Matilda Leijon: Den efterlängtade tiokilosgäddan

Tårarna sprutade och kramarna var oändliga efter att Matilda Leijon äntligen hade lyckats dra upp sin efterlängtade tiokilosgädda. Här berättar hon själv om en upplevelse hon aldrig kommer glömma.
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin
2022-07-13

Matilda Leijon: Den efterlängtade tiokilosgäddan

Tårarna sprutade och kramarna var oändliga efter att Matilda Leijon äntligen hade lyckats dra upp sin efterlängtade tiokilosgädda. Här berättar hon själv om en upplevelse hon aldrig kommer glömma.

Jag spelade fotboll i ung ålder, men aldrig drog jag till med så många stolpe ut som jag har gjort med mina gäddor. När jag 2015 fick min första riktigt stora gädda hade vi varken våg eller måttband med oss, tydligen är det så Anton Tsvetkov jobbar. Det han kanske inte riktigt vet om är att han den dagen startade mitt brinnande intresse för just gäddfiske. Flytten upp till Örnsköldsvik 2018 resulterade i en 118 centimeters, men den hade nog slutat äta några år tidigare. Den kunde nämligen inte pressa vågen till mer än 8,14 kg.

Coronahösten, när jag satt i min flytring längs den norrländska kusten och dängde fluga och fick besök av en väldigt välmatad 111 cm gädda som föll för min fluga, hade vi än en gång ingen våg med oss. Senare samma höst besökte jag Christian Berger för att påbörja redigeringen av Gäddfemman. Vi tog oss ut på ett eftermiddagspass – och jag kan stolt säga att jag tog mig in i Super Size-klubben. Det var en magisk 120-centimetersgädda, som även den slutat äta. Inte mer än 9 000 gram vägde denna krabat. Christian var även den som fick vara med och håva min nästa stora fisk. Dagen efter Abborrfemman hade spelats in tog vi oss ut för att försöka få uppleva liknande fiske kommande dag. På en nedriggad mask högg en gädda på 113 cm. Ska jag vara ärlig minns jag inte vad den fisken vägde, men om jag inte missminner mig så var den runt nio kilo.

Just vikten på fiskarna är ingenting som jag egentligen lagt så mycket kärlek på genom åren, om det inte är en tia såklart. För vem vill inte kunna skryta med att man har fångat en fisk över den magiska gränsen? De fiskar jag skrev om ovan kan jag ärligt säga att jag är lite besviken på att ingen av dem lyckades pressa vågen. Och när vi ändå är transparenta så kan jag även passa på att säga att jag tror att en del fiskar som man ser på sociala medier är felvägda, åt bägge håll. Den orutinerade fiskaren (eller vem som helst som kan göra fel) kan ha vågen inställd på lbs – alltså pund – istället för kilo och få fram en vikt som är nästan dubbelt mot vad den egentligen är. De som har fler tior än jag har fingrar underväger ofta sina fiskar för att de inte vill gå ut med felaktig information. Se till exempel den senaste absoluta monstergäddan som fångades i Vättern. Hatten av för att fiskens välmående gick först och att Sebastian Andersson nöjde sig med att berätta att fisken var 21,2 kilo när vågen faktiskt var uppe och pendlade högt upp över 23. Handen på hjärtat, hade du värderat att väga fisken en gång till? Mest troligt hade jag varit en av dem som verkligen ville ha en vikt. Jag är en av dem som inte kan tänka klart i en sådan situation, men vem fasiken kan det? Kanske kunde inte Sebastian det och det var därför det blev som det blev. Skämt åsido. Jag vill mest ta en stund att hylla denna magiska ”rekordfisk” som jag verkligen anser att det är. 137 cm, wow!

