hur lång tid det ska ta att gå så brukar vi nästan alltid göra det dubbelt så snabbt, så vi tänkte att detta var en bit av en kaka. Inte skulle det bli svårt. Det första som skedde var att vi skulle korsa ett fallet träd som ligger ovanför ett litet träsk. Jag som till och med tappar balansen av att bara stå på plan mark ibland kände mig inte helt bekväm i situationen som väntade. Vi överlevde dock såväl stocken som arga apor och tarantellor innan vi tog oss fram till destinationen drygt två timmar senare.

Peacock-avundsjuka

Flugspön var det enda som jag och Hannes bestämde oss för att plocka med oss i vår lilla kajak. Det var begränsad plats i båten så vi fick tänka till hur vi skulle stå och vad vi skulle ha med. Klass nio och tio, en sjunktrea och en flytlina satt på spöna när vi for ut. Flytlinan till poppers och sjunklinan till en streamer som personen i aktern skulle kasta efter poppern gjorde mycket ljud omkring sig, som för att plocka upp det som missats av poppern. När vi hade tagit oss ut genom den lilla kanalen till lagunen mötte vi Mike som redan hunnit ta några kast medan han väntade på oss. Under den korta tid han fiskat hade han redan hunnit fånga två stycken Peacocks. Oj, oj, oj så avundsjuk jag var.

Som den gentleman Hannes är så fick jag börja fiska, som alltid. Han intog position för att filma mig och föreviga min första fisk. Jag greppade tag i nian med popper och var fast bestämd över att jag verkligen skulle ha en fisk på just popper. Alla filmer vi sett på YouTube innan där ytbeten används är det som fått det att pirra lite extra. Vattnet i lagunen var fortfarande högt, vi var lite för tidiga detta året. I och med att väder och vindar ändras varje år så är det oerhört svårt att pricka rätt vecka. Förra året var denna veckan årets bästa. Innan vet man inte hur fisket ska vara helt enkelt, precis som det är även här hemma i Sverige. Svårigheten med det höga vattenståndet är att fisken gärna står längre in under träden. Om nivån är högre har fiskarna mer yta att hänga på som vi inte kommer åt. Flugfiske i all ära, men det är oerhört svårt att just flugfiska när det är tätvuxet.

Viktigt att poppa hårt

Vi fick kontakt med en lokal flugbindare i Bogota som även han varit och besökt denna lodge. Han visste vilka flugor som behövdes så vi kände oss väldigt trygga med att ha köpt flugor av honom. Mitt förstaval vid resans första kast var en popper som vi köpt av just Armando. Jag som inte kastat fluga sedan vi hängde i Norrland några månader innan kände hur stel jag hade blivit och hur kroppen inte riktigt ville hänga med. Som tur var satt dubbeldraget och tekniken i ryggraden, så allt jag behövde göra var att förfina minnet lite så gick allt bra efter det. På högerhanden satt det en handske som skyddade mot den starka solen, och dessutom täckte fingrarna så pass långt att jag använde den som stripping guard. När man fiskar med ytbeten inom flugfisket är det oftast viktigt att poppa hårt. Friktionen som linan ger ifrån sig bränner gärna i fingervecket och med den fuktighet och värme som omgav oss visste vi snabbt att ingenting läker särskilt snabbt där.

Det tog mig ett par kast innan jag fick till kasttekniken. Efter ett tag såg det troligtvis även helt okej ut. Linan sträcktes och jag kom så pass långt jag kunde in mot kanten utan att fastna i träden. Jag riktade ner spötoppen mot vattnet och använde sedan min vänstra hand till att göra så mycket ljud med poppern som möjligt. Jag varierade min hemtagning mellan många korta snabba popp och hårdare långa med lite längre pauser. I och med att vår båt inte hade sett någon fisk än så visste vi ju faktiskt inte vad som gällde. Då fick vi göra som man gör med allt annat fiske, nämligen prova oss fram och se vad det är som gäller, ingen dag är ju den andra lik. Det dröjde inte alls många kast innan jag kunde se färgerna av en Peacock vända bakom flugan och skapa en liten bubbla. Håret reste sig på armarna och pulsen galopperade. Den fisken var inte helt imponerad av min fluga denna gången. Det man kan göra efter att ha haft en fisk som följer är att kasta till samma område igen. Antingen kommer fisken tillbaka, eller så är chansen stor att det är någon av polarna som är intresserad och kommer ut och kikar efter att ha stått och gömt sig inne bland träden.

