Ad

Irlands svarta spöke

Frederik Bülow har rest till vackra Irland och jakt på den mycket skygga sikahjorten. I detta reportage delar han med sig av sitt äventyr från den gröna ön i väst.

Som jägare känner du säkert igen känslan av spänning och förväntan när man precis har bokat sin nästa jaktresa, men det känns som så förbaskat lång tid kvar till att man får ge sig av. Väntetiden används till att titta på jaktvideos, leta efter rätt utrustning och med jämna mellanrum drömma om troféerna som man hoppas få med hem i ett senare skede. MEN, jaktresor går inte alltid som planerat, inte ens när man är på jakt på den skygga sikahjorten i Wicklow Mountains på Irland.

Den här jakthistorian tar sin början i december 2016 när en jaktkamrat och jag åker till Irland med förhoppningar om att vi på fyra dagar ska skjuta två fina hjortar, och dessutom spetshjort och räv för resten av pengarna. Det visade sig att de irländska vädergudarna hade helt andra planer för oss.

Svåra förhållanden

Under de fyra dagarna som vi skulle ha jagat i vackra irländska omgivningar så låg det ett tjockt täcke av den blötaste och värsta dimman som man kan tänka sig vilket gjorde det omöjligt att se något, inte minst genom optiken som inom några sekunder var mer otydlig än dialekten hos en kraftigt berusad irländare. På grund av dåliga väderförhållanden var vi tvungna att stanna på vårt ganska schyssta B & B, och kom allt som allt ut på jakt i 6-8 timmar vilket var resultatet av desperata försök att hitta luckor i det tråkiga vädret. Efter en del Guinness var vi eniga om att vi var tvungna att åka tillbaka i hopp om att uppfylla drömmen om en stor sikahjort. Nästa gång skulle bli i september 2017.

Efter ännu en för lång väntetid blev det äntligen september och turen mot Irland gick via direktflyg från Köpenhamn. Flygturen tog ungefär två timmar och därefter hyrde vi en bil och körde i två timmar till Hacketstown, Wicklow Mountains. Vi skulle bo på samma B & B som senast och den här gången kunde vi dessutom se fasaden på den lilla trevliga krog som vi hade så goda minnen ifrån.

Vi får strax veta att vi behöver byta om så att vi kan ta en snabb tur ut i terrängen för att se ifall vi kan hitta något att jaga den följande morgonen. Vi kör en snabb runda och ser inte mer än några enkla hondjur och kalvar i vägkanten, men det är trots allt mer än vi såg under hela trippen senast i december!

 

Gästvänliga lokalinvånare

Vi åker hem till krogen för att äta en stor läcker biff samt den traditionella Guinness-ölen och lokala whiskeyn till dessert! Det skall tilläggas att när man är på krogen, eller ”puben” som det heter i Irland, så är lokalinvånarna särdeles gästfrivänliga och nyfikna på vem man är då de inte är vana att se främmande ansikten. Därför kommer man i kontakt med en massa spännande människor som alla har ett sunt förhållande till jakten. Här i trakten går alla på jakt, eller har en nära familjemedlem som hjälper till att reglera det växande beståndet av sika i det omkringliggande området.

Nästa morgon är jag mer redo än någonsin, och när jag blir hämtad av Norman berättar han att det är högst troligt att det kommer bli en rejäl dos av morgondimma dit vi ska, TYPISKT! Vi kör en halvtimme och är snart långt ute i terrängen. Det är mycket dimma, men inte tjockare än att solstrålar bryter igenom inom kort. Vi står på en grusväg 100 meter från bilen och försöker fånga något i våra kikare nu när dimman börjar lätta. Plötsligt ser jag en rörelse genom dimman och får snabbt Norman att titta i samma riktning. Han säger omedelbart att det är en sika, och till och med en hjort, men att han inte har en aning om vad den har på huvudet. För mig spelar det ingen roll, jag är nu 220 meter från en sikahjort som kan vara allt från en liten spetshjort till en stor, kraftig åttataggare till drömhjort. I skydd av dimman kan vi smyga oss in på 200 meter, Jag lägger mig någorlunda plant med Normans Blaser R8 i kaliber .270 monterat med en Zeiss V8 och en stabil bipod. Det är inga problem att hålla hårkorset stilla på hjorten som intet ont anande går och betar. Det är fortfarande mycket disigt och solen har precis gått upp över horisonten. Det är mer än siluett än en kropp jag siktar på. Jag ställer in mitt ballistiska torn på 200 meter och får ett lågmält ”skjuut” från Norman. Jag låter den snabba och flackskjutande .270-kulan gå. Genom kikaren ser jag hur hjorten reagerar på det goda skottet samtidigt som det karakteristiska ljudet från en bra träff når våra öron. Min första sikahjort är ett faktum och jag har fortfarande ingen aning om vad den har på huvudet, men jag litar på Normans iakttagelse.

