Ad

Älgjakt i storoxarnas rike

Hösten 1978 minns alla jägare i Strömsjönäs. De som inte var där har med all sannolikhet fått höra berättelsen om jaktdagen när sju stora älgtjurar ramlade i backen – allt inom loppet av 40 minuter. 101 taggar fördelat på sju djur gjorde att bygden fick namnet storoxens hemland. Och de stora älgoxarna finns fortfarande i de vackra skogarna runt Strömsjön. [Text & foto: Joakim Nordlund]

Redan i slutet av 70-talet fick Lövö-Strömsjönäs namnet Storoxens hemland. De som trotsade regnet den här morgonen fick nu vara med om en jakt de sent ska glömma.

De nio jägare som var med den här regnigt hösttunga oktobermorgonen fick vara med när ny historia skrevs.
Det var dock en morgon när en vanlig normal (läs icke jaktintresserad) gärna vände sig i sängen och somnade om, för den blöta höst som varit bjöd på ännu en regnig dag. En efter en samlades runt elden inne i träkåtan vid byns slakthus. En kopp kaffe slogs upp och ackompanjerat av regnsmatter började jaktplanen att ta form.

Byn Strömsjönäs har bara nio invånare och den ligger cirka tre mil från Vindeln i Västerbotten. Jaktområdet omfattar 2 477 hektar och Peder Vahlberg brukar alltid återvända dit för att jaga i sin mors hemby. Den här morgonen beslutades det att han skulle släppa sexårige jämthunden Tric söder om sjön medan Kjell-Erik Åström skulle släppa sin 17 månader gamla jämte på ett smalare parti i en annan del av området. Peder Vahlberg har haft flera jaktchampions och efter att ha fällt nästan 400 älgar, och nästan alla undan hund, kunde den 48-årige byggnadssnickaren lika gärna skulle lägga till storjägare i visitkortet. Men han var inte ensam om att äga en extraordinär hund.

Två år tidigare hade Kjell-Erik Åström bokat en jämthundsvalp av jaktledaren och uppfödaren Kent-Ove Långström som driver Strömsjölidens kennel. Det skulle visa sig bli en vinstlott. Den ulliga och då 15 veckor gamla jämthundsvalpen inledde karriären med att skälla ståndskall på ett älghorn som prydde sommarstugans utedass. Sedan fortsatte det av bara farten och Kjell-Erik hade skjutit redan skjutit fyra älgar för hunden under höstens jakt.
Men det skulle komma mer – och större.

Kjell-Erik Åström och Strömsjölidens Rapp.

När passkyttarna hade gett sig iväg väntade Kjell-Erik och Peder en kvart innan de åkte, bara så att deras jaktkompisar skulle hinna fram till passen innan hundarna släpptes. När Kjell-Erik kopplade lös Rapp i utkanten av den cirka 700 meter smala markremsan som gick mellan den lilla landsvägen och Strömsjön kunde han bara vänta och hoppas. Framför honom låg en skog som förde tanken till John Bauers sagor och det dröjde bara tio minuter innan den vackra skogen fylldes med ljudet som är musik i varje älghundägares öron. Rapp hade hittat älg bara 600 meter bort och det handlade om ståndskall på upptaget.

Peder Vahlbergs Tric hade hittat älg ungefär samtidigt och nu skällde två jämthundar i varsin del av området och de jaktintresserade byborna kunde skruva ned Lisa Syréns Ring så spelar vi och istället öppna fönstret och ta del av livesändning med hundskall direkt från storoxens hemland.
Peder Vahlberg var först att komma till skott. Tric hade hittat en ko med kalv men den rutinerade älgkon, som förmodligen hade varit med förr, tog till alla knep men när hon trots två simturer inte hade lyckats med att skaka av sig sin förföljare valde hon att ställa sig inne i ett tätare ris.

Kjell-Erik Åström fick assistans av sina lagkamrater.

Peder smög sig närmare och till sist kom skottillfället han sökt. När han kommit fram och skjutit fångskottet kunde man på håll höra Rapps fasta skall cirka fem kilometer bort. Där utspelade sig nu ett drama för efter 40 minuters väntan där den 17 månader gamla unghunden hade arbetat med älgen påbörjade Kjell-Erik ansmygningen. Det här skulle bli början på hans livs jaktupplevelse och med dryga hundra meter kvar hörde han hur en älg grymtade.
– Jag både gick och kröp och till sist fick jag se skymten av en älgko, säger Kjell-Erik.
Någon sekund senare hörde han något mer och han blickade mot en stor gran och där bakom kunde han först se några kvistar som rörde sig och därefter fick han se något mörkt och stort som rörde sig. Sedan fick han se något som fick hjärtat att först sakta in för att sedan rusa. en del av ett riktigt stort älghorn uppenbarade sig bakom den täta ridån av barr.

– Jag kände bara ”oh, oh här ska vi ta det riktigt försiktigt”. Jag såg ju att det var en rejäl skovel men jag tänkte inte mer än att det kunde vara en riktigt fin tjur på 14-15 taggar. Jag var så fokuserad på var hunden var och hur vinden kom och fäste därför inte så stor uppmärksamhet på själva storleken på älgen, säger han.

