Ad

Havsöringsfiske på Gotland

Vintern är ovanligt mild i stora delar av landet och därför bytte Matilda Leijon ut det traditionsenliga havsfisket från is på Gullmarsfjorden till förmån för havsöringsfiske på Gotland. [Text: Matilda Leijon & Foto: Hannes Ribbner, Robert Hansson & Matilda Leijon]

Januari, Sveriges kallaste månad. Bara för några år sedan förväntade vi i södra delarna av landet is vid denna tidpunkt. På sociala medier klagade Malmöborna konstant över att de behövde ha på sig mössa när de gick till jobbet.

Att havsfiska från is på Gullmarsfjorden under den här tiden på året har varit en tradition för mig och min familj, men i år behöver vi inte ens skrapa rutorna på bilen och borren får stå kvar på vinden ännu en säsong. Jag har därför börjat utveckla mitt fiske på ett helt annat sätt än jag tidigare gjort. Jag har nu fått möjligheten att plocka fram mitt flugspö oftare och försökt utveckla den konst som gömmer sig bakom sporten. Jag tog båten från Oskarshamn och österut för att prova på havöringsfisket runt vår största ö, Gotland. 

Mina förkunskaper inom just flugfiske är ingenting jag kan skryta med. Havsöringsfiske har jag mestadels utövat med borstmask under ett flöte längs med västkusten under en härligt solig vårdag. Charmen i överflöd finns där, men kanske inte riktigt de tekniska svårigheterna som på senare år har kommit att intressera mig mer. Det handlar numera om att kunna förstå fisken och överlista den. Som jag nämnde tidigare är havsöring någonting som jag inte kan någonting om. Av den anledningen kände jag mig extra lyckligt lottad att Robert Hansson från Fish Your Dream bjöd över mig till ön för att fiska med honom några dagar i början av året. Självklart var det endast flugfiske som skulle räknas på resan. 

Vinden spelade ett spratt

Vi fick ändra planerna några gånger innan jag faktiskt tog mig över. Vinden spelade oss ett spratt och minusgraderna knackade förvånansvärt på dörren. Jag satt på helspänn och hade bilen packad, redo att åka över så fort prognosen såg bra ut. Med vind upp mot 15 m/s så kände jag att mina nybörjarkunskaper inom flugfiske inte skulle kunna funka. Vi matchade in en lucka med vind på endast 6–10 sekundmeter och jag såg att det kanske faktiskt skulle finnas en chans till att även jag skulle lyckas kroka en fisk. Jag reste till Gotland med Hannes Ribbner, som även han relativt nyligen hittat kärleken till just flugfiske. Vårt mål var att få landa åtminstone varsin öring på fluga. Asken med flugor bundna av Louise Arvidsson bestod mestadels av rosa räkor, så det var lätt att se vad som funkar i hennes hemmavatten runt Göteborg. 

Att fiska i januari ger möjligheten till att fiska på grunt vatten med vadare från land. I knädjupt vatten är möjligheten stor att man lyckas kroka en fisk. Fisken kommer in närmare land för att äta bland annat märlor, räkor och småfisk. Vinden har en stor betydelse för att trigga fisken till att bli aktiv. Ligger vinden på i en vik har troligtvis maten rörts upp och i sin tur har öringen letat sig in. Vinden har även en stor betydelse för var fisken kommer befinna sig.

Fisken följer i regel sin föda som  följer  med vindriktningen. Problemet är ifall vinden är för stark och har rivit upp en stor sörja. Har sjögräset slitits sönder och flyter runt bland smutsigt vatten kommer det vara svårt för fisken att kunna jaga i det vattnet och då är det troligt att den väljer en annan vik att äta sin måltid i. Många aspekter spelar roll för ett lyckat fiskepass. Robert hade stenkoll på vilka vikar som skulle ha klart vatten och innehålla fisk. Han har jobbat på Gotland i många år och känner havet som sin egen bakficka. 