Svårbeskrivligt hugg

Fisk nummer två ville inte heller fastna. Dock så kände jag hugget från fisken denna gång och oj, oj, oj! Själva hugget hade jag velat likna med en gädda, för vad har vi för explosivt i Sverige? Eller kanske en stor abborre? Nej, inte riktigt det heller. Kanske en blandning däremellan; hårt, tungt och aggressivt? Nu när jag tänker efter är faktiskt inte den liknelsen heller bra. Jag kan faktiskt inte jämföra hugget med någonting vi har i Sverige. Det jag kan rekommendera är att själva åka och prova detta, men endast om ni verkligen är medvetna om vad det är ni beger er in i. Jag tjöt av glädje när jag fick första hugget, även vid det andra. På skakiga ben siktade jag in mig på bortre sidan av ett nedfallet träd. Det gav mig några sekunder att andas och jag passade på att ta några munnar Gatorade. Värmen var påtaglig och extra vätska behövdes absolut.

Från hugg till hopp

Jag plockade upp flugan i ett bakkast och gav mer och mer lina i varje drag. Den lilla tofsen bak på flugan fladdrade i luften när den åkte fram och tillbaka i hög hastighet. Flugan landade bra och jag kunde börja strippa direkt. Jag körde på några långa hårda popp med kortare pauser. Nära land såg jag hur vattnet rörde sig en aning och jag kunde alldeles strax beskåda hur en färggrann fisk inhalerade min fluga. Det gick från ett stenhårt hugg till ett hopp några decimeter upp i luften. Färgerna sken såväl ovanför ytan som under. Fisken gjorde allt den kunde för att vinna över mig. Det var en jämn match och jag fick hålla emot allt jag kunde för att neka den att ta sig tillbaka in bland träd och buskar. Det var ungefär som att stoppa en cubera från att gå ner i grottorna. Det häftiga nu var att man fick se allting då hela fajten skedde på ytan. Efter en kort men intensiv fajt hade jag fisken bredvid båten och hade egentligen ingen aning om hur jag skulle kunna landa den. Min instinkt sade att jag skulle greppa med tummen i munnen, vilket var helt rätt. Ett stadigt grepp var behövligt eftersom fiskens skakningar var väldigt kraftfulla. Jag kände tacksamhet över handsken jag hade på mig, om inte fick jag lära mig den hårda vägen några dagar senare då jag skulle landa en annan bass hur det kan bli utan handske. Det tog en vecka på svensk mark för detta att läka.

När jag satt där och höll i fisken var det svårt att greppa situationen. Det var precis som en Kalmarabborre, som käkat svamp och följt samma diet och träningspass som The Rock. Tillbaka till basic, men på en helt annan nivå. Det spelade ingen roll om det var jag, Hannes eller någon av guiderna som fick fisken. Jag blev lika glad oavsett. Det spelade ingen roll om fisken landades eller tappades. Så länge jag såg fisken försöka käka eller spana in flugan var jag nöjd. Hannes krossade det totalt och landade otaliga fina fiskar även han. Vi är medvetna om att vi kommer uppleva detta ännu en gång, förhoppningsvis snart. Fördelen nu är att vi vet vad vi ska ha med oss för utrustning. Eftersom vi knäckte några spön och smällde en handfull linor kan vi med säkerhet lämna både klass sju och nio hemma nästa gång. Vi kommer inte sakna dem. Ett gäng tior ska få följa med, kanske någon tolva.

Ditt livs resa väntar

I Colombia har jag fått uppleva det häftigaste i fiskeväg som jag har varit med om. Det ligger i alla fall delad förstaplats med resan till Australien som jag gjorde 2019. Tyvärr så är det inte så många som vågar åka dit med anledning av historien, ni vet, den omtalade Escobar och alla hans samlade dumheter. I framtiden hoppas jag få vara en del av dig som läser detta och din resa till just Colombia. Om du bokar en resa för att åka dit, skicka gärna mig meddelanden när du kommer hem och skryt om din fångst. Behöver du hjälp att hitta rätt så är det bara att skicka mig ett meddelande på Instagram, så ska jag göra mitt bästa för att vägleda dig till ditt livs resa!

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på twitter
Twitter
Fiske

Åter dags för Sportfiskemässan

En pandemi kom i vägen, men efter fyra års väntan så är det snart dags för den 17:e upplagan av Sportfiskemässan, den här gången med

Månadens tidning
Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!