”it´s a god damn pricket!”

Vi väntar i 20 minuter och går därefter de 200 meterna till skottplatsen när Norman plötsligt utropar: ”it´s a god damn pricket!”. En ”pricket” är uppenbarligen en spetshjort, och det var inte vad Norman hade hoppats på. Jag blev dock inte på något sätt besviken utan var mer än nöjd med hur allt hade förflutit och att jag nu hade skjutit min första sikahjort, efter endast en timmes jakt i Irland. Det var en bra start!

Vi såg inte mer den morgonen, och Norman försäkrade mig om att vi troligtvis skulle hitta en stor kapital hjort nästa gång. Det skulle visa sig att Norman höll sitt ord och det skulle till och med ske nästa morgon!

Efter en god natt på puben med akustisk irländsk/keltisk musik från de lokala musikanterna var vi åter redo för det irländska höglandet, som nu var vackrare än någonsin. Denna morgon var det helt molnfritt och för en gångs skull kunde vi använda vår optik med full effekt. Vi hann inte gå långt innan vi såg den första klungan med sikahjortar uppe i terrängen. De är cirka två kilometer bort och det är svår terräng och många höjdmeter som ska besegras. Klungan består av 12-14 djur. Vi antar att det finns några hjortar och beslutar oss för att gå efter dem.

Frederik Bülow

Klunga i kikarsiktet

Efter någon halvtimmes relativt svår vandring i det småkuperade låglandet, där vi flera gånger var i kontakt med sika, är vi framme vid foten av en sluttning bestående av tät vegetation och stenmassor som rasat ner. Senast vi såg djuren var de 200-300 meter ovanför där vi var nu så förhoppningsvis skulle vi finna dem i kikaren snart igen och den avslutande pyrschen kunde sättas in. Det visade sig dock inte vara nödvändigt då både Norman och jag hittar klungan i handkikaren samtidigt och på samma ställe som för en halvtimme sedan! Frederik BülowVi kastar oss ner och Norman gör bössan redo samtidigt som jag tog täckning bakom en stor sten. Jag hittar en någorlunda skjutposition halvliggandes uppe på den stora stenen framför mig. Klungan av sika är 30-35 grader ovanför oss och avståndet är 320 meter.

Norman har 10 gånger förstoring på sin handkikare och jag har 20 gånger på mitt kikarsikte när vi försöker enas om hur många hjortar det är i gruppen och vilken vi ska skjuta. Jag har bara haft öga för en av hjortarna som i kropp, hals och inte minst vad gäller trofé var väsentligt större än de tre andra hjortarna i gruppen. Efter 30 sekunders förvirring gällande vilken hjort vi tittade på blev vi eniga igen. Vi började förflytta oss uppför backen. Jag lyssnade inte längre på Norman som hade tappat hjorten ur sikte när de flyttade på sig utan koncentrerade mig till 100 procent på att följa det djur jag hade tagit sikte på och väntade på att den för ett ögonblick skulle stå stilla med bredsidan emot mig. Jag är medveten om att vinkeln fortfarande är 30-35 grader uppåt men avståndet är omöjligt att säga när de rör sig och när Norman dessutom inte kan hitta dem i sin handkikare.