På det första stället vi kom till var vattnet aningen smutsig och vinden låg på starkt. Jag hade riggat min #7 merisuola med flytlina och en tafs i storlek 0,38 mm taperad med 0,23 mm i ändan. Robert rekommenderade mig att köra med en rosa räka. Jag som absolut inte gillar rosa på något slags bete som jag använder mig av blev aningen skeptisk. Det finns ju ingenting i våra svenska vatten som skulle kunna likna en rosa räka så jag hade svårt att tro att en öring skulle äta den. Jag fick förklaringen att det rosa gav en väldigt bra kontrast i vattnet och att det är den färg som Robert kör absolut mest med, vilket gav mig lite mer tilltro på flugan. Samtidigt som vi stod och knöt på flugan på tafsen såg vi hur vår kompis, som gjorde oss sällskap första dagen, stod och drillade fisk. Det tog honom inte mer än en handfull med kast innan han kunde beskåda sin fantastiskt fina 55-centimetersöring i håven. Jag sprang över för att få ta del av glädjen och fira fisken. 

Ökar chanserna

När jag såg fisken i håven noterade jag att Christian körde med två flugor; överst en liten märlliknande fluga och längre bak på samma tafs satt det en räka – av den enkla anledningen att ju mer flugor man kan ha i vattnet samtidigt, desto större chans är det att man lyckas charma fisken. I och med att havöringsfiske oftast inte genererar så värst många fiskar per dag så kan det vara svårt att ha någon statistik över vad som funkar bäst för just den dagen. Att då kunna fiska med två olika flugor samtidigt ökar självklart möjligheten till hugg. I detta fall var det den översta flugan som hade lockat fisken till hugg. Jag valde att fortsätta fiska med endast en fluga då risken för trassel ökar markant om man har en lina hängande som slår i varje kast. Jag kämpade ju med att få ut linan redan som det var! 

Att få till kasten i vinden var ”trixigt” och jag lyckades att sträcka ut linan ett kast av sju ungefär. Graciöst är ingenting som jag har med i mitt CV, men ibland lyckades jag. Vi vadade stranden bort och Christian lyckades landa en fisk till. För mig och Hannes var det mer fisklöst, men vi kunde skylla på att vi faktiskt är  nybörjare på detta fiske. Fisklösheten dröjde  sig dock inte kvar alltför länge. Redan vid nästa ställe, där vinden tryckte på ännu lite mer, fick jag se min första havsöring som var efter min fluga. Jag drog spöet bredvid mig när jag strippat in linan hela vägen till öglan för att försäkra mig om att flugan inte trasslat upp sig och gick baklänges. Precis när en våg bröt in såg jag hur en söt liten fisk hoppade i den två meter innanför mig i jakt på min fluga. Jag lyckades aldrig känna fisken, så att den kände flugan är nog en liten chans. Mitt självförtroende ökade och jag kände att jag skulle orka fiska mer. 

Tufft fiske

Vi fiskade intensivt men fisket var tufft. Fyra fiskande i sällskapet resulterade i totalt fyra fiskar. Hannes lyckades landa en fisk under eftermiddagen precis när vi skulle packa ihop och åka till ett sista ställe. Det var mycket bilåkning för att kunna bedriva fisket. Visst, det fanns många häftiga platser man kunde spendera mycket tid på, långa sträckor att gå och tusentals stenar att kasta runt där fisken kunnat gömma sig, men vi valde dock att köra runt till olika ställen. Med 80 mil kust riskerar man inte att stå utan plats att fiska på och kollar man på kartan i telefonen med satellitläge längs med kusten förstår man varför fisket på Gotland är så himla bra. Oavsett var man zoomade in såg man kapacitet för ett bra fiske och oavsett vindriktning finns det alltid en plats att fiska på. Vissa platser är självklart bättre i vissa vindriktningar än andra. 

