Trots minutiösa förberedelser, och långt ifrån orealistiska förväntningar på jakten, så kan ett förhastat beslut ändå få korthuset att falla. Detta var något som Jens Kjær Knudsen upplevde när han jagade maralhjort i Kazakstan.
Efter tre flygresor, sju timmars körning och mer än 30 timmar på resande fot anländer Jens Kjær Knudsen till sin jaktdestination nära den kinesiska gränsen i den östligaste delen av Kazakstan. De senaste tre timmarna har vi kört på steniga, branta och undermåliga bergsvägar. Vi har korsat små floder och kristallklara bäckar och fått våra njurar ordentligt omskakade. Målet med den långa resan är att lyckas fälla en av de östliga släktingarna till den europeiska kronhjorten; maralhjorten. Landskapet är tilltalande för ögat med poppel, vide och björkar längs floderna nedanför de gyllene böljande gräsmarkerna som går över gråa bergsmassiv och enorma tungor av bergsskred. Området ligger i ett slags ingenmansland i gränsområdet mellan de två stora nationerna och är helt och hållet öde. Det är här maralhjortarna lever sida vid sida med mid-asian ibex , vargar och björnar.
Välkomsten
I baslägret serveras det nötter, russin, torkad frukt och sylt gjord på smakrika hallon och jordgubbar som har plockats i dalarna. På bordet står också olika sorters bröd, allt torrt, samt borsok som kanske närmast kan liknas vid äppelskiveliknande bröd, men ändå inte. Det serveras även soppa och varmrätt innan måltiden avslutas med pannkakor, choklad och frukt. Till maten serveras öl, vatten, juice och läsk och det finns självklart möjlighet att “avnjuta” ett glas ljummen vodka, inte minst i samband med välkomnandet av jaktarrangören, Hannes Rei. Smart nog nöjer sig alla i sällskapet med ett enda litet glas, framför oss har vi nämligen upp till tio dagar av ansträngande jakt, baserat i ett obekvämt och primitivt flycamp, och många timmars ridning i bergen.
Nästa morgon rider jag och Jens mot de gräsbevuxna sluttningarna strax under de högsta topparna i terrängens yttersta hörn. Först rider vi längs floden, men efter en kort stund svänger vi av för att följa en smal dalgång med granar på ena sidan och en grässluttning på den andra. Både jag och Jens har ridit många gånger i samband med jaktturer, men man är alltid lite rostig de första timmarna på hästryggen, inte minst efter en paus på månader eller år. Inledningsvis är terrängen lättnavigerad, vilket ger oss nödvändig möjlighet att vänja oss vid våra hästar. Guiderna gav oss inga, absolut inga, instruktioner, men tack och lov är styrsystemet på de kazakiska hästarna detsamma som på de nordamerikanska, nyazeeländska, kirgiziska och argentinska hästarna som jag har ridit på tidigare under olika jakter.
Ytterligare 1 000 höjdmeter
Efter några timmars ridning börjar själva stigningen där hästarna, högljutt frustande, rör sig upp längs de gräsbevuxna sluttningarna. Svetten glittrar på guidens häst när vi stannar för att pausa i middagssolen. Vi är på väg över resans högsta ås, varefter vi måste ta oss runt en klipptopp och några timmar ner genom nästa dalgång. Gräsbackarna är mycket branta. Om man på något sätt kastas av hästen här och börjar att rulla vidare ner mot dalen kan det få ödesdigra konsekvenser. Detsamma gäller under åkturen i de branta klippområdena på toppen av åsen, innan nedstigningen börjar mot dalen.
Vi överlever ridturen till lägerområdet och kan först sätta upp tälten nära stranden av den lilla bäck som ska förse oss med dricksvatten på eftermiddagen. På väg till lägret har vi sett både maralhjort och stenbock, arter som Jens kan fälla under turen. Inget av djuren var dock tillräckligt gamla för att kunna jagas. Tälten är primitiva, men perfekta för ändamålet och har precis tillräckligt med plats för två män i varje. Lunchen, som består av torrt bröd, korv och ost flankerad av te, kex och choklad, äts i gräset utanför tälten under en varm höstsol, allt runt omkring oss inger hopp om att jakten ska bli riktigt bra.
Efter lunch rider vi högre och vi har snart fått ytterligare 1 000 höjdmeter på hästryggen. En stor del av dessa höjdmeter tas i så branta sluttningar att det vettigaste hade varit att kliva av hästarna och fortsätta resan till fots, men det är inte så man gör här. Kosackerna är eminenta ryttare och jakten bygger på att man rider så nära utkikspunkterna som möjligt. Det är oftast bara Kairat som kliver av hästen för att utforska dalgångarna som har utsikt, medan Jens och assisterande guiden Raisin väntar uppe i sadeln.