Älgtjuren böjde sedan ned hornen och gjorde därefter ett utfall mot hunden som bara stod på tre-fyra meters håll.

Paul Johansson sträcker fram näven och gratulerar.

– Det bara dundrade i marken, det var en mäktig känsla. Rapp står gärna nära men han var vaken och han dansade undan, säger Kjell-Erik.

Den unga jämthundshanen låg på en ungefärlig skallfrekvens av 90 skall i minuten och Kjell-Erik kunde sakta avancera framåt eftersom båda älgarnas fokus var riktat mot hunden. Men vis av erfarenhet visste Kjell-Erik att det räckte med en enda bruten kvist för att tillfället och drömälgen skulle vara borta, därför var han extra försiktig och läste av marken inför varje nytt steg. Försiktigheten betalade sig också och skottillfället kom när han bara befann sig mellan trettio och fyrtio meter ifrån älgarna. Granriset hängde ned och han fick nästan lägga sig på en blåbärstuva för att komma under grenverken och få fritt skottillfälle mot kroppen.

– Normalt försöker man ju skjuta i halsen men med en sån här oxe vill man ju inte riskera något, säger han.

Skottet satt perfekt, några centimeter från hjärttrakten. Kon vände och försvann – med Rapp i hälarna – och tjuren tvärkastade och försvann som ett expresslok rätt in i granskogen.
– Det bara knakade i veden när oxen plöjde genom den täta skogen och jag kunde bara hoppas att det gått bra. Det kändes ju bra men man vet ju aldrig, fortsätter Kjell-Erik.
När han sedan stegade fram trodde han inte sina ögon. Cirka 60 meter in i skogen låg nu en jättelik älgtjur som bara sekunderna senare skulle vandra in i älgarnas egen himmel. Det var ingen tvekan; det var verkligen skogens konung som låg där.

– Den var så stor. När jag räknat till åtta-nio taggar på ena sidan och när det bara fortsatte tänkte jag ”det här är inte sant, vad är det här?”.
Han plockade upp mobiltelefonen och ringde Kent-Ove Långström. Inom loppet av tio minuter hade två älgar skjutits och jakten avbröts. När Kent-Ove mötte Peder vid slakthuset meddelade han ”Kjell-Erik har skjutit ett monster till älgtjur”.

Sakta fylldes den trolska granskogen med glada jaktkollegor och Paul Johansson, som är en av åldermännen i laget, räckte fram näven.

– Oj, oj. Grattis. Den här var grann, säger han och skrattar.
Han hade själv skjutit en 22-taggare under 80-talet och tillsammans med Bo Eriksson började han genast att räkna taggar på hornet. Att det var ett guldhorn var tämligen klart och först såg det ut att vara en ojämn 26-taggare men sedan enades man om att det var 24 pinnar i den ståtliga kronan.
När älgen var passad och uppdragen på järnhästen synade Kent-Ove Långström det jättelika älghjärtat.
– Vilket hjärta. Bara det här är ju mat för en familj i en vecka. Det är dubbelt så stort som ett normalt älghjärta, säger han.

Älgoxen var i princip tom i magen och den hade kanske gått ned cirka 60 kilo under brunsten. Lika fullt var det en mäktig kropp.

Inom loppet av tio minuter sköt jaktlaget två älgar.

– Säger jag 300 kilo har jag nog inte tagit i för mycket. Innan brunsten var nog det här en riktigt rejäl pjäs, säger Kjell-Erik.

När älgen var färdig att hängas i slakthuset samlades sedan alla runt elden inne i träkåtan. Byaåldermannen och den 87 år gamla storjägaren Sixten Långström tittade in och Kent-Ove Långström påminde honom om storoxen som han fällde under 70-talet. Sedan blev det givetvis tal om den oförglömliga dagen när sju älgtjurar sköts inom loppet av 40 minuter. Och Peder Vahlberg som är en jägare av rang och den som skjutit i särklass flest älgar av alla runt elden var strålande glad.
– Det fanns mer älg att jaga men en sån här dag ska man avbryta och istället glädjas tillsammans, säger han.

Och Kjell-Erik fick gång på gång beskriva scenariot när storoxen föll och när alla tänkt efter framstod det som om vi fått vara med om något historiskt. Det hade skjutits stora älgar men frågan var om det någon gång hade skjutits en lika stor. Storoxen i Strömsjönäs lär leva länge i jägarnas minnen.
Och Kjell-Erik Åström lär inte glömma dagen när Rapp skällde och han fick skjuta en av de grannaste älgar som skådats.
– Bilden sitter som fastetsad. Det här tar jag med mig så länge jag lever.

Och hornet?

– Det ska monteras. Sedan ska det hängas ovanför sängen, säger Kjell-Erik.

 

 

Inlägg av: Staffan Johansson den 2017-09-17

Se även ...

Vildmarken-bloggar

Premiär för bloggar på Vildmarken.se! Vi har valt ut ett gäng hängivna jägare, och fler tillkommer, som kontinuerligt kommer att dela med sig av sina jaktäventyr och allt där till på vår hemsida.
Till bloggar »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Som prenumerant kan du även få erbjudanden från Vildmarkens samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.