Ad

Höglandsjakt i Nya Zeeland

Gustav Carlander fick nyligen uppleva en livsdröm. Han var nämligen iväg på tre veckors jakt efter öring, regnbåge och Himalayan Tahr på Nya Zeelands sydön. Följande berättelse är hans egen.

IMG_4517 (Large)

Början på äventyret

i tar en hyrbil och med hjälp av mitt resesällskaps stora kunskap om flugfiske på sydön låter vi helt enkelt vädret styra fiskedestinationerna. Vi far kors och tvärs över sydön, vi upplever sällsynt vackra platser och fångar fantastiska fiskar i absolut ginklara vatten; små kristallklara källflöden, åar i beteslandskap och strida strömmar med kallt glaciärvatten uppe i de karga bergen. Någon har sagt att öringar bara lever på vackra platser. Jag vet inte om det stämmer, men på Nya Zeeland är det i varje fall så!

Utmanande flugfiskeIMG_4436 (Medium)

Fisket bedrivs nästan utan undantag som sight-fishing, vilket innebär långsam förflyttning längs vattnet, mot strömmen och ett ständigt spanande efter aktiv fisk i vattnet. När en fisk lokaliserats och man klurat ut det bästa sättet att få en fluga över den så börjar ansmygningen.

Fiskekompisarna spanar, dolda av vegetationen, och ger fiskaren anvisningar medan denne, med spöet i handen, smyger i position. Väl på plats måste flugan presenteras på rätt sätt, det vill säga flyta över fisken helt opåverkad av fluglinans drag i vattnet. Fisken ska heller inte se varken fiskare, spö eller lina – något som ibland är avsevärt knöligare än det låter och om man slentrianmässigt applicerar svensk flugfisketeknik på de skygga fiskarna i dessa strömmar blir man utan fångst. Så enkelt är det.

Detta var något jag till en början, gång efter gång, blev smärtsamt påmind om. Inga tröstpris delas heller ut för att man verkligen försökt göra sitt bästa! Allt måste verkligen klaffa och det ställer höga krav. Byiga vindar, långa tunna tafsar och närgången vegetation bidrog till att man ibland ville knäcka spöet över knät och kasta skiten i närmaste buske!

Inlärningskurvan är tack och lov brant och motivationen på topp och när allt slutligen går i lås är glädjen över en krokad fisk, som stark och vildsint bjuder upp till dans, desto större. I de stunderna byts frustrationen ut mot ren och skär ogrumlad lycka och kanske behövdes motgångarna för att det skulle vara värt något?

Trevligt bemötande

Michael till vänster, Johnny till höger

Under resans gång träffade jag inte en enda otrevlig människa. Det kan givetvis vara en ren slump, men något säger mig att gästfrihet och en välkomnande inställning till oss besökare är en del av folksjälen här.

Jag stötte bland annat på Michael, en man genuint naturintresserad och mycket kunnig inom jakt, fiske, fåglar och växter. Hans liv i bergen i de centrala delarna av sydön har verkligen format honom som person och trots att han med marginal passerat 75 år är han fortfarande obeveklig i bergen och helt orädd vid vadning. Han är stenhård i kroppen och har gott om attityd, men är samtidigt en otroligt vänlig och gästfri person. Han blev vår guide för några dagars magiskt fiske i glaciärvatten i högfjällsmiljö och utan hans lokalkännedom och oefterhärmliga bilkörning, som bokstavligen tog oss över stock och sten, så hade vi aldrig nått dessa pärlor i bergen.

Jaktlusten tar över

Under allt detta fiskande i bergen märkte jag vartefter tiden gick att blickarna allt oftare vandrade upp från vattnet för att istället svepa upp längs bergens sidor. Jag började spana efter vilt och jag insåg att jag var på exakt rätt ställe. I dessa områden finns nämligen frilevande kronhjort, dovhjort och framförallt den spännande tahren.

Likt alla däggdjur är dessa jaktbara arter införda till ön från olika platser på jorden. I dag bebor de ön som om de alltid hade funnits där- väl anpassade till miljön. Tharen, som ursprungligen kommer från Himalayas branter, finns i dag i jaktbara bestånd endast på Nya Zeeland. I Himalaya är den numera ovanlig och därför fredad. Den är en extrem bergsklättrare och att se dem med lätthet studsa fram på en lodrät bergssida är surrealistiskt och något som tycks trotsa tyngdlagen. 

