Ad

Jungle Perch – en svårfångad skönhet i Attenborough-natur

Jungle Perch är en svårfångad skönhet som man endast hittar i norra Australien. Matilda Leijon berättar här om en fiskeresa som bjöd på lika många intryck som utmaningar. [Text & foto: Matilda Leijon]

På andra sidan jorden, långt in i djungeln, bland spindlar och ormar, simmandes i små bäckar, lever fiskarten Jungle Perch. Här gömmer sig de svåråtkomliga och explosiva abborrsläktingarna under träden, redo för attack. Igenkänningsfaktorn med vår svenska abborre var stor och därför kändes detta som min cup of tea, så att säga. Att fånga en Jungle Perch var dock svårare än vad vi först hade trott, inte minst på grund av den rådande värmeböljan.

När jag anlände till Cairns i norra Australien i slutet av november 2019 slogs vi genast av den fuktighet och värme som låg över landet. Huvudet hann i princip bara nudda hotellets kudde innan jag och James, en kille från England som jag reste med, blev upplockade av den lokala fiskaren Tyson Palmer. Tyson har fiskat i många år efter allting från GT i floderna samt på barriärrevet – och även efter de lite mindre, men ack så häftiga, fiskarna i de lite mindre vattendragen. 

Australien är väldigt stort och arterna skiljer sig åt beroende på om vi pratar om de norra eller södra delarna av landet. I söder hittar man den mest ikoniska fisk du kan tänka på när man pratar om Australien, nämligen Murray cod, en fisk som du inte hittar någon annanstans i världen än just där. En annan fisk som man däremot bara hittar i norr är Jungle Perch och de var målet för oss denna dag. 

Vi skulle ta oss ut på en promenad i djungeln för att se om det fanns något vatten kvar i de små rinnande vattendragen där fisken håller hus. Jag hade inga som helst förväntningar på fisket då jag innan avfärd, i researchsyfte, hade gjort en snabb sökning på fisken. Det jag fick fram var en massa bilder på en liten fisk med guldskimrande färger. Den påminde mycket om en bass, men inte mer än så. Jag var faktiskt ganska skeptisk till att vi skulle ut och fiska efter denna fisk, personligen såg jag mer fram emot de lite större fiskarna som hade ett bättre rykte. Jag ska dock inte sticka under stol med att jag såg fram emot att få utöka min artlista på fiskar fångade. 

Vi körde ut en bit. Strax utanför staden, där husen inte längre stod lika tätt och kängurur hade börjat synas, såg vi även fler och fler små åar. Eller vissa kanske vill kalla det bäckar, eller kanske till och med älvar. Vi såg att vattnet hade varit mycket högre tidigare jämfört med nu och jag kände att det borde vara till vår fördel. Då står fisken mer koncentrerat på det vatten den faktiskt har att röra sig på och de skulle vara större sannolikhet att vi faktiskt kastade våra beten i närheten av fisken. De beten vi använde oss av var främst små spinnarbeten, en gummijigg med en spinnarsked framför. Tanken bakom betet är att det ska efterlikna någonting som ramlar ner från de överhängande träden, så egentligen trodde jag inte att det skulle spela så himla stor roll vad exakt för bete jag skulle använda mig av. JP är en köttätande fisk som primärt lever på småfisk, kräftor och insekter. I vissa fall har folk vittnat om att fisken även äter frukt och bär. Frågan är då om den misstagit ett bär från trädet som trillat ner för att vara en insekt som landade på ytan.

 

”Här är det lugnt, det finns inga krokodiler”

Vi packade en ryggsäck med vatten, kamera och några extrabeten, snörade på oss skorna och gjorde oss redo att gå ut i djungeln och börja kasta våra beten. Till en början var det snårigt och med lite fantasi kunde jag känna hur en spindel kröp upp längs benet och hur tungan från en orm slickade mig i örat. Det påminde om sådana ställen som man sett David Attenborough utforska och förklaraf under många år. Jag fick skaka av mig den lilla rädsla som fanns och istället hoppades jag på det bästa, jag hade ju något att se fram emot. Snart, hoppades jag, skulle jag få se denna mytomspunna fisk – och med lite tur skulle jag fånga en själv. Framme vid vattendraget blev jag aningen förvånad, det var inte alls som jag hade föreställt mig. Tyson hoppade ner i pölen och ganska direkt fick han vatten upp till bröstet. Jag kände hur ögonen rörde sig febrilt och sökte av området innan jag ställde frågan ifall det inte fanns några krokodiler där vi skulle hoppa i. Tillbaka fick jag ett nervöst skratt följt av: ”Här är det lugnt, det finns inga krokodiler.” Naiv som jag är litade jag på orden, men i efterhand har jag fått höra att det visst finns krokodiler i just det vattendraget. Vi var ju trots allt i norra Australien, där krokodilerna härjar fritt och tar för sig. Kanske var det tur att jag litade på Tyson, annars hade jag aldrig hoppat i vattnet. Tänker jag tillbaka på det tyckte jag hans beteende var lite annorlunda. Han sökte av vattnet innan han hoppade i, gick väldigt fort där det var djupt och grumligt och rekommenderade oss att stå på land när vi kastade. Det är aningen komiskt nu i efterhand, men rent av helt livsfarligt. 