Som nedsänkta i jorden
Medan vi sitter mellan klipporna på toppen och spanar så blåser det upp. På flera ställen vrålar eller tjuter hjorten, eller vad man nu vill kalla dess gälla brunstrop. På långt håll får Jens syn på en ung hjort med några hindar, och några minuter senare har han även hittat en äldre stark hjort som håller sig lite mer för sig själv och vilar. Jakten pågår under de sista dagarna av brunstperioden, men det finns fortfarande viss aktivitet bland de hjortar som ännu inte är helt utmattade av brunsten, eller som skadats under den.
Jens är osäker på om den äldre hjorten är skjutbar så efter en teckenspråksguidad dialog, flankerad av tyska fraser, bestämmer de sig för att rida närmare flocken för att titta närmare. Det tar ungefär en halv timme fram till flocken under skydd av olika berg och kullar. Precis samtidigt som Kairat och Jens stiger av och är redo att klättra över kullens krön glider täta moln över den högsta bergstoppen. Molnen kryper ner i dalen där det ligger en dimma runt jägare och hjort – sikten är mindre än 50 meter. I ett försök att locka hjorten närmare försöker Kairat att locka – och hjorten svarar. Detta upprepas några gånger. Dock kommer den inte närmare och snart slutar den att svara på locklätet. När dimman lättar en halvtimme senare är hjorten borta, bara ett par hindar med kalvar och en hjort som går tillbaka på den vindpinade bergssidan.
Vi rider nedanför djuren för att kunna se in i nästa dal. Här ser vi en mindre hjort, en bra hjort och en flock hindar. Det går inte att komma inom räckhåll för hjorten innan dagens slut, men nu vet vi i vilket område han går. Vi lämnar platsen med en plan för att återvända nästa dag. Han är definitivt värd att titta närmare på.
En ny plan
Att rida neråt är hårt för lårmusklerna och knäna och eftersom vårt flycamp ligger cirka 1 000 meter nedanför oss så finns det gott om tid att träna lårmusklerna. När vi rider ner brölar hjortar från flera ställen runt omkring oss, även i dalen där lägret ligger. Vid ett tillfälle upptäcker Kairat en hjort i dalbottnen som han tycker ser lovande ut och som vi kan komma inom räckhåll för innan det blir mörkt. För att få fart på nedstigningen tar Kairat tag i tyglarna från Jens lite instabila häst och sätter fart, medan Raisin – vår assisterande guide – gör samma sak med min, lyckligtvis, starkare häst. Jens har sin högra hand på baksidan av sadeln och sin vänstra på framsidan.
Vi är nästan nere i dalen när vi ser en björn 300 meter ovanför lägret. I samma sekund som Jens uppmärksammar Kairat på bamsen stoppar guiden hästarna för att kliva av sin egen i en smidig rörelse. Snabbt får han även Jens och mig av hästarna. Det är inte på grund av björnen som vi stiger av, utan för att han har hört maralhjorten ända från dalen och nu vill försöka komma inom räckhåll för den i dagens allra sista ljus. Vi joggar genom buskmarken på kanten av en torkad bäck innan vi korsar den och klättrar uppför grässluttningen på motsatt sida. Här ser vi en mindre maralhjort som håller sig en bit från en flock hindar och kalvar. Det är gott och väl halvmörkt när Kairat plötsligt ser en större hjort lite nedanför där de mindre står. När den lägger huvudet bakåt och brölar viskar guiden:
– Skjut!
Jens tittar frågande på mig: Tycker jag att den ser bra ut? Jag fokuserar främst på de långa bakre baktaggarna som gör att hornen ser extra imponerande ut.
– Jag tycker den är fin, men det är upp till dig ifall du vill skjuta eller inte, viskar jag till honom, och gör honom samtidigt medveten om att om han vill skjuta så är jag redo med både video- och stillbildskameror.
Inför jakten har Jens flera gånger påpekat att även en mindre maralhjort ser stor ut. Det är därför viktigt att inte ryckas med att fälla en hjort långt under den troféklass som dessa berg är kända för. Guiden är dock väldigt uppe i varv, vilket Jens förståeligt nog tolkar som en indikation på att det är en stort hjort. Samtidigt är situationen lite stressig och tiden att bedöma hjorten och bestämma sig för om man ska skjuta är ganska kort. Lägg därtill att det är relativt mörkt och avståndet är drygt 300 meter. Det är just i sådana osäkra situationer som Jens har förberett sig på att hålla sig kylig. Det är fortfarande nio jaktdagar kvar. Vi har redan sett en hel del hjortar så vi kommer definitivt att träffa fler.