Under en biltur på väg till ett fiskevatten högt upp i bergen möter vi Johnny i en pickup med ett gäng vallhundar på flaket. Han är solbränd, bär Raybans och har en hemrullad cigg i mungipan och han ser ut som bergens egen Crocodile Dundee!
– Johnny is your guy for tahr hunting, konstaterade Michael som visste att jag gärna ville skjuta en tahr.
Och fortsatte:
– He knows theese mountains and you won’t be disapointed, sade Michel kort.
– Maybe we’ll have a chance to meet up later on! sade jag, men tänkte samtidigt att det kanske skulle bli svårt att klämma in i resplanerna.

En vecka senare hade jag bestämt mig. Jag tog farväl av mina fiskande vänner och drog åter till bergen och Johnny. Nu skulle vi upp i bergen och försöka få en Tahr-tjur – en livsdröm var nu närmre än någonsin.

De första dagarna av jakten bjöd inte på rätt väderförhållanden. Att klättra upp i tahrens rike kan vara farligt vid fel väder och vi fick vackert vänta i dalen på bättre förutsättningar. Det gick ingen nöd på oss. Vi for iväg på fågelskådning och jag fick övningsskjuta med den 25-06- studsare jag fick låna av Michael, ett utmärkt vapen för bergsjakt. När vädret till slut gav oss en chans drog vi i ottan mot Johnnys gård och sex mil grusväg och två fordningar av floder senare var vi framme. Om jag någonsin känt mig som en rookie i ett jaktligt sammanhang så var det nu, och i ärlighetens namn så var det väl bergen snarare än själva jakten som jag då tänkte på.

– I asked Michael if you were fit enough, and he said you were in really good shape – so we’re going for the top! sade Johnny plötsligt.
– Did he….. eehum…? sade jag dröjande och kände av en tydlig pulsökning.

Jag kanske klarar av en joggingrunda hemma i spåret, men en liten snegling mot bergssidan vi hade framför oss fick mig att förstå att det inte riktigt var det som låg framför oss… ”Helvete, vad har jag gett mig in på”, tänkte jag för mig själv.

Första stigningen följde en liten slingrande bäck och här gavs en snabbkurs i hur man använder en vandringsstav i bergen. Utan den går det inte att ta sig upp här förklarade Johnny, samtidigt som han likt en bergsget med lätta steg svingade sig uppför berget.
”Sätt staven ovanför dig, upp mot bergssidan! Luta dig in i staven och lita på den – den är din bäste vän.” sade han. Instruktionerna haglade och snart hade jag fått ett grepp om hur man skulle göra. Johnny var fantastiskt duktig på att lära ut och under hans ledning kände jag mig faktiskt riktigt trygg.

Att Johnny var van vid vandring och klättring i berg förstod jag så fort jag såg med vilken lätthet han rörde sig i terrängen. Till synes helt opåverkad dansade han fram och jag, jag sluggade högröd och flämtande bakom honom.
– Fokus på fotisättningen. Luta dig in i staven, andas och viktigast av allt: titta inte ner! sade han.

IMG_4516 (Medium)

Dimman sveper in

Dimman rörde sig fram och åter och medan Jonny såg den som sin fiende, såg jag den snarare som min vän. Ett bra dimtäcke lurar nämligen ögat och periodvis inbillade jag mig att det inte var särskilt brant. När dimman för en stund lättade och jag av ren oförsiktighet tittade nerför bergets sida så var tanken klar igen. ”Helvete! Vad har jag gett mig in på?” tänkte jag.

En sekund senare kände jag mig tryggare igen och upprepade mantrat om fokus på fotisättning, om att luta mig in i staven och att inte titta ner!

Under hela första delen av vandringen så spanade vi med jämna mellanrum efter thar utan att se någon, men plötsligt framträdde en stor grupp med hondjur och ungar ur dimman. Det var ett otroligt ögonblick. Endast 25 meter ifrån oss stod de bara där, vinden låg rätt och dimman gjorde förmodligen våra konturer oskarpa. Efter mötet var hoppets låga tänd – det fanns tahr i bergen, och nu skulle vi bara hitta en tjur!

På förhand hade vi satt toppen på en bergskam som delmål, belägen på 2400 meter över havet. Det var dags för mat och jag passade på att fråga min guide om vad han hade gjort innan han började med fårskötsel. Hans sätt att röra sig i bergen fick mig att ana att det inte kan ha varit fårskötsel som varit hans enda passion i livet. Det visade sig att han i mer än 30 år hade rest runt jordens alla hörn för att bestiga berg, jaga i berg och åka skidor i berg. Han berättade att bergen hade varit en stor del av hans liv och jag insåg där och då att slumpen hade fört mig samman med den bäste jaktguiden jag kunnat önska mig.

