Det krävs mycket för att imponera på en pyrschjägare som praktiskt taget är uppväxt med stövlarna djupt planterade i den irländska myllan, men danskan Nina Barfoed Petersen lyckades med just det.

Den irländske pyrschjägaren James Cremin skymtar de två sikahjortarna som hastigast innan de drar vidare in i den täta undervegetationen. Hans jaktgäst, Nina Barfoed Petersen från Danmark, följer Cremins instruktioner som lyder som så att de måste ta sig igenom fuktigt gräs och ännu fuktigare mossa. Några sekunder senare är de på plats i liggande skjutställning, drygt 100 meter från där djuren försvann bort.

Efter några händelselösa minuter händer det plötsligt något intressant. En sikakalv kommer gående längs samma väg som rådjuret. Även om jakten främst är inriktad på hjort är James även intresserad av att de ska göra några noga utvalda uttag ur viltstammen för kött. Han erbjuder Nina att skjuta kalven och två sekunder senare släpper hon iväg en kula. Kalven faller på stället med huvudet först, samtidigt som vattenångorna stänker från den fuktiga pälsen.

Det ljuddämpade 6,5×55-skottet gör att ytterligare några djur, som tidigare gömt sig längre ner i terrängen, sätts i rörelse. Djuret längst fram är en unghjort med abnorma horn. Ursprunget till avvikelsen avslöjas snart, den haltar på ena bakbenet. Skadan har inte bara gjort att djuret har ställt sig dåligt, det är även i allmänt dåligt skick. James vill därför ha den avskjuten och Nina sätter ett perfekt skott i skuldran på hjorten som faller på plats, bara en meter från det första djuret. Skottet sätter fart på en kalv som har följt efter hjorten ut i det fria, men eftersom den inte vet vad som har hänt stannar den upp efter 15 meters flykt. Även den faller på plats. Pyrschjägaren, som från början var lite skeptisk till att behöva “kämpa” med en kvinnlig jägare, verkar nu snarare mer än nöjd.

Dagen därpå börjar ute i regnet. James har planerat att de ska pyrscha och därför följer de en medeltida väg som går upp genom en granskog. Vinden är god och de roströda ormbunkarna visar många tecken på hjortaktivitet på platsen, detsamma gör det gröna gräset och buskarna med de lekfulla gula blommorna.

Chansen de väntat på

De kommer fram till en glänta vid en gammal stenruin. Gläntan är omgiven av ett stengärde som på många ställen är täckt av en tjock, ljusgrön mossa. Mitt i gläntan, framför en ruin, reser sig ett gammalt krokigt träd och under det står en svart sikahjort. James guidar snabbt upp Nina på en stenmur. Därifrån är hela hjorten synlig och skottläget är så fritt som det kan bli. Den står perfekt med sidan emot på 50 meters avstånd och har ännu inte upptäckt något. Det är en ypperlig chans, en chans som de har väntat på i flera dagar. Det enda Nina behöver göra nu är att böja på fingret för att inkassera denna jaktliga blancocheck … men hon kan inte få syn på den!

James, som vanligtvis är en lugn man, upplever tio nervpirrande sekunder som slutar med att hjorten börjar gå. James är säker på att chansen har gått förlorad, men när hjorten rör på sig så upptäcker Nina den och när hon glatt konstaterar att hon ser djuret så utstöter hon ett okontrollerat och högt ”YES”. Ordet får hjorten att stanna och medan de sista visslande tonerna från ordets avslutande ”S” passerar Ninas läppar så kröker hon fingret runt avtryckaren.

Kräver sin man eller kvinna

Under dagen återberättar James hur han nästan började gråta när Nina inte kunde få syn på hjorten. Han berättar även hur hjorten föll på stället, och hur bra kulan satt. Dessutom minns han de tre skotten som Nina avlossade dagen dessförinnan. Enligt James utsago var det bland det bästa han sett under sin jaktkarriär – och det på den snabbaste hjorten. Han är uppriktigt imponerad. Det ”kräver sin man” att imponera på en guide född och uppvuxen på den irländska västkusten – och på denna tur visade sig alltså denna man vara en mycket välskjutande kvinna!