Ad

Minnen från Manitoba – Angelica Johansson i jakt på svartbjörn

Våren 2016 nappade jag på ett erbjudande om svartbjörnsjakt i Kanada. Som sällskap hade jag med mig ett glatt gäng. Åtta damer från Sverige som skulle invadera campen. Kvinnliga jägare är inget nytt, men en grupp med bara kvinnor hade de aldrig haft.

Vi hamnade till slut i delstaten Manitoba som visade sig vara otroligt platt. Här är vägarna raka och det finns enorma mängder poppel, mycket vatten och träsk. I Manitoba jagar man inte med hundar eftersom både jakt och eftersök med hund är förbjudet. Eftersöksbiten var något guiderna saknade och de blev mycket imponerade över vårt svenska system med krav på eftersöksekipage. Andra stora skillnader mot Sverige är att man egentligen inte vet så mycket oam hur många djur som finns. Man uppskattar, men räknar inte. Man rapporterar heller inte skjutna djur så de enda djuren man vet hur många som skjuts av är svartbjörnen och vitsvanshjorten där man får ett visst antal tilldelat sig. På vår del fick man fälla 32 björnar detta år.

Ursprungsbefolkningen, det vill säga indianerna, jagar fritt året om i sina reservat. Detta har medfört att deras älgstam ligger på en otroligt låg nivå och inte längre är jaktbar i området. Den stora mängden varg har också påverkat stammen. Vargen jagas fritt under vintern men är svår att jaga på grund av stora områden, terrängen och avsaknaden av hundar. Även björnstammen är stor och svår att kontrollera på grund av låg avskjutning och att det är få som jagar. Indianerna jagar inte björn.

I Manitoba bor strax över en miljon människor, varav närmare 800 000 i just Winnipeg. Detta har gjort landsbygden gles och full med övergivna hus. I ett skjul utmed stora vägen fanns öl att köpa. Om vi inte hade vetat att det var en butik så hade vi åkt rakt förbi. Befolkningen skulle visa sig vara otroligt vänliga och hjälpsamma och de var väldigt intresserade av oss och Sverige. En hel del visade sig dessutom ha sina rötter och släkt i Sverige och många andra europeiska länder.

Framme vid campen

Campen låg lite drygt 20 mil utanför den stora staden Winnipeg, precis bredvid två sjöar. Väl framme blev vi tilldelade guider och snart fick vi klämma och känna på bössor som vi sedan sköt med. En av damerna hade med sin egen bössa vilket hon skulle komma att ångra. Det var krångel när vi bytte flyg och de hade inte varit speciellt varsamma med den heller. Ett annat tips till er som funderar att ta med egen bössa till Kanada: ta inte med ljuddämpare! Det är nämligen olagligt där.

I denna del av landet är det väldigt gott om björnar men på grund av terrängen och allt vatten är smygjakt väldigt svårt. Vi satt i höga ”tree stands” som svajade härligt i vinden. Första jaktdagen regnade det och vinden var lite varierande. Flera i sällskapet såg björnar, men fick inget bra läge, eller valde att fota istället.

Passen låg flera kilometer ut i vildmarken. Vi fick åka polaris dit, vilka maskiner det är! Fantastiska. Jag tvekade många gånger på om vi verkligen skulle ta oss fram då det ibland var mer vatten än något annat, men det hade jag inte behövt göra. Det otroliga fågellivet gjorde att det aldrig var tyst i skogen. Carina hade turen att få bli den första av oss att skjuta sig en fin gammal hona. Den hade en underbar päls och ett stort vitt hjärta på bröstet.

Dag 2 på campen började med frukost och att vi flådde Carinas björn. Sedan gav vi oss ut för att spana av marken igen. Jag och några av damerna gick på upptäcktsfärd. Vi började längs vägen, men insåg snart att skogen drog oss in. Vi smög oss in bland buskar, poppel och torra blad. Det dröjde inte länge förrän vi såg en vitsvanshjort – något jag längtat lika mycket efter som att få träffa svartbjörnen. Efter mat och vila i campen gav vi oss åter ut i skogen igen, nu med målet att jaga björn. Väl ute på passet riggade jag skjutstödet. Jag kollade av terrängen och såg till att min Garmin VIRB satt som den skulle. Sedan var det bara att vänta.

Den soliga dagen förbyttes till en blåsig kväll. Solen försvann bakom molnen och temperaturen sjönk snabbt. Jag kryper ner i jackan och dra upp luvan för att hålla vinden borta så gott det går. En korp flyger förbi och sätter sig i en gran längre bort. Plötsligt flyger den iväg, vilt skränandes. Tanken att det kan vara björn på gång flyger genom huvudet mitt. Lite längre bort i en glänta hade jag länge stirrat på en mörk fläck, en fläck som aldrig verkar röra sig. Blicken vandrar vidare, men kommer snart tillbaka till fläcken. Den ser annorlunda ut nu, mörkare på något vis. Och den rör sig sakta ut. Det är en björn!

