Ad

Jakten på gammeltuppen

Uppe på berget kan man blicka ut över skogslandskapet och där hittar Andreas Vennberg äntligen gammeltuppen. Efter tio kilometer på skogsskidor genom djup lös snö återvänder han snart med ett leende. Joakim Nordlund har följt med en av våra främsta toppfågeljägare. [Text & foto: Joakim Nordlund]

Det gnistrar förföriskt när solstrålarna träffar snön. Andreas Vennberg åker över det metertjocka vita snötäcket och staven sjunker några decimeter när han trycker ifrån för att hämta kraft. Meter för meter tar han sig fram genom det vackra vinterlandskapet. Vi är knappa tio mil in i landet från Bottenvikens kust och trots att det har avverkats en hel del här finns fortfarande en del äldre skog kvar – en förutsättning för att tjädern ska trivas. 

– Jag har haft ett par fina jakter här i vinter. Det känns bra att vara tillbaka, säger Andreas och ler. 

Han kommer från Alsån utanför Överkalix. Nu arbetar 25-åringen som viltspårare åt länsstyrelsen i Norrbotten med uppdraget att kartlägga lodjursstammen. Han har också vuxit upp med jakt där både hans far och mor jagar. 

– Jag har varit med i skogen så länge jag minns, på alla möjliga jakter. Jag var kanske tolv år när jag och pappa åkte skidor efter tjäder och orre. Jag hade ju fått skjuta prick tillsammans med honom när vi var hemma och han tyckte väl att det gick så bra att jag kunde få chansen på en tjäder, berättar han. 

Ett minne för livet

Han kommer fortfarande ihåg den första tjädern. 

– Det var stort, ett minne för livet. Det är ju en vacker fågel. Vacker att se på, rolig att jaga och jättegod att äta, säger han samtidigt som vi åker längs en skogsbilväg. Under sig har han ett snöskoterspår, men det har kommit cirka en halv meter snö sedan maskinen var här och gjorde sitt avtryck i snön. 

När han kommer till den första öppningen vid ett större hygge stannar han. På cirka 600 meters håll ser han något mörkt i en av tallarna. Det är så långt bort att inte ens hans fina handkikare räcker för att han ska kunna avgöra vad det är som sitter i trädet. Istället tar han fram geväret ur ryggsäcken där han vrider upp siktet till maximala 16 gångers förstoring. 

– Det kan vara tjäder men jag är inte helt säker, säger han. 

Tränat öga

Ett ovant öga hade aldrig någonsin reflekterat över den svarta fläcken men Andreas Vennberg har tränat upp blicken. Samtalet glider in på svampplockning och trattkantareller där man i princip måste kalibrera ögonen för att börja hitta de första svamparna. 

– När man väl har upptäckt den första och vant ögonen vid det så brukar man hitta fler. Här gäller det att ”scanna” av träden för att hitta fågel och jag vet ju vad jag söker, säger han. 

För en dryg vecka sedan bar träden på så mycket att till och med grova granar knäcktes av tyngden. Dagen innan blåste det så kraftigt så mycket av upplegan föll till marken. Trädens börda lättades temporärt men för en toppfågeljägare som Andreas Vennberg blev tillvaron svårare. 

– När jag var här senast var träden frostiga och nästan helt vita. Då är det lättare att hitta fågeln, säger han. 

Den svarta fläcken i skogskanten, som endast ett vant jägaröga skulle reagera på, visar sig vara en fågel, men inte den stora svarta skogsfågel som Andreas är på jakt efter. När han närmat sig ett par hundra meter tar han på nytt fram kikaren. Nu ser han att det är en korp som har valt att vila vingarna en stund. 

Han färdas vidare över det tjocka snötäcket, hela tiden spanandes runt sig. Den här vintern har tillgången på gråfågel varit god i Norrbottens skogsland. Att se tjugotal orrar i en björk är ingen ovanlig syn och tillgången på tjäder är även den god. 

– Fågeln finns här, men det gäller ju att hitta den, säger han. 

Han lutar sig lite på stavarna. Det är 15 minusgrader men det är inga som helst problem att hålla värmen. Med så mycket snö i markerna är det ändå förvånansvärt att man inte sjunker ned mer. 

– Blåsten i går hjälpte nog till att packa snön. Och titta här, säger han och drar med staven mot en trädstam. 

Utanpå barken ligger en hinna av is. Det är precis likadant på de mindre lövträden där björkknopparna är mer eller mindre inkapslade.

– Det kom underkylt regn förra veckan. Därför är det så här. Vi har klarat oss från blidor i hela december och januari men den dagen regnade det trots att det var minus tolv grader ute. Den här isen är inte bra för djuren. Älgar kan få i sig så mycket is att de faktiskt dör, berättar han. 

När man blickar ned mot kusten är vädret klart. Här är det istället mulet men ibland kikar solen fram under molnkanten. Och solen är välkommen. Under december och januari månad är det i närheten av polcirkeln inte många ljusa timmar varje dygn. 