Med den djupa delen avklarad traskade vi vidare. Våra blöta kläder torkade fort när vi hoppade runt på stenarna längs med den lilla bäck, som jag valt att kalla det för. Tyson var som en liten iller, supersnabb och med magisk balans. Jag själv hade det lite problematiskt med att lyckas bemästra den konsten, men det gjorde inte så mycket. Jag njöt av tillvaron som den var. 

Det vi letade efter när vi tog oss längs med kanten var överhängande träd, rötter och skillnader vad gäller vattnets fart, där fisken av någon anledning borde stå. Till en början var det lite svårt att förstå hur de tänkte, det såg ganska likadant ut om man såg på situationen med ett par svenska ögon. Till en början fick jag lite vägledning om att söka av ett område och hur man ska tänka. En av de svåraste sakerna var att fiska effektivt. Det var ingen mening att lägga två kast på samma ställe. Om fisken befann sig i närheten hade den garanterat attackerat betet direkt om den var på humör. När ett kast var avklarat kunde man kasta i en gles solfjäder och sikta cirka fem meter i annan riktning. Det behövdes alltså inte att kasta fisken rätt i huvudet om man säger så. Det var svårt för mig att förstå då, men jag skulle bli varse precis vad han menade en stund senare. 

Rörde oss som ninjor

Vi hoppade längs stenarna som följde den lilla bäcken, emellanåt ett längre hopp än tidigare, samtidigt som vi försökte röra oss som ninjor. Att fiska effektivt utan att skrämma fisken var det stora problemet. I och med värmen som infann sig över Australien hade vattnet sjunkit och fisken var mer exponerad. Det gällde nu att vara ännu mer försiktig än om det hade varit högre vatten – en regel som gäller i vatten var du än
kommer. Tyson sprang i förväg då stressen infann sig. Vi hade gått flera kilometer innan vi tog ett stopp och pratade om taktiken. Man såg tydligt på hans ansikte att han var orolig. Han hade ju tydligt sagt till oss att vi garanterat skulle få någon Jungle Perch, det var självklart. Fisket vi bedrev var vanligt förekommande bland ungdomar som ville ut och fånga fisk men inte riktigt hade alla dyra prylar så som båt, flera spön och dyra beten. Här räckte det i princip med vilket bete som helst, en vattenflaska och extrabeten i ryggan samtidigt som du höll spöet i handen. Det var en perfekt metod att fånga vilken fiskesugen unge som helst alltså. 

Själv hade jag börjat tappa hoppet lite. Jag kastade och kastade utan att veta vad jag faktiskt fiskade efter. Fisken jag såg på Google tilltalade mig inte så himla mycket. Jag hoppade från en sten till en annan, tog ett kast och vevade hem betet precis som jag hade blivit lärd. Trots detta så fick jag ingen fisk på kroken. 

Vi gick i samlad trupp till nästa ställe, ett ställe där Tyson hade fångat många fiskar och där han var bensäker på att jag skulle lyckas. Det var ett lugnare parti, som en liten vik, innan det tog fart nedför strömmen. Jag lyfte bak spöet och siktade in mig mot ett träd som gett vika. Innan jag hann fälla över haspeln på rullen small det till i vattenytan och jag spände upp linan. Jag kunde knappt förstå att det var sant. Dock vågade

jag inte ta ut lyckan i förskott så jag försökte behålla lugnet. Jag sprang ut i vattnet för att möta fisken och försöka säkra den så fort som möjligt. Av ren instinkt stoppade jag tummen i munnen på fisken, precis som jag alltid gjort hade med abborren här i Sverige. Det satt inpräntat i ryggraden, så jag är väldigt glad att det var rätt sätt att landa fisken på. 

Där var den, min första Jungle Perch. Ännu en fisk att checka av på listan. Jag förstummades av vilka vackra guldiga färger som fanns täckt över fisken. De relativt stora fjällen glänste i solen likt en guldtacka. Jag kände mig som lyckligast i världen. Där stod jag i en liten bäck och hade fångat en aggressiv fisk som totalt hade slukat mitt bete, i tron om att det var något mumsigt som föll ner från trädet. Vilken explosivitet den lilla krabaten hade! 

Wow, det var en perfekt start på min resa till fantastiska Australien! 

 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2020-03-09

Se även ...

Magasin Vildmarken #3

I det här numret tog vi rygg på ett nytt stjärnskott på jakthimlen, nämligen danskan Mette Karin Petersen som snart kommer att synas på många jaktintresserades plattformar.
Läs tidningen »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.