Jag får upp bössan försiktigt. Björnen är i siktet, men vips så går den in i skogen igen. Jag sitter som en staty och väntar. Den kollade säkert bara läget lite och kommer tillbaka snart, resonerar jag med mig själv. Efter några minuter smyger jag ner bössan. Jag måste värma händerna. Jag gillar inte att skjuta med vantar så jag har sällan det på mig. Då kliver björnen ut från andra sidan av passet. Den befinner sig nu på bara 30 meters avstånd. Jag vågar inte ta upp bössan, men när den börjar gå så smyger jag upp den och får den åter i kikaren. Den går sakta och försiktigt. Jag får ett lite halvsnett läge och avstår skott. Den rör sig och kollar in lite bäverrester som ligger i kanten av skogen. Jag får inget skottläge. Väntar och tittar, sedan smäller det. Björnen sticker fortare än jag hinner repetera bössan. Den är snabbt utom synhåll.
Jag hör hur den låter två gånger. Det lät som det kom strax innanför skottplatsen och på samma ställe. Det borde ju betyda ett bra skott.
Jag väntar i passet. Det känns som 100 år hinner passera innan jag hör ljudet från rangern. Guiden ser förväntansfull ut. Jag berättar vad som har hänt och han försäkrar mig om att ljudet jag hörde var ett gott tecken. Vi tar oss fram till skottplatsen och där ser vi björnen ligga mellan träden, ungefär 10-15 meter in i skogen. En stor glädje infann sig över att allt hade gått bra. Björnjakten var över och vi åkte mot campen för att vänta på dem andra. Mörkret faller och ingen kommer. Det känns som en evighet, men just då kommer det en bil på vägen. Vi studsar ut för att se. Det visar sig att Carola fått skjuta en fin björn cirka fem minuter efter mig men för att inte störa de andra skyttarna i området fick hon sitta kvar och vänta. Lyckan i campen är stor.

På kvällen hamnade jag på ett helt magiskt bäverpass där man skymtade vitsvanshjort på vallen bredvid och samtidigt fick njuta av solskenet. Jag hade en bäver på kornet men fick ett plask istället. Hemma på campen fick vi åter igen vänta på skyttarna. Skulle det bli några björnar ikväll? Det var den stora frågan. Bilarna kommer och visst svänger de till slakteriet. Det visar sig att gängets äldre deltagare, Eva, 75 år, och Marianne, 69 år, har skjutit varsin fin björn. Eva lyckades även med bedriften att skjuta vad de kallade för ”cinnamon bear”. Björnarnas färger var otroliga.

Lyckligt slut

Två av skyttarna hade ännu inte fällt några björnar. Kerstin hade skymtat en snabbt, men ljuset försvann för fort den kvällen. Därför var de riktigt taggade när torsdagen kom. Vi andra spred ut oss över markerna. Några gav sig ut för att fota björn och några gick iväg på bäverjakt. Hemma på campen var vi som vanligt nyfikna när mörkret föll. De efterlängtade bilarna rullar in på gården. Det visar sig att de två sista skyttarna hade lyckats fälla varsina riktigt tjusiga björnar.

Veckan närmade sig sitt slut. De sista dagarna njöt vi av sommarvärmen samtidigt som vi utforskade området. Någon provbadade i Lake Manitoba.

Något motvilligt lämnade vi så småningom campen bakom oss för att återvända till Winnipeg. Vi checkade in på hotellet och begav oss mot Manitoba Museum. Där kollade vi in Manitobas historia och fick ta del av allt från indianer och emigration från Europa till olika djur. Det visade sig vara ett mycket trevligt museum med mycket välgjorda saker. Efter museet gav vi oss ut på stan i jakt på något som hette The Forks. Jag vet fortfarande inte riktigt säkert vad det var för något ställe, men vi hittade god mat och öl. Vädret visade sig från sin bästa sida och vi kunde sitta ute hela kvällen och njuta. Dagen efter gick färden till Cabelas. Det var en upplevelse i sig. Det blev ganska många timmar och kronor som spenderades där.
Den sista kvällen avnjöt vi i ett underbart väder och tidigt nästa morgon gick flyget mot Toronto och sedan vidare mot Sverige. En helt otrolig resa med lika fantastiskt sällskap var över. Hit vill jag definitivt återvända någon gång.

Fotnot: Angelica planerar redan nu sin nästa resa till Kanada, då för att jaga vitsvanshjort och för att återuppleva hennes hittills mest upplevelserika jaktresa. Till Vildmarken berättar hon att hon då även tänker prova på bågjakt för första gången. Följ hennes blogg via vildmarken.se/blogg/angelica för att se hennes utveckling.

 

 

Inlägg av: Staffan Johansson den 2017-07-23

Se även ...

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Vildmarken-bloggar

Premiär för bloggar på Vildmarken.se! Vi har valt ut ett gäng hängivna jägare, och fler tillkommer, som kontinuerligt kommer att dela med sig av sina jaktäventyr och allt där till på vår hemsida.
Till bloggar »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.