Drömmen om lax till julbordet

2021-01-22

Drömmen om lax till julbordet

Den rökta laxen förgyller årligen många julfiranden runt om i landet, men vägen dit är inte lika ljus. Matilda Leijon bestämde sig därför för att ge sig ut på egna äventyr för att fixa egenfångad lax till 2020 års, på alla sätt, speciella julbord.

Så länge jag kan minnas har jag varit medveten om hur dåligt det är med lax, hur mycket gifter fisken innehåller och hur det förstör miljön. Jag har också vetat om att det är just den norska fjordlaxen som är den stora boven i dramat. Stora kassar längs med den norska kusten, överfyllda med lax som lever i riktigt sunkiga förhållanden och som får dålig, konstgjord mat fullproppad med gifter och medicin. Pelletsen som de blir matade av är i själva verket fisk som blivit fångad i vatten runt om i världen och som sedan mals ner och blir just pellets, fisk som behövs för att ekosystemen ska fungera.

Visst finns det till exempel mycket strömming i vattnet runt den svenska ostkusten, men om vi människor är där och petar och tar bort strömmingen kommer populationen av djurplankton öka, som i sin tur kommer äta upp mängder med växtplankton. När växtplankton försvinner så kommer växter så som alger öka i mängd och vi kommer inte ha lika nära till friskt och fint vatten. Låter det härligt?

Jag tänker inte sitta här och låta som någon som kan överdrivet mycket, eller som någon som står med pekpinnen och synar era julbord som ni så fint har lagt ut bilder på. Jag tycker bara att det alltid finns goda anledningar att öka folks medvetenhet om just laxen.

Jag är inte Guds bästa barn när det kommer till att äta rätt heller, men jag försöker. Och ja, jag håller med er. Rökt lax på julbordet är magiskt, både varm och kallrökt. Frågar man mamma önskar hon helst den gravade, men oavsett vilken form den kommer i så är det en stämningshöjare. I och med att jag vuxit upp i en familj där lax inte är någonting vi äter så har det heller inte funnits på vårt julbord, så oj vad avundsjuk jag ibland har varit på folk som själva har det.

Kärlek i magen

Det finns nog samtycke om att året som gått har varit det knepigaste i vår tid. För mig har det absolut varit jobbigast att inte få krama om mina nära och kära. Eftersom jag inte fysiskt får krama om dem så tänkte jag att jag i alla fall ville avsluta året med att ge dem lite kärlek i magen i form av mat. Det är i alla fall så man både lyckas charma mig och vinna mitt hjärta, genom god mat. Jag tänkte slå på stort och röka lax till årets julbord. Här ska läggas tid och energi på att själv fånga en lax från Vänern att tillaga för den lilla skara jag skulle få fira julafton med det här året.

Lyckligt lottad som jag är hade även min goda vän Andreas Seger samma tanke som jag, nämligen att åka ut på den stora sjön i hopp om en juldelikatess. Själv hade jag aldrig kommit ut då jag för det första inte vet var man letar efter fisken. Jag har heller ingen båt som skulle kunna ta mig ut till platserna där fisken står och därför erbjöd jag mig att fixa käket om Andreas löste resten – en ganska bra deal om du frågar prinsessan i mig. Det är alltid roligt att fara ut på vattnet med Andreas, en av Sveriges kommande fiskelegender. Med oss ut på turen hade vi även med oss den före detta akademieleven André Pahlstad som vi gick tillsammans med på skolan under ett år. Det var brutalt roligt att få fiska med grabbarna.

Underskatta inte Moder Natur

Vinden var inte riktigt på vår sida och vi kunde inte fiska på de ställen som vi tidigare hade tänkt. Det är viktigt att vara försiktig när man ska ut på stora vatten, speciellt Vänern. Underskatta inte Moder Naturs kraft. Efter att ha kollat in rapporterna valde vi att sjösätta i Laxhall, som för övrigt har en helt sjukt vacker lodge. Andreas kör både båt och bil som en kung och utan några problem var båten i vattnet redan innan klockan sju på morgonen. Decembermörkret höll i sig länge och på vägen ut hann vi fixa i ordning spöna så att det bara var att sätta ut spöna när vi väl var på plats. Aldrig tidigare har autopilot varit lika uppskattat.

Klockan 8.30 var prylarna ute och vi kunde börja luta oss tillbaka och göra oss redo. Vi valde att köra sex spön med hårdbeten och fyra med löja. Pappa hade skickat med en specialare, en grönfärgad löja. Andreas höjde först på ögonbrynen, men gick med på det väldigt fort då han såg att de var väldigt lika nors. Vi gungade över vågorna och adrenalinet infann sig i kroppen som alltid när det är dags för möjligheten att fånga en fisk.

Strax efter att sakerna var ute tog jag fram stormköket och började förbereda för kaffe. Dagen innan hade jag fått hem Freewater Pictures julkaffe Kaitum och jag var så himla taggad på att få testa det. Det luktade så oerhört mumsigt genom lufthålen. Vattnet gick snabbt att få varmt och kaffet tillsattes. Enligt mitt tycke var det en alldeles perfekt mängd medan många troligtvis hade rynkat på näsan för den starka smaken. Lagom till att vattnet fått suga upp smaken ur pulvret och jag var redo att hälla upp flög Andreas ut ur kabinen och såg hur ena spöet hade blivit utslaget från uteriggen – ett spö som vi valt att sätta en Toby på. Han skrattade när han vevade in fisken och informerade oss båda om att denna inte alls var stor – och än mindre godkänd. I och med att det är minimimått på 60 cm på lax var han ganska säker direkt. In i båten kom en vacker lax som mätte ungefär 45 cm, en utsatt fisk som vi hade fått ta ifall den var 15 cm längre.

