Ad

I jakt på bergshingsten

Följ den bleka vikingen Jens till Etosha Heights när han bestämmer sig för att få en svartvit matta av en vild namibisk bergzebra med sig hem.

Jag har skjutit zebra i afrikanska bushen tidigare, men jag har aldrig haft möjlighet att jaga den svårfångade bergszebran – även kallad Hartmanns Zebra – på höglandet i sydvästra Afrika. Jag blev därför överlycklig när jag fick inbjudan från Etosha Heights Game Safaris till att prova lyckan med zebrorna i deras vackra jaktområde vid gränsen till den berömda Etosha National Park i norra Namibia.

Storslaget område

Jag hoppas att jag inte förolämpar någon om jag avslöjar att bergen i Etosha Heights är branta och steniga kullar som sträcker sig några hundra meter över den omgivande slätten, snarare än alpina berg. Till bergszebrorna är dessa kullar dock mer än tillräckligt. Arten trivs i detta privatägda naturreservat som spänner över ett imponerande område på 65 000 hektar. Med andra ord borde det inte vara några problem att få med ett fint exemplar för troférummet … det var i alla fall så jag tänkte på förhand!

På vår första jaktdag begav vi oss mot de avlägsna höjderna i västra delen av reservatet, ungefär 40 kilometer från lägret. När vi kom fram var temperaturen redan klart över 20 grader och snabbt stigande. Värmen var emellertid inte mycket av ett problem eftersom luften var torr efter månader utan regn.

Min PH, Gideon Clote, började gå i en snabb takt. Vi var tvungna att täcka mycket mark innan den brinnande solen tvingade in zebrorna i skuggorna runt middagstid. Marken var extremt ojämn. Vi gick framåt i sick-sack, ner och runt hinder medan vi ansträngde varje muskel i kroppen i ett ganska meningslöst försök att ta oss fram ljudlöst.

På ytan är dessa kullar täckta av skarpa och lösa stenar som är sylvassa. Vi balanserade ofta på en knivsegg, bokstavligt talat. Sålunda är bra stövlar obligatoriskt och nödvändigt. Man överlever ett fall, däremot kan geväret få en mycket svår landning mot klipporna om du snubblar till. Personligen skulle jag hellre krossa en knäskål än att uppleva det scenariot eftersom jag hade med mig ett väldigt fint gevär!
Självklart är det svårt – praktiskt taget omöjligt – att förflytta sig ljudlöst under dessa omständigheter. Växtligheten domineras av de allra styggaste törnbuskarna som man kan föreställa sig. Särskilt de rödbarkade och taggiga acaciabuskarna lämnar ett bestående intryck när deras små men rakhyvelvassa taggar tar ett fast grepp om kläder, hud och utrustning. En lång stjälk i dessa kullar kommer alltid att visa sig vara en blodig affär, eller som Gideon så delikat uttryckte det: “Om du ramlar in i dessa buskar så är det lika bra att du ber en kompis skjuta dig.” ”Då är det bäst att du försöker undvika ett fall. Jag skjuter nämligen fabriksladdad ammunition och det är väldigt dyrt”, svarade jag skämtsamt.

En lång smygjakt

Vi pausade ofta för att lyssna och speja över de omgivande kullarna. Vi såg inga zebror på vägen upp, ändå gjorde storheten hos dessa vilda högland ett varaktigt intryck. Man kan inte hjälpa att känna sig lycklig i närvaro av sådan naturlig skönhet. Ås efter ås så länge ögat kunde se under en himmel så blå att det är nästan känns overkligt.

Vi vandrade från kulle till kulle, upp, ner, upp, ner. Det var som ett riktigt träningspass. Jag svettades som en mindre häst och vattnet i min halvliterflaska försvann snabbt. Vi såg antiloper skapa ett moln av damm i busken nedanför. Zebrorna var dock ingenstans att hitta. Efter flera timmars smygjakt, där vi rörde oss i flera kilometer, gick vi nedför backen för att bli upphämtade av en Landrover som skulle ta oss till lunchen. Därefter ägnade vi oss åt mindre krävande aktiviteter för att samla mer kraft inför nästa dags försök att fälla en zebra.
Ett nytt försök

Nästa dag väckte de mig vid fem. Jag var redo på nolltid. Gideon hade hört bergszebrorna vid vattenhålet precis framför stugan några timmar tidigare. Vi lämnade i skymningen. Det var en kall morgon. Vinden var obefintlig och himlen var kristallklar. Vi stannade vid vattenhålet. Spåren var färska. Zebrorna måste vara i närheten. Nu var vi helt enkelt tvungna att hitta dessa svarta och vita spöken i kullarna.