Jag var inne och nosade lite på detta med sociala medier, om att man lätt kan få fel information om vikt. Folk kan hålla fiskarna skevt och det kan verkligen vara svårt att få en tydlig bild av hur stor fisken verkligen är. Jag har tidigare säsonger fotat mina fiskar med ett 16–35 mm-objektiv som sitter på min fullformatskamera. Det är ett vidvinkel, eller fisheye som vissa vill kalla det. Jag använder det just för att man så ofta får så himla coola bilder som går att variera i oändlighet. Det går även att få med hela fisken på bild utan att behöva backa superlångt om man väl har turen att få en riktig madame. I år fick jag köra mitt 24–70mm vilket är lite mer ”vanligt”, om man vill kalla det så. Du kan jämföra det med din nyare iPhone, om du har en sådan. Gå in på kameran och knäpp en bild i vanligt läge. Stå kvar på samma ställe och ändra inställningen till 0.5 och ta en till bild. Där kan du jämföra. Eller om du någon gång kollat ut på en människa genom kikhålet i dörren. Det är fisheye. Ja, det kan bli lite skevt och fisken kan se ut som att den väger 37 kilo om man får till rätt vinkel. Jag tycker att det är helt okej att fota på det sättet så länge man inte ljuger om hur stor fisken är. Att man går ut med att fisken är större än vad den faktiskt är. Är det inte lite därför vi gör det också – att få skapa content, minnen och bilder att hänga på väggen? Jag vet att till exempel grabbarna från Gäddpodden absolut inte håller med mig om detta. De tycker att man ska fota ”vanligt”, aldrig fronta fisken och ta ganska tråkiga bilder. En sak jag gillar med detta, är att alla bilder vi ser inte ser likadana ut.

Stressen har infunnit sig hos mig de senaste åren. Stressen att när dagen kommer då jag skulle lyckas fånga min tiokilosgädda så skulle den inte vara lika mycket värd, att man då tröttnat på alla stora fiskar man ser ute på nätet. Det har ju verkligen tagit mig mycket lång tid att få den. Kanske inte om man ser till antal år, men antal timmar spenderade på vattnet. Jag har haft möjligheten att två år i rad åka upp till Norrland för en långsemester; en semester som går ut på just fiske, mat och att ladda batterierna. Självklart går jag inte bara efter stora fiskar, det tycker jag är för tråkigt. Det är ju faktiskt väldigt roligt med gäddhugg. En härlig variation vill jag gärna försöka få in.

Oändligt med abborre

Förra året hängde jag i Sundsvall i nästan fem månader och tragglade ganska mycket. Inte en enda fisk vägdes och jag och sambon Hannes hade svårt att knäcka koderna för de olika vattnen vi fiskade. I år tog vi oss mer norrut och hyrde en stuga tre mil utanför Umeå så att vi lätt kunde nå alla älvar inåt, den fina skärgården och fantastiska sjöar. Stugan vi hyrde låg så perfekt bredvid en sjö där vi fick oändligt med abborre. Detta året blev så mycket mer än vad vi någonsin hade vågat hoppats på. Allt vi lärt oss förra året tog vi med oss till vår tvåmånaders tripp till Norrland – och som vi fiskade, skrattade och förvånades över att vi faktiskt kan. Ganska många high fives delades ut, både när vi hittade stenar med propellern, när käket blev över förväntan, bilderna blev topp och när en fin fisk låg i håven.

Nationaldagen spenderade jag och Hannes i min Grizzly i nya vänners lag tävlandes mot varandra i för oss en ny sjö. Oj, så vi trevade oss fram, men fikat var gott! I sista minuten fick Hannes en bättre fisk som sedan skulle bli fråntagen poängen av grabbarnas 103 som fick ta hem pokalen. Efter en mysig dag satte vi oss i bilen och åkte ännu längre ut i skogen för att utforska ett vatten som vi aldrig varit i med båt tidigare utan endast flytring. Spännande! Hannes var kanske inte lika imponerad över vad jag fixat för boende. I bagaget i vår V90 låg ett tvåmannatält med sovsäckar, kanske inte som Four Seasons, men väldigt mysigt. Gasköket har gått varmt denna sommar och mycket utomhusmat har det blivit. Även så denna kväll. Felix köttfärssås på burk med snabbmakaroner, MUMS. Om jag hade fått bestämma helt själv hade makaronerna varit sockrade med strösocker. Jag antar att det bara är något konstigt från barndomen, men oj så gött det är.