Dag två valde vi lite mer vindskyddade områden. Det blåste fortfarande mycket, men inte lika extremt som första dagen. Jag stod kvar med min rosa räka och försökte intala mig själv att den faktiskt skulle generera hugg under dagen. Innan jag traskade ut i vattnet fick jag höra hur Vision-gänget som var på ön tidigare vecka hade haft ett bra fiske på just den platsen vi var på. Vi gick igenom planen för hur vi skulle fiska av stället och sedan gav vi oss ut. Jag skulle fiska mot en djupkant i en vik som vanligtvis låg över vattnet. Då havsnivån låg 50 cm över normalt hade fisken helt plötsligt mer yta att simma på. Jag började med att fiska av vassen och den yta jag skulle gå på innan jag gick där. I och med att fisken kan simma på alla ställen är det viktigt att försöka fiska på så mycket vatten som möjligt innan du förstör det och river upp botten med dina fotsteg. Kasten gick bättre och bättre och självkänslan sköt i taket. Typiskt mig gjorde jag en liten segerdans och nynnade på en favoritlåt samtidigt som jag tog hem flugan efter ett lyckat kast. Det visade sig vara ett vinnande koncept då jag några stripp senare spände upp linan och böjde spöet med min första gotländska havsöring i andra änden av linan.

Uppdraget slutfört

Jag vred på huvudet och kollade efter grabbarna för att dela med mig av min glädje i ett skrik av  lycka efter att äntligen ha krokat min första fisk. Robert kom springande med ett leende i ansiktet över att jag lyckades fira så tidigt, innan fisken var säkrad i håven. För mig var det superkul att jag ens lyckats få en fisk att hugga. Det gjorde mig ingenting när fisken hoppade att jag tyckte det såg ut som en liten sill – för det var en fisk. Som tur var kunde jag några minuter senare stolt posera med fisken i det magiska ljuset som bröt genom trädtopparna bakom mig. Den känslan, att kunna hantera metoden, var det bästa. Uppdraget blev slutfört med denna fina öring på 40 centimeter som för övrigt var den enda fisk vi fick denna dag. 

Vindriktningen hade ändrats till tredje dagen då jag och Hannes skulle ta oss ut själva utan Robert, då han tyvärr behövde sätta sig vid datorn och färdigställa bokningar till sommarens guidningar. I samråd bestämde vi att vi skulle ta oss till de nordöstra delarna av ön för att undgå vinden. Som två fån stod vi vid vattnet och gnuggade oss i håret och undrade vad vi skulle göra. Vi hade fått bra lektioner tidigare dagar och kände att vi fick köra på vad vi lärt oss. Det värsta som kunde hända var att vi skulle blanka, vilket inte var så farligt. 

Dagen passerade med fler vindknutar än vad vi fått totalt under de två tidigare dagarna. I takt med att självförtroendet ökade så kände jag hur fokuset släppte lite och jag blev slarvigare än jag tidigare hade varit. Linbågarna såg ut som McDonald’s logga och hakade upp sig i vart och vartannat kast. Ingen var lyckligare än jag då vi efter sex timmar i blåst kom till en lävik för att avsluta dagen. Inte för att jag hade särskilt mycket tro på platsen då vattnet var kristallklart och vi inte kunde se många krusningar på ytan under solens strålar, alltså i princip alla kriterier Robert sagt vi skulle akta oss för. Innan jag tog spöet och gick ut i vattnet för att börja fiska tänkte jag att jag skulle fota i flugasken Louise skickat med. Där, gömd bakom alla rosa fjädrar, hittade jag en brun, ledsen märla som såg så ensam ut. Efter att jag hade tittat i vattnet tänkte jag att det hade varit kul att testa något annat än just det rosa som jag nu använt mig av i två och en halv dag. Jag knöt på flugan och traskade tyst ut i vattnet.