Vi körde väldigt långsamt in i höglandet och gjorde ofta stopp för att noggrant speja över de branta sluttningarna. Vi såg många andra djur, bland annat hjortar och antiloper, men inga spår av zebror. Vi fortsatte därför, runt nästa kulle, in i nästa dal efter små och slingrande spår fram och tillbaka och däremellan och om igen. Men inga zebror någonstans!

Gideon började bli lite otålig. Han visste ju att de var här någonstans. Temperaturen hade stigit till mer än trettio grader, men det var fortfarande morgon så zebrorna skulle vara aktiva i några timmar till före middagen. Vi bestämde oss för att börja gå för att nå de högra hörnen av kullarna.

Kanske var det bara mina trötta ben som talade, men den första kullen vi klättrade uppför verkade mycket högre än dagen innan. Det var verkligen brant och stenigt men lyckligtvis var det mycket färre av de torniga buskarna den här dagen som tidigare hade saktat ner oss. På vägen mötte vi en kudu-tjur och såg några vattenbockar i små och utspridda grupper. Zebrorna lyste dock fortfarande med sin frånvaro och vi hittade inte heller några nya spår av dem.

Vi tog oss upp till toppen av åsen för att titta ut över omgivningen i alla riktning. Vi såg gott om djur och den namibiska vyn var fantastisk, men eftersom vi fortfarande inte kunde se några zebror så började jag fundera på att zebramattan som jag var på jakt efter inte skulle bli helt lätt att förverkliga. Efter lite mer än en timme i backarna kom vi överens om att morgonförsöket var slut och vi gick tillbaka mot bilen. Vetskapen om att en kall öl väntade i stugan gjorde att vi kunde förflytta oss lite snabbare plötsligt!

Vattenbockar?

När vi åkte förbi ett hörn hörde vi några stenar som rullade ner på nästa kulle. Någonting rörde sig tydligt där borta bakom buskarna. ”Vattenbockar”, ropade Gideon och såg säker ut på sin sak. Vi fortsatte utan att sakta ner, men några meter längre fram frös Gideon plötsligt till, mitt i en rörelse. Det var inte vattenbockar. Ett par hundra meter framför oss befann sig nämligen 10-15 bergszebror på backen. Bergszebror! De var verkliga!

Den svaga vinden var inte till vår fördel. Den kom direkt bakifrån och det var nog bara en tidsfråga innan människans fruktansvärda doft skulle nå de randiga zebrornas förnuftiga näsborrar. Om det hände skulle de säkert försvinna över kullen och bara lämna ett dundrande moln av damm efter sig.
Under tidspress satte Gideon upp skjutkäppen under ett stort träd förutom oss. Jag kom i position alltmedan han mätte avståndet till närmaste zebra. ”163 meter”, viskade han. Det ballistiska tornet var redan inställt på 150 meter, så jag justerade inte den.

Jag flyttade skjutspinnarna lite för att komma framför djuret som rörde sig långsamt till vänster bakom tjocka buskar. Jag tog fram min Mauser, avsäkrade den, slog på den röda pricken och flyttade fingret till avtryckaren. Zebran var tvungen att flytta några steg in i det öppna innan jag kunde skjuta eftersom tjocka buskar delvis täckte sikten.

”Vänta!”, sade Gideon som tittade på zebrorna med min handkikare. ”Kan du se den som står mellan två träd 50 meter högre uppför backen? Det kommer att komma ut på öppen mark inom en kort stund.” Återigen rörde jag försiktigt skjutspinnarna och fick snabbt zebran inom räckhåll. Men den rörde sig och jag gavs aldrig möjligheten komma till skott. Två av zebrorna kände av vår närvaro och började stirra direkt mot oss. En envis liten fluga gjorde ett allvarligt försök att komma in i mitt öra för att komma åt en salt och god droppe svett. Den surrande känslan av de surrande vingarna var nästan outhärdlig och den instinktiva strävan att bli av med den förfärliga saken var överväldigande men jag kunde inte röra på mig nu.