Morgonen därpå vaknade vi upp stela, kalla och väldigt fiskesugna. Vi slängde oss in i bilen och for mot fiskevattnet. Samtidigt som vi rampade i båten gnuggade vi gruset ur ögonen. Solen går ju aldrig riktigt ned i våra norra delar och det kan ha stört vår rytm lite. Tur att jag hade packat ner kaffepressen i stuvfacket på båten. Jag ställde mig i fören och spanade efter sten samtidigt som Hannes körde uppströms, en bra teknik som vi tog med oss från förra året. Learning by doing. Djupet varierade och det var ett gäng stenar som förvånade oss. Vissa delar var det så grunt som 0,6. Av försiktighet slog vi av på gasen och puttrade långsamt. En stor kaffekopp senare var vi framme där vi tänkt att vi skulle börja dagen, där vi tidigare hade fiskat med fluga från flytring. Jag började med spinn så att vi kunde täcka mer vatten. Hannes körde fluga. Oj, så vi letade. Utan. Ett. Enda. Pet. Vi letade runt i älven, mappade nya kartor, bytte färger, former och storlek på våra beten. Jag ringde till och med en bekant till mig och frågade om tips på vatten i närheten där man kanske kunde fånga en abborre. På vägen tillbaka efter åtta (8!) bommade timmar bestämde vi oss för att göra ett sista försök på en kant som vi så gärna ville tro på.

Såg vi i syne?

Vi ankrade på en kant där det gick från 0,6 meter ned till 5. Kastade, kastade och kastade ännu lite mer. Stormen som gjort oss sällskap hela dagen hade nu lagt sig och vi kunde beskåda lite ytaktivitet. Jag hade en följare in på det grunda, en riktigt fin en. Längre nedströms smällde det till ordentligt och det sprutade betesfisk både till höger och vänster. Jag kastade ned mitt lilla swimbait mot området och minns inte om jag ens hann börja veva innan första fisken satt. Det var ett sånt tillfälle vi gav varandra en high five som jag snackat om tidigare. Vi släppte på ankringen och följde strömmen nedåt för att sedan ankra igen. Jag fick ännu en följare och valde då att plocka ned mitt spinnfiskespö och även plocka upp flugan. Under tiden jag gjorde det stod jag och beskådade en stock i vattnet och sa till Hannes någonting i stil med att det var knepigt att stocken hade fastnat just där. Det var den enda stock jag sett i detta område.

När flugspöet var redo och jag ställde mig i aktern och började strippa ut min Sjunk3 frågade jag ifall vi hade ändrat ankring varpå Hannes fastställer att vi fortfarande är på samma ställe som några minuter tidigare då han ville invänta mig innan vi anlände till nytt område. Ja, åtta timmars fiske är ganska lång tid, men inte skulle jag väl börja se i syne? Inte kunde väl stocken ha flyttat på sig, den kanske inte ens fanns där från början. Vi släpper ankringen och tar oss 20 meter längre ned där ännu en stock ligger. Nu tvekar jag inte längre, nu har jag faktiskt sett två stockar i samma område – det kanske finns en del stock här bara jag inte tidigare lagt märke till det.

”Matilda fatta vad sjukt om stocken får fenor och tar min fluga nu”, sa Hannes samtidigt som han drog sin stora vita fluga med XL Tail framför den mörka stock vi såg.

Ännu lite grus behövdes gnuggas ut när denna stock helt plötsligt blev till en gädda. En gädda som ville äta Hannes fluga. Jag slängde ifrån mig spöet och skyndade mig fram till håven som vi inte ens fällt upp för dagen. Fisken pressades mot strömmen och efter lite viljestyrka låg den i håven. Här tyckte vi båda två att det var dags för minst tre high fives. En fisk som var smällfet som utan tvekan var årets både tyngsta och längsta låg i båten och äntligen skulle vi få blöta vågsäcken för första gången. Den låg till och med fortfarande i sin originalförpackning. Med lite teamwork fick vi fram att fisken vägde 8 900 gram, vilket chockade oss lite. Dels för att vi inte hade förväntat oss att en stock skulle bli en gädda, men även för att vi båda trodde att denna fisk vägde mer. Vi mätte aldrig denna fisk utan valde att göra som Sebastian och välja fiskens välmående först. I det tolvgradiga vattnet var det inga problem för fisken och den simmade snabbt tillbaka.
En riktig fläskis

Vad hände precis? Det vi inte visste då var att vi skulle få uppleva livets gäddfiske, på så många plan. Det dröjde inte länge innan Hannes drämmer till med ännu en fläskis. När den låg i håven sa jag självsäkert: ”Den där är uppe och nosar på strecket Hannes. Där har du din tia.”