När hjorten en kort stund stannar kröker Jens ändå fingret. Han avlossar skottet. Den reagerar med att hoppa högt upp i luften och guiden jublar högt. Djuret spurtar med låg huvudföring nerför berget, för att två sekunder senare rulla ner i dalen. Redan i den sekunden slår tvivlet Jens, ja den slår nästan lika hårt som rekylen från hans okontrollerbara 300 WM. Rekylen har gjort att kikarsiktet har splittrat den erfarne jägarens ögonbryn, men det tänker han inte på i nuläget. Det enda han tänker på är om hjorten var tillräckligt gammal, och tillräckligt stor?
Dags för tårar
En vis man har sagt att man ska sluta ångra något man ändå inte kan ändra på. I det här läget är det dock lättare sagt än gjort. Även om hjortens horn är vackra och skulle väcka glädje om de lades ner på många andra ställen i världen, klarar de inte de mått eller den hornvikt som Jens hade siktet inställt på. En jaktupplevelse får aldrig handla om enbart troféstorlek, men området här är känt för att föda upp några av världens största maralhjortar och varje år dödas hjort med hornvikter på upp till 14–15 kilo i området. Dessa horn kommer dock inte upp i tvåsiffrigt och Jens är förkrossad.
– Katastrof, katastrof, upprepar Kairat samtidigt som han tar sig mot tinningarna.
Även om vi lever i en tid där känsliga män numera vågar visa sina känslor så har jag aldrig sett Jens fälla en tår förut. Han har på alla de resor som vi har varit på tillsammans alltid hållit sina kinder torra, oavsett om vi har upplevt misslyckanden eller stora framgångar. Att döda en sådan hjort första kvällen på en resa i halvmörker, utan att riktigt ha studerat djuret, är oförsvarbart, men inte desto mindre en realitet. Maralhjorten är Jens viltart nr 200, och den fällde han efter att ha jagat i hela sitt liv i mer än 40 olika länder, på alla sex jaktrelevanta kontinenter. Det är näst intill otroligt att en så erfaren jägare låter sig lockas med av guidens ogrundade iver, att göra ett sådant misstag, sannerligen hans största hittills. Jakt har ett sätt att bråka med jägarnas hjärnor, och ibland ser även den mest kallblodiga skytten rött, precis som här.
Det är nu så mörkt att jag inte har någon chans att se om Jens fäller en tår, men om han äntligen låter känslorna rinna iväg är den här kvällen på flera sätt det perfekta sättet att göra det på.
Tillbaka till naturen
Natten är kall i det tunna tältet och allra kallast är det vid soluppgången. Ändå är Jens uppe tidigt för att kolla om det har varit en björn eller en varg på hjorten som ligger ganska nära lägret. Varken fåglar, det finns ganska många gamar i området, eller rovdjur har varit på djuret.
Efter en snabb kopp te är guiderna redo att fixa hjortarna. Kazakstan är ett land med många resurser och det rikaste i regionen. I de flesta av grannländerna skulle man använda allt från djuret, från riktiga senor och ben till testiklar och slaktbiprodukter till inälvor. Till Jens stora förvåning tar inte de kazakiska guiderna hela djuret utan benar ut det. Av principiella skäl mår Jens lite dåligt över att lämna en del av djuret, det vill säga inälvor och ben, bakom sig. Å andra sidan rymmer dessa berg en tät population av både vargar och björnar, alltså stora rovdjur som gärna byter ut en ansträngande jaktdag mot en lätt måltid, precis som gamarna är mycket glada över att bergsguiderna inte bara tänker på mänskligt utnyttjande av det döda djuret. En del av intäkterna från jakten får helt enkelt stanna i naturen, medan de bästa bitarna går till de lokala köken. På ett sätt vackert i en tid då mänskligheten utnyttjar i stort sett alla naturresurser för sitt eget bästa och på det mest effektiva sättet, utan någon tanke på naturen.
Rätt beslut, rätt tid
Efter en lunch bestående av små hjortbitar tillagade med lök och potatis, en mycket smakrik rätt där köttet var förvånansvärt mört, packar vi för att flytta lägret. Nu gäller det jakten på en mid-asian ibex, en art som jagas i samma områden som maralhjorten. Under den jakten möter vi den största maralhjorten vi får se på resan. Han är bara 300 meter bort och står helt fritt. Det vore en enkel sak för Jens att fälla det 400 kilo tunga viltet. Det finns dock inga fler licenser att tillgå, vilket Jens är smärtsamt medveten om när han höjer sin kikare för att njuta av hjorten som han kunde ha skjutit ifall han inte redan den första dagen hade använt sin licens för den avsevärt mindre hjorten. Även om det är en av de vackraste hjortarna som Jens någonsin har sett utbrister han med en röst så låg att det inte råder någon tvekan om att rösten tillhör en knäckt man:
– Jag kan nästan inte ens titta på den…
Diana, jaktens gudinna, visade sig i den situationen från sin mest osympatiska sida, men hon betonade samtidigt på det mest obevekliga sättet vad jakt också handlar om: nämligen att fatta rätt beslut i rätt tid.