Pappas speciallöja

I samma veva som vi hjälptes åt med att hantera fisken så varsamt som möjligt högg en till fisk på djupriggen, denna gång var det en löja som satt på den. Och ja, det var pappas speciallöja. Den lilla fisken som vi hade landat tidigare fick snabbt simma tillbaka och fullt fokus låg på den som satt på andra sidan av linan, detta eftersom den var markant större. Den bjöd på en show och hoppade. Den lekte cirkus och trasslade in sig i tre andra spön innan den låg i håven och vi skrek och hoppade över att detta monster låg i håven.

Laxen är utrotningshotad i Vänern, den vilda alltså, vilket betyder att man inte får spara dem. Vi såg fettfenan bak vid stjärten och tog vårt ansvar och återutsatte den utan någon poseringsbild eller vägning. Typiskt, en sådan majestätisk fisk hade vi ju gärna skrutit med den tjugofjärde. Morgonljuset låg så fint, och för första gången på veckor gjorde solen oss sällskap. Hjärtat fylldes med kärlek och glädje och hade dagen slutat där hade samtliga varit nöjda. Klockan var inte ens tio och vi hade hunnit beskåda två vackra fiskar.

Vild lax i håven

Kaffet, ja, kaffet fick vi värma på en liten stund då det hann kallna under tiden vi höll på med fisken. Jag var lagom orolig att det skulle förvärra smaken på kaffet eftersom jag hade höga förhoppningar. Jag som hade glömt kaffepressen hemma tog på mig att vara den som tog sista slatten i kastrullen med mest sump. Det klart att man är en bror och låter de andra ha det bra. Nu smakar ju allting mycket bättre ute på vattnet, men även om jag tar bort den lilla detaljen skulle jag våga säga att det var magiskt gott. När jag kommit så långt på min kopp att jag fick börja sila sumpen mellan tänderna så var det dags igen. Denna gång var det Andrés tur att få fajta, vilket han gjorde med bravur och strax efter låg ännu en vild lax i håven. Denna var lite mindre, men ack så fin. Även denna hade även fettfenan kvar – alltså var även denna vild. Visst är det kul att få så många fina och vilda fiskar, men tråkigt för oss när man inte kan säkra fisken.

So far, so good. Men snälla, kunde inte nästa få vara en odlad fisk? En fisk utan fettfena som vi skulle kunna spara. Nu har jag predikat för er att odlad fisk inte är bra och bla bla bla. Men vet ni, det är olika. Att det sätts ut smolt i vattnet där fisken sedan kan använda sig av sjön och dess tillgångar till att växa sig stor och utvecklas är på en annan nivå. Denna fisk har inte levt på tillgångar som är viktiga för ett annat vatten.

Tre fiskar redan uppe, vilket resultat, vilken dag! Det tog dock inte lång tid innan det än en gång skrek i en rulle och det var min tur att få ta spöet. Även denna fisk gav en liten uppvisning och hoppade några gånger. Jag kände att det var en bättre fisk, men kunde omöjligt avgöra hur bra den var. Den var stark och ofantligt rolig. Teamwork med mig bakom spöet, Andreas som håvmästare och André som rattade kameran. Kan ni gissa? Även den här hade fettfena. Är det okej att efter fyra fantastiska fiskar vara besviken på att man inte fått ”rätt” fisk? Andreas förklarade för mig att fisken inte vet ifall den är odlad eller vild, alla går i stim tillsammans. Vi har helt enkelt bara fått fel fiskar, om man får uttrycka sig så.

Bättre lycka nästa gång

Dagarna i december är inte kända för att vara speciellt långa och inte heller så den 20 december. Mörkret föll snabbt och det var dunkelt när vi plockade ihop sakerna. Vi var ute innan solen gick upp och for in när den hade gjort sitt för dagen. Loden hade visat många fina fiskar under båten och vissa högg medan vissa bara fick oss att vilja rycka av oss håret. Vi hade en magisk dag, men kunde tyvärr inte skina när julbordet dukades upp.

Kanske nästa år.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
E-post
HikMicro Thunder TH35C
Produktrecension

Vildmarken testar HikMicro Thunder TH35C

Vi på Vildmarken älskar både att testa prylar och att jaga vildsvin – och ibland har vi ynnesten att få kombinera våra passioner. Vi har

Månadens tidning

I det här numret får vi följa med på utlandsäventyr i form av en klassisk monteria, en jaktform där man på förhand aldrig vet hur mycket eller vilket vilt man kommer stöta på. För Jens Kjær Knudsen var det dock ingen tvekan om vad som hade lockat honom till Spanien, nämligen drömmen om att fälla ett spanskt vildsvin.         

Populärt just nu
Unika t-shirts, hoodies, kepsar och mössor!