Pappa anländer

”Vänta vänta. Hingsten kommer ut över resten av besättningen. Ser du honom?”, sade Gideon. Jag hittade hingsten i kikarsiktet. Han var betydligt större än resten av zebrorna. Den röda mittpunkten vilade på sin axel. ”Exakt 220 meter!”, sade Gideon exalterat. Jag flyttade den röda punkten några centimeter upp, pressade utlösaren och skottet ringde ut mellan de steniga kullarna.

Tjuren hoppade upp i luften och var redan i full galopp när han landade. Hans kompisar ledde honom i panik medan han kastade sig runt mellan buskarna till ekot av skottet. När resten av besättningen försvann över kullen så sprutade blodet ut ur det lilla hålet på axeln.

”Bra skott!”, sade Gideon som var nöjd då han tittade i kikaren. ”Han är träffad i toppen av hjärtat”. Jag viftade bort flugan från mitt öra samtidigt som jag såg tjuren stanna upp i två-tre sekunder innan den föll till marken och rullade 10-15 meter ner för backen under tystnad. Gideons leende sträckte sig från öra till öra. ”Vilken jakt”, sade han.

Hårt arbete

Efter en brant stigning följt av ännu en brant stigning kom vi fram till det magnifika djuret. Han låg på den klippiga sluttningen på en mycket otillgänglig plats cirka 300 meter över närmaste väg. Vi tog de obligatoriska trofébilderna och en välbehövlig vattenpaus samtidigt som vi planerade vårt nästa drag.

Snart började jag inse att det var nu som det verkliga arbetet började! Vi måste få ner allt till bilen och det var bara att göra klart djuret på plats och sedan bära det nerför backen. Det stod klart att det skulle krävas några timmar med blod, svett och kanske till och med tårar…eller? Gideon tittade ner över den steniga sluttningen. Det kanske skulle vara enklare att bygga en väg hit till zebran?

Vi valde det sistnämnda alternativet och gick in med stor entusiasm i projektet. Vi flyttade stenar, fyllde hål och högg träd, meter efter meter. Sammantaget tog det oss mindre än en timme för att rensa vägen.

Den gamla Landrover kröp sedan hela vägen upp till zebran. Hingsten lastades med stor omsorg och avkyldes med fuktig säckväv för att bevara den vackra ytan. Min slitna och rivna Härkila-skjorta var genomblöt och färgades med salt från liter av förångad svett när vi äntligen kom tillbaka till lägret. Jag var trött och glad.

Enligt min mening bör de byta namn på ”Hartmanns Zebra” till ”Hard Mans Zebra” för att varna jägare i framtiden…

Min utrustning

ZEISS: På denna resa använde jag Zeiss Victory HT 2.5-10X50 med riktmedel nummer 60. Räckvidden är utrustad med ASV+ ballistiskt torn så att jag kan matcha rattet exakt till den laddning jag använder. Jag behöver bara känna till avståndet och jag kan vrida ratten och vara rätt på målet. Min handkikare är Zeiss HT 8X42.

MAUSER: Jag använder Mauser M03 African PH med kaliber .300 Winchester Magnum. En mycket noggrann, hårt slående och mångsidig kombination. Enligt mig idealisk för större slätter i Afrika.

HÄRKILA: Jag jagar i Mountain Trek-byxorna. Lätta, starka och mycket flexibla på grund av stretchmaterial på strategiska platser. Skjortan är en mjuk flanellskjorta som heter Eide i 100% bomull. Okonventionellt mönster men utmärkt för Afrika! Mina stövlar är Rhino 6 ”läderskor. De visade sig vara bekväma och mycket starka i de vassa klipporna.

 

Inlägg av: Staffan Johansson den 2017-05-20

Se även ...

Magasin Vildmarken #12

December är här och vi kan erbjuda ett fullspäckat nummer. Per ”Bula” Kristoffersson är förmodligen Skandinaviens enda professionella eftersöksjägare. Över 40 års erfarenhet har gett honom unika kunskaper – något som han gärna delar med sig av, bland annat i det här numret!
Läs tidningen »

Delbetala din kurs

Hos Vildmarken kan du delbetala din kurs genom Wasa Kredit, upp till 36 månader räntefritt!
Läs mer »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.