Med jämna mellanrum låter vi viltvårdseleverna på ForshagaAkademin berätta om sina vardagar på skolan och ute på jaktmarkerna. Den här månaden skriver Filip Alpsten om en minnesvärd bockjakt i skarven mellan vår och sommar.
Den sjunde maj samlas viltvårdseleverna i årskurs två från ForshagaAkademin för läsårets sista jakt. Det är sen eftermiddag och vi ska jaga råbock på våra marker på Segerstad och Prästbol. Passen lottas ut och spänningen är olidlig. Både lärare och elever skojar om att den finaste bocken kommer att skjutas på det ena eller andra passet. Moralen är hög under halvtimmen då vi rullar ner till markerna.
Den glada stämningen tystas snabbt ner så snart vi närmar oss passen, och spänningen sätter nu in på riktigt. Vi önskar varandra skitjakt när vi blir avsläppta, och snart finner jag mig ensam på en grusväg, mitt pass några hundra meter bort. Jag samlar mig och börjar sakta gå så tyst jag kan.
Mina förhoppningar är inte särskilt höga. Jag är absolut glad att få vara ute på jakt, men jag tvekar på att något vilt kommer gå i pass. Min jaktlycka under läsåret har inte varit särskilt god, och hittills hade mitt enda skjutna vilt varit en duva och några kajor. I stunden är jag främst glad för att slippa sitta på ett fruset pass i december med kall blåst, och i stället ha en varm majkväll framför mig.
Mitt pass ser ut över ett mindre gärde, med skogskanten i ryggen och ett hygge lite längre bort. Det tar inte lång tid efter att jag satt mig på passet förrän mobilen surrar till. En bock fälld. Bra, det finns åtminstone något ute ikväll. Jag hinner sitta i kanske en timme till, flera andra bockar skjutna under den tiden, när jag får syn på att någonting rör sig i skogskanten. Innan jag ens har lagt geväret mot tornkanten är min puls skyhög. Det tar någon sekund innan jag lyckas urskilja älgen som står och betar. Jag sitter och kollar på den en stund och tänker att det är det enda jag kommer få se den kvällen. Som tur är har jag fel.
Hög puls
Innan jag hinner sänka geväret ser jag ännu en figur röra sig i ögonvrån, denna gång något mindre. Jag stannar helt och hållet så fort jag får syn på råbocken som kommer studsande över hygget. Pulsen är hög, som om jag precis sprungit flera kilometer, när bocken stannar vid kanten av hygget. Jag är helt övertygad om att han sett mig när han glor rakt över gärdet, precis lika blickstilla som mig själv. Nu vänder han som om och springer vilken sekund som helst, tänker jag. I stället börjar bocken gå rakt mot mig, och snabbt. Han kommer så pass nära att jag är tvungen att snabbt justera kikarsiktet för att kunna se ordentligt. Väl på femtio meter sker drömläget, då bocken vänder upp hela bredsidan mot mig och börjar beta på gräset. Så lugnt jag kan genom min dundrande puls avsäkrar jag geväret och tar sikte. Jag märker varken av rekylen eller dånet när jag avfyrar och bocken faller till marken. Han ställer sig upp och stapplar iväg en bit, men kommer inte längre än trettio meter förrän han lägger sig i gräset för gott. Mina händer darrar så mycket att jag knappast kan slå in lärarens nummer och rapportera in.
Minne för livet
Jag har hört flera gånger att det är något speciellt med ens första skjuta klövvilt, och nu förstår jag helt och hållet. Den vårbocksjakten i maj kommer jag aldrig att glömma. Allt som allt sköt vi sju stycken råbockar den kvällen, och det var många glada när vi rullade hemåt, inklusive jag själv.

