I skrivande stund har jag fortfarande kaninpuls, vilket är passande eftersom jag nyss är hemkommen från min första kaninjakt på ön Endelave. Det blev en helg i sällskap med några av mina bästa jaktkamrater, där min kockidol briljerade i köket och min ninjakompis jagade kaniner med sina bara nävar. Vad mer kan man önska sig? (Text: Mette Karin Petersen, foto @nordicaoutdoors)
Endelave är en ö i södra Kattegatt. Här bor min vän Maltes föräldrar tillsammans med 153 andra invånare. Det är en ö som har en mycket högre population av vilda kaniner än vad där finns människor. Faktiskt är populationen så stor, och orsakar så mycket skador på åkergrödor och växter, att den måste regleras året runt. Tillsammans med sin gode vän Esben hade Malte bjudit in en handfull vänner på en weekendresa till den fridfulla och naturrika ön.
På fredagskvällen träffas vi vid Endelave-färjan i Snaptuns hamn. Den går inte många gånger på en dag, så resan måste planeras noggrant. Färjeresan tar en timme, men i rätt sällskap känns det betydligt kortare. Från hamnen har vi 200 meter till huset där våra underbara värdar tar emot oss. De fixar till en exotisk och smakrik viltburgare till oss varefter vi sätter oss i bilarna, redo för vildkaninsafari. I Australien, på östkusten, plågas de av kängurur. Jag minns rekommendationerna om att inte köra på natten om man inte kör lastbil, eller saknar stötfångare. Det tänkte jag på när jag satt i bilen vid Endelave denna sena mörka kväll. Det kryllar av kaniner; på vägarna, på fälten, i trädgårdarna, på stranden…
Nästa morgon börjar med doften av kaffe, rostat bröd och rökt renkött. Samtliga kör vi med camo-stilen, och vi är maxade för en fartfylld dag. Jag är nyfiken och vill verkligen lära mig mer om jakten och tar därför snabbt rygg på de erfarna jägarna och värdarna Malte och Esben när de gör de tama jaktillrarna Fritz och Lotte redo för fältet. Dessa illrar används i jakten genom att de släpps ner i hålen och jagar upp kaninerna. Vi sätter ett pejlhalsband på dem och lägger dem i lådor med halm. Därefter går vi ut i bilen och så kör vi mot flygfältet.
Av säkerhetsskäl är vi placerade i en skjutkedja, alla vända åt samma håll, två på var sida om häcken med hundratals kaninhål. Det ser våldsamt ut, men det är faktiskt väldigt vettigt att vi kan vara fler skyttar om en kanin sätter fart. De är vansinnigt snabba och ofta tar det bara en bråkdel av en sekund för dem att hoppa från hål till hål. Om en kanin stannar i hålet är det ett problem, då är de omöjliga att få tag på.
Jag och Gordon har högerkanten och på andra sidan står Mark och Nikolaj. Vi är alla helt nya i kaningamet och fyllda av spänning till bristningsgränsen. Vilken position är bäst? Hur snabbt är snabbt? Jag måste komma ihåg att vi inte får skjuta förrän de har lämnat häcken. Tankarna hopar sig, adrenalinet pumpar och fokuset intensifieras – som det alltid gör i nya jaktsituationer.
Bryter hagelbocken och börjar springa
Fritz går in i hålet. Ja, jag vet vad ni tänker, de dåliga skämten avlöser nämligen varandra under kaninjakt på Endelave. Fritz är favoritillern. Han är hårt arbetande och kommer till dig om du heter Lotte, eller om du tilltalar honom snällt. Jag är beredd, hagelgeväret är anlagt vid axeln och pipan pekar ner i marken. Vid första hålet väntar vi med spänning. Nervös, spänd tystnad. Rörelse i hålet! Men det var bara fräcka Fritz som stack ut näsan. Han vänder sig om och är borta igen.
Som en blixt från en klar himmel spurtar den första kaninen ut ur hålet och nerför staketet. Vänstervingen reagerar snabbt och innan jag vet ordet av ligger den första kaninen. Entusiasm och jubel hörs från oss alla. Det är ren glädje att jaga med sina vänner. Vi delar erfarenheter med varandra. Illern får igång kaninkomplexet och den ena snabba kaninen efter den andra kommer ut, dock alltid till vänster. Gordon och jag tog inte hem priset för att vara det bästa radarparet på det fältet. Men när jag minst anar det så händer det. En blixtsnabb kanin hoppar upp ur hålet, och jag reagerar lika snabbt. Pang!
Kaninen slår omkull cirka tjugo meter från mig. Jag bryter hagelbössan och springer ner mot min allra första vildkanin. Jag lägger mina knän i leran, lägger händerna i den mjuka kaninpälsen och låter blicken landa på djuret. Detta är ju helt vilt! Att jaga är häftigt nog och att få fälla en ny viltart i bästa sällskap gör det ändå bättre. Lite överexalterad, blötögd och med ett enormt leende går jag stolt tillbaka till skyttelinan, med mersmak. Under dagen besöker vi olika områden på Endelave. Vi jagar kaniner på stranden, på fältet och i skogsbrynet. Stämningen är på topp!
Jagar kaniner med bara nävarna
I slutet av dagen kommer vi till en åker som ägs av en av Maltes vänner. Det är fyra jägare på varsin sida om häcken – och återigen har vi tur med blixtsnabba kaniner och fina skott. Nu tar Fritz en paus och istället är det Lotte som jobbar i hålen. Lotte är vit, har röda ögon och verkar redan vid en första anblick lite mer oberäknelig än Fritz. Mycket riktigt, Lotte har gått under jorden, och hon tittar plötsligt inte ut ur hålen som hon borde. Malte sätter på sin grytpejl. Vi hör henne. Hon är där, någonstans under jorden, och hela gänget står och stirrar ner i marken. I en sådan situation kan man behöva använda en spade som man har tagit med sig.
Ninjan Ulrik
Dock hinner vi inte använda den innan jag försiktigt säger att jag nog kan skymta en nos som rör sig under leran. De andra fnissar lite, men jag är övertygad. Jag knäböjer och i samma sekund hoppar en kanin upp mot mitt huvud. Situationen är overklig och det går så galet fort att jag inte ens hinner reagera. Men det gör Ulrik. På bara bråkdelen av en sekund har han fångat en vild kanin med sina bara nävar och brutit nacken på den. Jag har aldrig sett en så snabb reaktion tidigare. Ulrik måste vara ninja!
Situationen var ett resultat av att Lotte, som då kallades Loco Lotte (galna Lotte), hade suttit på en kanin. Det vill säga, hållit fast vid den. För att det inte ska hända så har illrarna ibland en ring fäst runt munnen, som en liten munkorg.
Gemenskap och vänskap
Efter en oförglömlig, intensiv och actionfylld jaktdag med fantastiskt väder och goda vänner, begav vi oss tillbaka mot huset för att ta hand om och tillaga fångsten. Min stora kockidol, Nikolaj Juel, hade lagt upp planer för den helt perfekta Endelave-middagen: Kaninragu på färska, nyskjutna vilda kaniner.
Den här historien är skriven med ett leende på läpparna. Ett leende som kryper fram automatiskt när jag tänker tillbaka på den här helgen. Jakt är så mycket mer än att bara trycka på en avtryckare. Jakt är gemenskap, jakt är vänskap. Tack till Esben och Malte för fantastiskt värdskap – och tack även till Nikolaj, Mark, Jonas, Ulrik och Gordon för en fantastisk jaktupplevelse!