Vi stannar till och Andreas kliar sig lite i mössan. 

– Jag trodde vi skulle hitta någon här men inte, säger han eftertänksamt.

Sedan höjer han blicken mot ett intilliggande berg. 

– Jag tror vi ska söka lite högre upp. Det blir en liten stigning men det kan det vara värt, säger han. 

gammaltuppen

Öppet landskap

På väg dit kikar solen fram med jämna mellanrum bara som för att tala om att den finns. När vi kommit upp en bit öppnar sig landskapet framför oss. Nu kan blicken färdas flera kilometer och man kan inte låta bli att undra hur många tjädrar som gömmer sig framför våra fötter. 

Andreas plan är att fortsätta klättringen. När vi har åkt över ett större hygge och närmar oss bergets högsta punkt kommer vi till en kant med äldre skog. Då plötsligt bryts tystnaden av tunga vingslag. Vi har haft kontakt med dagens första tjäder. Den lyfter från snön och sätter sig i ett träd cirka 50 meter längre in i skogen. Pulsen går upp och Andreas tar fram handkikaren och ser om han ska upptäcka något. 

– Det är så tätt där. Jag kan inte se något, viskar han.

Han rör sig närmare i hopp om att hitta en lucka. 

– Sedan kan det ju finnas fler, säger han hoppfullt. 

Istället för sol faller nu en och annan snöflinga. Ni vet, sådana där flingor som man som barn kunde springa runt och försöka fånga med munnen. Den aktiviteten är inte aktuell just nu utan fokus ligger på nästa drag i jakten. Andreas åker in i skogen men fågeln är spårlöst försvunnen. 

– Snön tar ned ljudet så den har hunnit fara utan att vi hörde det, säger han. 

När han minst anar det flyger nästa fågel upp ur snön – och nu har han mer flyt. Den sätter sig endast 80 meter bort. Det har börjat snöa lite mer nu men det är inget som Andreas tänker på där och då. Nu gäller det att röra sig lugnt och stilla. 

Han får av sig säcken och tar sedan bort skydden från kikarsiktet. Han börjar alltid på minsta förstoring för att sedan öka på lite. Innan han lägger sig stoppar han in magasinet och med stor försiktighet skjuter han in en patron i loppet. Han lägger sig sakta på mage och skruvar lite på sig för att sjunka ned så pass att snön blir till ett stöd för underarmen. Han vänder sig om för att se om jag har hunnit få någon bild men mellan mig och fågeln finns ett träd och jag vågar inte röra på mig av rädsla för att skrämma den. Den gamla tjädertuppen sträcker lite på halsen och Andreas inser att den är på väg att flyga. Tiondelen senare låter han skottet gå. Den stora granna fågeln river med sig lite snö när den rasar genom grenverket. Han vänder sig om på nytt och håller upp ena tummen som ett tecken på att allt gick vägen. Det visar sig vara en riktigt fin gammal tjädertupp som han har fått skjuta. Grov näbb, svart och grann med de karaktäristiska röda fläckarna ovanför ögonen. 

gammaltuppen

– Den här är riktigt fin. Jag tippar att den väger mellan fyra och fem kilo, säger han och väger den i handen. 

Han packar ned fågeln och geväret i säcken. Sedan skidar vi ned mot en skogsbilväg som ligger en knapp kilometer bit bort. Solen är snart på väg ned och en älgko med kalv har vågat sig ut på ett av hyggena för att äta lite. Samtidigt som vi åker vidare genom den djupa snön fortsätter Andreas Vennberg att spana i hopp om att eventuellt finna fler fåglar. 

Han kan inte släppa den första tjädern som flög upp men som sedan bara försvann.

– Den kan ha flugit åt det här hållet. Jag är väl rätt nöjd ändå men vi jagar oss mot där vi startade, säger han. 

Klockan var halv nio när vi plockade fram skidorna. Halv fyra är solen på väg ned igen. När han kikar på GPS:en ser han att vi har åkt bra exakt en mil. Under den tiden har vi stannat till vid ett par tillfällen men aldrig satt oss ned. Toppfågeljägarens dag i skogen går mot sitt slut. 

– Det blev en till sist. Det är så med den här jakten, man får inte ge upp. Det gäller att åka och söka aktivt. Och jag vet ju att det finns fågel här. Men det kändes tungt där ett tag, säger han. 

Ett tunt lager med snö har lagt sig på den dryga meter som låg där sedan tidigare. Andreas skrapar av sina skogsskidor med handen innan han stoppar in dem i pickupen.  

– Slutar det att snöa kan det hända att jag passar på lite räv i natt. Jag får väl se hur jag känner mig. Om jag orkar, säger han och ler. 

Sedan tar han av sig snöblusen och hoppar in i bilen. En lyckad toppjakt är till ända. 

 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2020-01-15

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Magasin Vildmarken #3

I det här numret tog vi rygg på ett nytt stjärnskott på jakthimlen, nämligen danskan Mette Karin Petersen som snart kommer att synas på många jaktintresserades plattformar.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.