Hjorten, som jag inte har släppt med blicken, stannar äntligen upp för en millisekund med bredsidan mot mig då den tittar ner efter resten av gruppen. Jag ställer det ballistiska tornet från 200 till 250 meter på grund av vinkeln och då jag nu bedömer avståndet till att vara mer än 400 meter. Min skottposition är efter förhållandena helt okej med en stadig anläggning med bipod-en på en stor sten och med min egen kikare placerad under baksidan av skaftet vilket ger solid stöttning. Utan att tveka, även om Norman har viskat ”vänta” ett par gånger, låter jag skottet gå med en bra känsla, trots att både avstånd och förhållanden är utmanande.

Norman upptäcker snabbt att jag inte har träffat hjorten och ber mig repetera skottet. Jag greppar vapnet snabbt och hittar klungan som är i full flykt uppför stigningen, men jag lyckas inte lokalisera hjorten som jag nyss sköt mot! SKIT MED! Det var troligtvis drömhjorten som jag just hade låtit passera. Vi ser hur klungan försvinner över horisonten och vi lutar oss tillbaka med en riktigt dålig smak i munnen. Norman är inte arg, men oförstående över att jag släppte kulan som jag gjorde, som han påstår, i ett ögonblick när den var på väg uppåt och med rumpan i min riktning. Jag måste snabbt försvara mig med att hjorten jag sköt mot stod med bredsidan emot och tittade nerför sluttningen. Ännu en gång är vi förvirrade båda två och när vi försöker bli eniga om vart djuret stod så kan jag snabbt konstatera att Norman inte har tittat på den hjort som jag sköt på. När jag genom mitt kikarsikte försöker hitta ett kännetecken vid stället där hjorten stod ser jag en hastig rörelse av något som liknar ett framben, eller möjligtvis ett horn. Jag gör mig klar för skott och efter några få sekunder ser jag huvudet på hjorten som ligger och vippar upp och ner mycket försiktigt. Utan att involvera Norman i det jag just har bevittnat får jag en ny kula i loppet och jag kan nu se tillräckligt mycket av kroppen för att sätta en kula där hals- och bröstparti möts. Det är nu några minuter sedan det första skottet föll och förvirringen från Normans håll är total. Jag ser att hjorten ligger stilla och kan med ett stort leende berätta för Norman att hjorten ligger där! Han tror inte på mig och eftersom hjorten inte längre har huvudet uppe kan jag inte heller visa honom i kikaren.

Mödan värt

Jag lyckas överbevisa Norman om att den mycket tunga klättringen var mödan värt nu när det ligger en riktigt fin hjort och väntar på oss. Norman har ingen aning om vad vi går till mötes och när vi en stund senare hittar den mest symmetriska åttataggaren till höglandshjort vi har skådat så jublar vi som två små pojkar som just har fått nya cyklar. I nästan en timme sitter vi och suger i oss upplevelsen i sällskap med den formidabla utsikten uppe på höjden. Efter att ha tagit de obligatoriska trofébilderna slänger vi upp hjortdjuret på Normans rygg och han bär det nerför lutningen. Därefter tar jag över och bär bytet den sista vägen fram till bilen där vi tar några sista bilder tillsammans med min jaktkompis Christian som ungefär samtidigt som vi lyckades fälla en åttataggare bara några kilometer bort. Vi lastade på dem snabbt och satte full fart mot puben för att få oss några stora, kalla Guinness!

När det var dags att summera de fyra dagarna hade jag skjutit fem hjortar, Christan fyra och vår kompis Peter hade skjutit tre. De flesta var ”prickets”, det vanligaste bytet här eftersom de smakar gott och eftersom de inte är lika svåröverlistade som de gamla drömlika ”svarta spökena”.

 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2019-03-14

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Magasin Vildmarken #5

Officiell mässtidning för Swedish Game Fair 2019 | Per Morberg har med sin unika kombination av skådespelartalang, spontanitet och stora matlagningskunskaper gått rätt igenom rutan – och om och om igen visat att magi kan skapas i köket, och i tv-sofforna, när man har de rätta ingredienserna. Magasin Vildmarken träffade Per hemma på Tullgarn inför öppnandet av årets Swedish Game Fair.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.