Ett äventyr för livet – jakt i Nya Zeelands mest orörda bergsvildmarker

Efter arton månaders jobbvistelse i Nya Zeeland bjöd Henrik Rørby Pedersens chef med honom på en sista jakt i landets bergiga och snöklädda vildmark. Vår utsände jaktreporter tog rygg på honom under den jobbiga och stundtals frustrerande klättringen.
Efter arton månaders jobbvistelse i Nya Zeeland bjöd Henrik Rørby Pedersens chef med honom på en sista jakt i landets bergiga och snöklädda vildmark. Vår utsände jaktreporter tog rygg på honom under den jobbiga och stundtals frustrerande klättringen.
2022-12-27

Ett äventyr för livet – jakt i Nya Zeelands mest orörda bergsvildmarker

Efter arton månaders jobbvistelse i Nya Zeeland bjöd Henrik Rørby Pedersens chef med honom på en sista jakt i landets bergiga och snöklädda vildmark. Vår utsände jaktreporter, Thomas Lindy Nissen, tog rygg på honom under den jobbiga och stundtals frustrerande klättringen.

De båda helikoptrarna lyfter i stort sett samtidigt och lämnar så småningom av fyra danska jägare i några av Nya Zeelands mest orörda bergsvildmarker. Under de kommande sex dagarna ska vi jaga tahr i ett område som ligger flera dagar till fots från närmaste civilisation. Här är vi utelämnade till vår egen förmåga – och naturen – och vi beslutar oss snabbt för att slå läger. Även om det är tufft att ta sig fram i den djupa snön så tar vi oss tid till att njuta av de vita bergstopparna som bryter av himlavalvet ovanför oss. Vi är snart redo för en snabb eftermiddagsjakt där jag och min kamera följer med Henrik Rørby Pedersen på hans avslutande jakt efter att ha tillbringat en tid i ett fantastiskt jaktparadis på andra sidan jorden.

Jakt från första timmen

Vi kämpar oss uppåt igenom den knädjupa snön. Ett tungt steg ersätts av nästa och med jämna mellanrum sjunker vi genom den övre snöskorpan vilket medför att vikten överförs till endast ett ben. Det är galet jobbigt och irriterande, men vi kommer trots allt upp till strax under toppen. Härifrån ser vi en liten flock tahr komma ner längs en brant ås lite längre upp. Även om Henrik inte skjuter något så vet vi att det är där vi måste gå upp och lägga oss och spana nästa morgon!

Att Henrik skulle uppleva jaktäventyret som de senaste arton månaderna har bjudit på hade han inte räknat med när han bestämde sig för att resa till Nya Zeeland för att jobba som snickare. Tanken med vistelsen, förutom att kombinera arbete och erfarenheter, var förvisso även att skapa kontakter och relationer inför framtida jaktresor till landet, men vad Henrik inte visste var att den danske snickarmästaren Per Agerlund Jacobsen, mannen han anställdes av, inte bara försörjer sig på att sätta in Velux-fönster. Han är nämligen även outfitter.

Henrik var fortfarande drabbad av jetlag när han mindre än ett dygn efter ankomsten till sin utländska arbetsgivare hade lagt ner sitt första nyazeeländska vildsvin och lagt det i frysen – och så där fortsatte det under ett halvårs tid. Den unga mannen från Västjylland satte in fönster på dagarna, men samtidigt extraknäckte han som jaktguide under de perioder där det krävdes. Tahrjakten som vi är ute på är en slags klapp på axeln för att väl utfört arbete och kulminationen på ett gott samarbete.

Galet uppdrag

När jag och Henrik dagen därpå, strax efter lunch, har jobbat oss till en plats under bergväggen dit vi räknar med att tahrarna kommer att komma ner senare under dagen så kan vi i kikaren se chefen Per och den andre jägaren, Henrik “Doctor” Schou, korsa floden Landsborough många hundra meter nedanför oss. Det kan tyckas vansinnigt att bestiga ett isigt berg och därmed trotsa lavinfaran som jag och Henrik har gjort, men att korsa en isig flod i vatten upp till grenen mitt i vintern för att därefter gå med blöta stövlar i snön resten av dagen är direkt galet… Men nog om det.

Mitt på dagen dyker en väldigt ung tahrbock upp några hundra meter ovanför oss, men Henrik föredrar att gå efter en av de lite äldre som fortfarande kan skymtas bland klipporna högre upp och väljer därför att inte skjuta.