Tahr i sikte

Från toppen av berget ska vi nu röra oss längs med bergets sidor. Små bergsåsar bryter av vandringen och däremellan branta slänter av finkornigt grus och småsten. Åsarna döljer oss och fram till dem kan vi gå ganska oförsiktigt. Väl framme ålar vi oss upp mot kanten och kikarspanar av nästa sektion. I denna högalpina miljö förväntar sig Johnny att ensamma thar-tjurar ska söka skydd och skugga i någon bergsskreva eller grotta vid denna årstid och tid på dygnet. Hondjursgrupper är det gott om, men handjuren lyser här med sin frånvaro.

Att passera de branta partierna grusslänterna på skrå är en utmaning som delvis kräver en annan teknik, men Johnny demonstrerar hur man ska göra om man tappar fotfästet och efter ett tag går det riktigt bra. Staven är även här en livlina och om man pressar ner den i gruset skapar man en lagom hård broms.

Johnny, som märker att jag blivit mer bekväm i miljön, kommer på en lysande idé.
– Vet du vad som är häftigt? säger han och fortsätter:
– Ser du den nästan lodräta slänten där? Imorgon så klättrar vi upp där och hoppar jämfota ner. Det är helt fantastiskt att med långa hoppanden ta sig ned för de flera hundra meter höga rasbranterna.
– Om vi hittar en thartjur så ska jag tänka på det! säger jag utan att för en sekund överväga att göra något dylikt.

Dagen blir så småningom kväll och vi söker oss ner mot mer låglänta områden. Här byts grus mot sten igen och den karga högfjällsmiljön mot mer grönskande och buskbevuxna branter.

Att här finns massor med tahr blir snart tydligt. Problemet är att de upptäcker oss på långt håll! De visslar varnande och ur varje klippskreva flyr en thar undan och då är det bara att traska vidare igen. När vi kommer till ett parti med många små åsar inser jag vi snart kommer få vår bästa chans. Långsamt och hukande smyger vi fram mot åsen för att liggande på mage spana ner i den lilla u-dal som bildas innan nästa ås tar vid.

– Där har vi två tjurar väser jag fram!

De särskiljer sig tydligt från hondjuren i både storlek och utseende. Johnny ser dem nu också och vi lägger upp en strategi. Mörkret faller snart och det finns ingen tid att förlora. Målmedvetet ålar vi fram, närmare och närmare, och när vi nått den plats vi utsett så har avståndet krympt från cirka 800 meter till strax över 200 meter. Jag tar av mig ryggsäcken och går ner i liggande skjutposition med ryggsäcken som skjutstöd.

– Take the one to the left, viskar Johnny. IMG_4536 (Medium)
Och fortsätter:
– Hurry the wind is turning!

Den står nu vid en buske vänd rakt mot oss.
– Shoot him in the top of the neck, hör jag att han säger.

Jag tyckte det lät lite konstigt, men gör som jag blir tillsagd. Det uppstår ett litet dammoln i bergssidan bakom tharen.

Jag hade siktat för högt och gör en snabb repetition med en ny kula i loppet.
Tharen har nu vridit upp full bredsida och nästa skott tar jag direkt i bogen. Den faller handlöst nerför bergssidan. Snabb repetition igen och nästa tahr faller också innan den hunnit fly undan.

Det visade sig senare att jag missuppfattat situationen vid det första skottet, då det hade tagit vid sidan om halskotpelaren, och även det hade varit en dödlig träff.
Väl framme vid djuren är glädjen och tröttheten påtaglig, kött och troféer bärgas och bärs den sista biten ner mot dalen.

Jag summerar en helt fantastisk jakt med utmärkt dramaturgi och ett lyckligt slut. Träningsvärken varade bara i några dagar, men minnet och vännerna på ön kommer jag bära med mig under hela min livstid.

[ Om ni vill uppleva ett eget äventyr så kontakta VILDMARKEN så hjälper vi er att komma i kontakt med Johnny. Med honom får ni en garanterat fin upplevelse som han anpassar efter era fysiska förutsättningar och önskemål. Han har tillgång till mycket stora jaktmarker med fina bestånd av tahr, kronvilt, dovvilt och wallabys med mera. ]

Inlägg av: Magasin Vildmarken den 2016-05-09

Se även ...

Magasin Vildmarken #1

2018 är här och vi på redaktionen tittar ut genom fönstret och drömmer oss bort till nya spännande jaktäventyr. Någon som minst sagt vet mycket om just äventyr är norrmannen, Jens Kvernmo.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.