Strutsen är världens största fågel – och dessutom väldigt irriterande. Det tycker i alla fall yrkesjägaren Pedri från Aru Hunting Safaris som nyligen bjöd in Jens Ulrik Høgh på just strutsjakt till en ökengård i Kalahari. Det här är Jens berättelse.
Strutsjakt i Kalahari – En utmanande fågeljakt
Strutsen är världens största fågel – och dessutom väldigt irriterande. Det tycker i alla fall yrkesjägaren Pedri från Aru Hunting Safaris som nyligen bjöd in Jens Ulrik Høgh på just strutsjakt till en ökengård i Kalahari. Det här är Jens berättelse.
På Pedris 18 000 hektar stora markområde råder det mer eller mindre idealiska förhållanden för struts. I just detta område är stammen extra stark eftersom Arus gård är omgiven av fåruppfödning där de håller efter sjakalbeståndet på grund av lammproduktion. Sjakalen är de stora fåglarnas ärkefiende och dess frånvaro runt gårdarna ger strutsungarna möjligheter att växa sig stora, starka och hungriga. På Veronika är det ganska vanligt att några lägger upp till 30 ägg, varav 20 kläcks och 15 överlever de första månaderna.
När strutsbeståndet blir alltför stort går de hårt åt vegetationen. Därför är det i detta område absolut nödvändigt att hålla beståndet någorlunda i schack. Fåglarna gör sig utmärkt på middagsbordet vilket betyder att jakten förenar nytta med nöje. Enligt Pedri är det dock inte den mest samarbetsvilliga fågeln i Kalahari.
– Strutsarna är mycket skarpsynta, mycket lättskrämda och skickliga i sin tur på att skrämma alla de andra djuren runt gården och under jakt. Kommer det en struts mellan jägaren och hans byte är smygjakten nästan omöjlig att slutföra, säger han.
Utmanande jaktform
Exakt hur svåra dessa fåglar är att komma nära utan att skrämma dem fick vi en övertygande demonstration av under de kommande jaktdagarna på denna unika ökengård. Jag som aldrig hade upplevt strutsjakt förut såg fram emot att inleda en riktad jakt på en av de upp till 80 kg tunga tupparna. Strutsjakten visade sig visserligen vara en av de mer utmanande jaktformerna i Kalahari. Det vore fel att kalla en fågel som gärna sväljer krossat glas, bara för att det blänker i solen, för smart men de har minst sagt effektiva överlevnadsinstinkter.
Vi smygjagade utifrån ett vattenhål mot en liten grupp av strutsar som vi hade upptäckt lite mindre än en kilometer bort. Det enda vi hade att gömma oss bakom var några utspridda buskar av olika storlek och den enda chansen vi hade att lyckas var att smyga från buske till buske.
Strutsar tillbringar mycket av sin tid till att spana och de sticker aldrig ner huvudet i sanden för att gömma sig från fara. Vi skymtade en svartvit tupp genom buskarna, men den såg oss och hann springa iväg långt innan vi var på säkert skottavstånd. Strutsen har öknens skarpaste syn och en överblick över det platta ökenlandskapet som gör att den upptäcker rörelser och faror på extrema avstånd. Om du är inom 400-500 meters räckvidd när en struts tittar åt ditt håll så springer den omedelbart därifrån och tar hela gruppen med sig, som på detta område ofta består av fyra till fem fåglar. Strutsarna springer i full fart och stannar inte till för att kontrollera läget som annat vilt kan göra. De lugnar inte ner sig förrän de är långt bortom synhåll. Vi kunde bara stå och titta på det röda dammolnet längs med horisonten för att veta att det var sista gången som vi såg denna lilla grupp “kalaharihöns”. Pedri skakade på huvudet.
– Denna del av jaktmarken är helt enkelt allt för öppen för strutsjakt, konstaterade han.
Struts i sikte
Det är inte så ofta att du specifikt jagar struts på Veronika och framförallt inte till fots. När beståndet blir alltför stort minskar antalet professionella jägare från bilar vilket i förlängningen leder till att få fåglar fälls under jaktsäsongen av gästjägare. De som i regel skjuts av gästjägare blir skjutna på helt oförutsedda chanser, exempelvis när du plötsligt upptäcker en struts bakom en buske. Nu var utmaningen att få syn på fåglarna innan de flydde hals över huvud, redan innan vi kunde komma igång på att börja smyga på dem. Vi såg många strutsar på morgonen, men ingen av dem stod stilla direkt…
Strax efter lunchtid smög vi mot en liten grupp som Pedri hade fått span på genom ett buskage. Vi gick längs med spåret när tuppen plötsligt klev ut från kanten. Jag insåg direkt att det var från långt håll, men vid det här laget insåg jag att det var långa skott som gällde. Jag var genast redo att sätta avståndet i min Zeiss V8. Jag sneglade bakåt till Pedri för att få ett avstånd att anpassa mig till. ”350 meter”, sade han.
Jag justerade siktet, och lade an med en bipod. Strutsen stod några meter bakom ett träd och bakom den lilla flocken av fåglar som gick med honom. Han upptäckte oss inte och jag hade gott om tid att trycka av. Jag siktade mot mitten av kroppen i framkanten av bakbenen, precis som jag hade blivit instruerad.