Vi följer därför våra två vänners galna expedition på andra sidan dalen. De ser ut som små prickar när de jobbar sig genom en uttorkad biflod. Vi kan se när de börjar pyrscha på en liten grupp tahr ovanför dem och vi kan se Doc lägga an och fälla det som visar sig vara resans vackraste bock, både vad gäller längden på hornen och dess man.

Jag föreställer mig att Per utbrister något galet och rock’n’roll-aktigt samtidigt som han klappar till Doc lite lätt på axeln och önskar honom lycka till. Det är nästan så att jag kan höra doktorns signaturskratt: ”He he he he!”

Tre bra skott

Plötsligt ser vi en tahr ovanför oss, sedan en till, och ännu flera. Minuter senare hoppar den främsta bocken elegant nerför de branta klipporna. Bocken kommer som nummer tre i raden och ifall den följer efter de andra så betyder det att Henrik snart får ett skott i dagens sista ljus. Han gör sig redo, avståndet blir cirka 270 meter.

Det går fort nu, nästa get är redan nere när bocken sticker fram huvudet bakom klippan. Det fattas bara några steg innan kulan kan släppas. Om Henrik skjuter medan bocken är uppe på toppen så faller den troligen baklänges 200–300 meter ner, kanske till och med så långt att vi aldrig kommer hitta den igen. Tålamod är receptet och det enda som funkar här.

Vi har tur med vinden. När bocken äntligen befinner sig på rätt sidan av toppen och vänder sidan till så släpper den unga dansken iväg kulan. Vår tahr tecknar perfekt och springer framåt samtidigt som den skickar iväg hondjur och kid på vild flykt i alla riktningar. Egentligen var planen att han skulle träffa djuret så högt att det skulle falla på stället, men det är en sak att ha en plan, det är något helt annat att lyckas utföra den till 100 procent. Lyckligtvis springer bocken rätt väg. Den stannar upp och tar emot ännu ett bra skott. Dock faller den inte utan rusar istället rakt upp, mot toppen. I samma sekund som den stannar, strax innan bergstoppen, fäller Henrik den med ett tredje skott.

Det är nu så sent att vi inte kan hämta djuret. Dels är det inte särskilt trevligt att gå nerför den brantaste delen av ett berg i mörkret i pannlampans sken, dels kommer den tunga delen av släden att frysa till is i kylan som kommer med mörkret, vilket innebär ännu mer besvär. Vi kommer överens om att hämta den nästa dag istället.

”Blir vi hämtade?”

De resterande dagarna går enligt plan, men den sista natten är det ingen av oss som sover speciellt djupt. Det regnar och de tunga dropparna som träffar tältduken är öronbedövande. För Henriks vidkommande är det dock inte bara det som håller honom vaken. Han är även bekymrad för hur vädret ska bli när helikoptern ska hämta upp oss. Ifall vi blir kvar här i mer än två dagar så kommer han nämligen missa sitt flyg tillbaka till Danmark.

Per besväras av en stortånagel som blivit helt blå efter att han stötte i den under ett mindre fall uppe på fjället. Även om han fick fälla två tahrbockar den dagen så är det kanske vissa som kommer betvivla att allt gick enligt planen den dagen om de får syn på den blånageln! Vi som känner Per vet dock att en blånagel efter ett mindre fall nödvändigtvis inte behöver betyda så mycket. Han är en man av hårt virke!

Plågad av ovissheten

Vädret ser inte så bra ut nästa morgon. Vi packar ihop hela lägret och inväntar helikoptern, plågad av ovissheten ifall någon verkligen kommer att kunna hämta oss. Vi blir dock lättade när två helikoptrar dyker upp på bergssidan och landar på snön. Vi lastar på alla grejer och därefter färdas vi genom de lätta molnen ovanför bergspasset. Ett äventyr är över och Henriks sista jakt likaså, den sista för den här gången i alla fall.

 

Tack för att du läser Magasin Vildmarken! Spara 10% på allt i vår webshop med rabattkoden I<3VM

Facebook
E-post
LinkedIn
Twitter
Nyheter

Hornborgasjön lyfter livet under ytan

Ängar under ytan och gäddor som äter andra gäddor. Hornborgasjöns sommarprogram är igång för fullt – och bland annat väntar en utställning om livet under