Historia: När jakt var mer riskfyllt än krig

2021-06-15

Historia: När jakt var mer riskfyllt än krig

Text: Jens Ulrik Høgh / Översatt av Magnus Skoglund

Att jaga är en relativt säker hobby – särskilt i länder där en säkerhetskurs är en obligatorisk del av jaktutbildningen. Det har dock inte alltid varit så här. En gång i tiden var det betydligt farligare att jaga än att slåss i skyttegraven på västfronten under första världskriget.

I en lång artikel som New York Times publicerade den 15 september 1907 informeras läsarna grundligt om den kommande vitsvanshjort-säsongen i Adirondack Mountains, Adirondackerma i vildmarken i norra New York, precis vid den kanadensiska gränsen. Lokalbefolkningen i området, som på den tiden förlitade sig mycket på inkomsterna från jakt- och fisketurism, observerade mycket vilt i området. En fantastisk säsong var på ingång och baserat på fjolårets uppgifter så väntades cirka 10 000 besökande jägare vara på ingång under den kommande tvåmånaderssäsongen. Dessa jaktgäster skulle i genomsnitt, per person, komma att spendera cirka 100 $ på sina jaktäventyr, vilket motsvarar ungefär 2 800 $ i dagens penningvärde.

Ungefär 2 000 av de 10 000 storstadsjägarna skulle få med sig en hjort hem, eller två. Det totala beståndet vad gäller vitsvanshjort uppgick under de här åren till cirka 3 000 djur. Licensen gällde för två hjortar/jägare. De mest framgångsrika var dock de som höll till i något av områdets 1 200 permanenta jaktläger och hyrde någon av de 2 000 lokala och professionella jaktguiderna. De tusentals jägare som inte hade råd att betala en guide fyra dollar om dagen – eller ”the rag-tag and bob-tail of the army of hunters which seldom get the deer” – som New York Times kärnfullt uttryckte det, inhyste sig på billiga hotell eller campade för sig själva längs järnvägen. Föga förvånande var det många jägare som inte hade någon guide med sig där ute ute i vildmarken.

Farligt tidsfördriv

Det råder ingen tvekan om att jägarna först och främst tog den årliga turen från storstaden till vildmarken för upplevelsens skull. Pengarna som spenderades på jakten översteg marknadsvärdet på hjortköttet med bred marginal, och många jägare skulle i vilket fall som helst återvända tomhänta.

Den årliga hjortsäsongen var så populär att varje jägare som deltog gjorde det trots att det var förenat med tydliga och personliga risker. Siffrorna talade sitt tydliga språk, rent statistiskt var det väldigt riskfyllt att åka till Adirondackerna för några veckors jakt.

Före 1907 inträffade årligen runt 1 000 olyckor under Adirondackernas hjortsäsong. Cirka hälften av dessa olyckor var dödliga. En av tjugo jägare, eller fem procent, återvände hem som fraktgods i en kista av furu. Ungefär lika många skadades – vilket innebär tre fällda vitsvinshjortar per jaktolycka, eller sex fällda per begravning. Som jämförelse var risken att dö som amerikansk soldat under världskriget ungefär 1,9 procent – det var alltså hälften så farligt som jakten som ägde rum i Adirondackerna under några veckor.

De bästa av intentioner

Det är inte förvånande att människor generellt var oroliga gällande olyckorna orsakade av människorna som deltog i den årliga jakten.

New York Times berättar historien om en läkare från Utica som var värd för en jaktfest som inkluderade hans kompisar och två lokala jaktguider under hösten 1906. Den goda doktorn hade den bästa av intentioner och hade tagit ett ovanligt steg för att förhindra olyckor, detta genom att köpa nya röda kepsar till alla i lägret. Han hade till och med huvudbonader till de två guiderna, och jägarna kände sig trygga när jaktäventyret väl skulle börja.

Under jaktens första dag hittade läkarens guide färska björnspår ute i skogen. Därför placerade sig doktorn på en bra plats alltmedan guiden smög sig runt ett busksnår för att driva fram björnen. När guiden, under dagens sista ljus, var i full färd med att ta sig genom en björnbärsbuske så märkte han att den var så tät att han var tvungen att gå ner på knä för att krypa. Han tog av sig sin nya röda keps för att undvika att den skulle gå sönder. Slutet på historien är förutsägbart tragisk. Den välmenande doktorn, som kan ha tillhört de första jägarna att testa signalfärgad klädsel som en säkerhetsåtgärd under jaktturen, sköt och dödade den krypande mannen, i tron att han var en björn. Signalfärger har ingen effekt när de bärs i fickan.

Skribenten på New York Times – tyvärr utelämnades personens namn – förutspådde att det redan nästkommande år skulle finnas lagstiftning som endast skulle tillåta jägarna att fälla hjort (som identifierades med hornen). Även om denna nya lag främst syftade till att förbättra vilthanteringen, förväntades den också förbättra säkerheten. En liknande lag hade redan gjort underverk på andra sidan gränsen, i Kanada. Helt enkelt eftersom jägare som jagade en hjort utan horn skulle bötfällas – och detta skulle leda till bättre identifiering av målen.

 

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
HikMicro Thunder TH35C
Produktrecension

Vildmarken testar HikMicro Thunder TH35C

Vi på Vildmarken älskar både att testa prylar och att jaga vildsvin – och ibland har vi ynnesten att få kombinera våra passioner. Vi har

Månadens tidning

I det här numret får vi följa med på utlandsäventyr i form av en klassisk monteria, en jaktform där man på förhand aldrig vet hur mycket eller vilket vilt man kommer stöta på. För Jens Kjær Knudsen var det dock ingen tvekan om vad som hade lockat honom till Spanien, nämligen drömmen om att fälla ett spanskt vildsvin.         

Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!