Jag ska inte sticka under stol med att det var fruktansvärt skönt att få kasta utan vindmotståndet. Än en gång började jag då fira med lite höftvickningar och en annan favoritlåt. Jag plockade upp flugan och svängde med spöet några gånger innan jag placerade flugan perfekt framför en stor sten. Hade jag haft några extrahänder hade jag garanterat gett mig själv en high five. Nu hade jag fullt upp med att ta hem den diskreta flugan bland det upprivna sjögräset. Jag kände att flugan gick i någonting och funderade på ifall det var en sten eller om jag faktiskt hade lyckats charma en fisk. Upp kom flugan utan någon skit på, så jag chansade på att det faktiskt var en fisk. Jag lade ut flugan ännu en gång och strippade in den. 

Ingen aktivitet. Jag tog några steg fram för att återigen presentera flugan perfekt, den här gången bakom en sten som gömde sig under vattenytan. När jag hade samlat på mig lite lina i linkorgen, som satt fastspänd runt midjan på mig, kände jag samma sak som jag hade gjort två kast tidigare. Jag tog min vänsterhand som jag använde till att plocka hem linan med och höll tajt samtidigt som jag spände upp spöet och kände hur det stånkade i andra änden. 

Jag, som var så van vid att vinden försvårade kommunikationen, tog ett djupt andetag innan jag skrek ut allt jag hade och ropade efter Hannes som hade håven fastspänd på ryggen. Han panikvevade in sin lina samtidigt som han i snabb fart tog sig in mot strandkanten. I samma veva hade jag tagit in den lina som låg i linkorgen och lyckats sätta mer press på fisken. Det resulterade i att jag för första gången fick se fisken ovanför vattenytan – och jag tappade bokstavligt talat andan.

”Herregud, vad gör jag nu?” 

Öringen jag hade fått dagen innan såg helt plötsligt ut som en liten sill jämfört med detta monster. Någonting i stil med att ”fisken är bajsstor” kom ur mig i hög ton i hopp om att håven skulle förflytta sig till mig lite snabbare än möjligt. Denna fisk ville jag inte tappa, aldrig i livet! Med facit i hand hade Hannes inte behövt stressa över till mig. Kampen mellan mig och fisken pågick nämligen längre än jag hade kunnat tro. Den gick och tryckte på botten innan den fick för sig att hoppa ännu en gång. Hjärtat hoppade längre och längre upp i halsgropen. Jag insåg att detta var mitt livs fisk. Herregud, vad gör jag nu? 

De vana havsöringsfiskarna är mycket medvetna om de stenar som gömmer sig på botten och fisken simmar gärna både nära och runt dem. Med denna tunna tafs krävs det inte mycket för att allt ska gå åt pipsvängen. Det blev några snygga kaninhopp i vattnet när jag lite försent kom underfund med detta. Hannes misslyckades med håvning efter håvning då fisken hade mycket energi och inte ville samarbeta. Vi hade rivit upp botten, så det började bli svårt att se var stenarna var placerade. När jag väl hade lyckats få in fisken på aningen grundare vatten lyckades vi till slut även med håvningen. Booyah! 

60-klubben

Där i håven låg hon, en fantastiskt fin fisk som tog andan ur mig. Den var helt perfekt och så himla fin, mitt livs öring som jag var så himla stolt över. Gotland hade inte bara skämt bort mig med en fantastisk natur, nu hade jag också fått gå med i 60-klubben. Öringen mätte nämligen in på 63 centimeter och hjärtat gav ett lite extra rus när jag släppte tillbaka henne och tänkte på att om några år kan vi se öringar med hennes gener. 

 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2020-02-14

Se även ...

Magasin Vildmarken #7

I det här numret är det Matilda Leijon som pryder omslaget. Den här gången skriver hon om sin kärlek till Norrland, om dess magiska gäddfiske och hur hon brukar förbereda sig innan hon åker norrut på sina fisketurer.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.