Och det slog mig, att jag aldrig har sagt de orden tidigare. Jag är världsmästare på att tro att fiskarna är mindre än vad de verkligen är. Fråga mig aldrig om hur stor en fisk är, jag har noll koll. En fantastisk fisk som tyvärr inte fick så mycket kärlek den förtjänade just på grund av vikten. Båda var säkra på att fisken var enorm, vi kunde se det. När vågen då berättar för oss att den väger 8 800 gram dör vårt moment. Hur är det ens möjligt? Inte heller denna fisk mätte vi, så vi har egentligen ingenting att jämföra med. Vi kunde inte hänga läpp allt för länge, för det var ju faktiskt en drömfisk. Se bara när Hannes returnerar den, en riktig fläskis!

Ett gäng 90-fiskar gjorde oss sällskap i båten och var och varannan sekund bröt ett skrattanfall ut. Vad fasiken var det vi fick uppleva? Det var en dröm som skulle komma att bli ännu bättre. Jag fiskade fortfarande med min sjunk-3:a och hade bytt till en mindre weedlessfluga. Kastarmen började bli seg och jag orkade inte med de där jäkla svansarna längre, de är ganska tuffa att kasta. Jag la därför upp flugan på det grunda och lät strömmen ta linan. Tack vare just strömmen kunde jag förflytta flugan lite varje stripp, men fortfarande ha konstant rörelse i flashet och sträck i linan. Hela dagen tränade jag på mina Strip-set och att lämna dumheterna med att försöka sätta kroken genom att lyfta spöet.

 

Fisken vi hade väntat på

Äntligen satt den och jag skrek rätt ut. Där var den, fisken vi hade väntat på! Fisken jag hade kämpat för så länge. Osäkerheten gjorde sig närvarande både över hur kroken satt, men även hur stor fisken faktiskt var. Hannes gick upp i falsett och håvade och ännu en high-five infann sig.

”Ja, Matilda, där är din tia.”

Det var overkligt att han sa det, aldrig tidigare har han sagt något så vackert till mig. Dock höll jag inte med, så jag blev lite irriterad. Jag såg ju tydligt att denna fisk inte var större än hans.

Slå mig hårt i ansiktet, så jag får känna att jag lever, som Stenström sjöng. Tack, tack tack fisken att du valt att käka en större fisk precis innan du blev sugen på min fluga för utan den hade inte Hannes haft rätt. 114 cm och 10 000 gram. Vilken tur. Vilken lycka. Tårarna sprutade och kramarna var oändliga. Kinderna blev mest blöta av den anledningen att jag kände att min första tia faktiskt spelade fett mycket roll, oavsett hur många stora fiskar jag sett på sociala medier. Fy farao, vilken grej!

En del frågetecken gjorde oss sällskap även efter denna resa. Hade vi verkligen vägt fiskarna rätt? Senare drog Hannes till med en fisk som såg så himla stor ut: 110 cm och 8300 gram. Han trodde mig inte när jag bekräftade att den var så lång som 110. Hur stora var egentligen fiskarna från tidigare? Trots att vi hade upplevt livets gäddfiske kunde vi inte helt glädjas åt fiskarna. Sådär 99,9 % lyckliga var vi. Men det var något där som störde oss, nämligen de där jäkla vågarna. Hur lätt är det inte att göra misstag i båten på svajiga ben, adrenalinpumpade armar och störande vind? Vi tror verkligen att våra fyra största fiskar var över tio kilo, men vågen sade bara en. Det är en sak vi aldrig kommer få reda på. Vi är lyckliga för vad vi fick, vad vi åstadkom den där junikvällen. Som tur för oss är det inte vikten som gör hela skillnaden, men som min hashtag i båten säger – #SizeDoesMatter.

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på twitter
Twitter
Fiske

Åter dags för Sportfiskemässan

En pandemi kom i vägen, men efter fyra års väntan så är det snart dags för den 17:e upplagan av Sportfiskemässan, den här gången med