Skottet gick och strutsen snurrade snabbt runt sin egen axel tre eller fyra gånger för att sedan hoppa tillbaka in buskarna som den kom ifrån. Det var en tydlig men oväntad reaktion som jag med min bristfälliga erfarenhet av strutsar inte riktigt kunde tyda. Allt jag visste var att det hade sett bra ut i kikaren och att det inte fanns någon vind att tala om.
– Jag tror att du fick honom! konstaterade Pedri, men vi fick snabbt båda en känsla av osäkerhet när vi vandrade mot skottplatsen.
På vägen tillbaka räknade jag mina steg och nådde bara till 270. Det förvånade mig lite, men av strutsens reaktion antog jag ändå att det var träff, trots feldömningen av avståndet. Vi hittade inget på platsen och vi skulle inte kunna hitta djuret i det öppna landskapet. Pedri valde därför att släppa sin Rhodesian Ridgeback på eftersök.
Den stora hunden drog iväg i strutsens spår och försvann snabbt ur sikte. Vi marscherade efter i rask takt med en liten gnista av hopp djupt inne i jägarhjärtat. Det var dock inte en droppe blod i spåret och när Pedri klättrade upp i områdets största träd kunde han se flocken av fåglar springa framför hunden, långt bort längs med horisonten. Tuppen var fortfarande med dem och höll full fart.
Vi gick lite snopet tillbaka till skottplatsen och mätte ut avståndet till platsen vi hade skjutit från med avståndsmätaren som spåraren hade hängande runt halsen. Det var exakt 262 meter. Jag bad honom mäta igen, och resultatet var detsamma. Jag kollade kikarsiktet. Det var – precis som jag ihåg det – uppskruvat till 350 meter. Jag hade med andra ord skjutit cirka 30 centimeter högre än vad jag siktat. Förmodligen var strutsens konstiga reaktion en reflex som utlöses av kulans ljud några centimeter ovanför rygglinjen. Vi enades om att alla avståndsmätningar på längre håll från och med nu skulle göras med en laseravståndsmätare.
Vi skakade på huvudet i takt och begav oss tillbaka mot bilen. Några kilometer längre fram fann vi en ganska utmattad hund vid vägkanten. Han kom ombord och fick sig en välförtjänt skål full med vatten.
Lite längre fram såg vi strutsflocken i full fart. Tuppen såg oberörd ut och var fortfarande väldigt irriterande. Det var en stor lättnad att vår felaktiga avståndsbedömning inte hade lett till något annat än vår sårade stolthet och gett denna Kalaharihöna en viktig lärdom i överlevnad. Den skulle säkerligen inte vara lätt att överraska på flera år. Vi for tillbaka till lägret för lunch och för att försöka glömma det faktum att vi uppenbarligen inte kunde överlista ett överdimensionerat fjäderfä med en hjärna stor som en valnöt.
Revanch
Nästföljande kväll gick vi i en slumpmässig riktning för att åter prova jaktlyckan. Solen närmade sig horisonten och vi började att ge upp den vilda fågeljakten för den här gången. Jag kunde redan känna smaken av den Gin & Tonic som väntade på mig i lägret. Vi hade verkligen försökt med all vår kraft att lyckas, men vi kom aldrig närmare än gårdagens olyckliga bomskott.
Plötsligt gick Pedri ner på knä bakom en buske. Knappt 300 meter längre bort stod två strutsar; en tupp och en höna, och de inte hade sett oss! “Avståndsmätare!”, sa jag när jag såg med mina egna ögon att Pedri mätte avståndet. “284 meter!”, svarade han lika exalterat.
Jag justerade avståndet på kikaren och lade geväret på min skjutkäpp. Hårkorset, med sin belysta ljuspunkt, vandrade upp längs med benet. Skottet gick och eftersom det var i mitten av hans kropp fortsatte skottet långt bort i den röda sanden. Strutsen hoppade högt upp i luften medan den ryckte vilt med fötterna och flaxade med de korta vingarna. Vacklandes sprang den med sina kraftfulla men okontrollerade ben i cirka 50 meter innan den välte i en härva av ben, damm och dött gräs som den frenetiskt sparkade upp i stora tuvor. Allt var över på några sekunder. Jag var glad, nästan lycklig, Pedri log från öra till öra och solnedgången den kvällen framstod plötsligt ännu vackrare än tidigare.
Det här var garanterat inte den sista gången som jag var på strutsjakt.
Vapen och utrustning
På denna resa jagade jag med min Mauser M03 African PH i kaliber .300 Winchester Magnum. Geväret är utrustat med ett Zeiss V8 2.8-20×56 med ASV+ systemet. Ammunitionen var Hornady 165 gr GMX Superformance. Kombinationen verkade som alltid oklanderligt. Kläderna var det nya lätta pürschbyxorna från Härkila och deras lätta bomullsskjortor. Jag har ett par Härkila Rhino kängor som passar perfekt till Afrika. Vill du också jaga struts? Resan till ARU Game Lodges i Namibia organiserades av skandinaviska Limpopo Travel.
