Matilda Leijon tar oss med jämna mellanrum ut till platser som få får uppleva, ännu mindre fiska på. Den här gången reste hon till världens högst rankade saltvattens-fiskelodge, Tropic Star Lodge i Panama.
Jag har haft äran att få besöka många vackra platser genom mitt jobb, platser jag aldrig annars skulle haft möjlighet att åka till. Ett sådant exempel är Tropic Star Lodge i Panama, en lodge där det är 16 mil till närmaste bilväg. För att komma hit måste man antingen flyga ett litet propellerplan till en nästan lika liten flygplats, alternativt åka båt väldigt länge. Här, bara någon timmes båtfärd från gränsen till Colombia, omringas man av en fantastisk djungel som gömmer alla olika slags djur. De djur som fascinerar, men även skrämmer mig, mest är spindlarna, ormarna och krabborna. Krabbor har alltid vart ett återkommande problem för mig genom alla mina resor jag får möjligheten att åka på.
Just denna resa fick jag möjligheten att åka på tack vare att Hannes Ribbner, som jag skrivit om i tidningen många gånger förut, jobbar som fotograf på lodgen. Han åker med gäster ut på havet och förevigar deras dag, deras hoppande fiskar och inte att förglömma kramarna som följer efter att fisken är landad och återutsatt. Här på lodgen släpps majoriteten av fisk tillbaka. De fiskar som sparas är mestadels gulfenad tonfisk och Dorado. Något jag lärde mig när jag kom hit var att Dorado, som även kallas för Mahi-mahi, Dolphinfish och säkert har ett gäng smeknamn till, är den fisk i havet som växer snabbast.
Redan det första året hinner den uppnå en vikt på galna 40–50 lb, vilket i kilogram motsvarar ungefär 20. Den har då även hunnit reproducera sig 5–6 gånger. Redan efter ungefär fyra år dör fisken. Den dör av svält eftersom den inte hinner med att äta så mycket mat som den behöver för sin tillväxt. Hur galet är inte det? Därför har man på lodgen bestämt att man återutsänder de minsta fiskarna och endast sparar de som når en vikt på cirka 40 lb och uppåt – och det brukar bli några fiskar per dag som uppnår den vikten. Personligen älskar jag att äta den saftigt goda Dorado-fisken. När fisket är bra och det kommer upp mer fisk än vad som hinner ätas upp av gäster och personal på lodgen så skickas fisken till den lilla byn där flygplatsen ligger. Här går ingenting till spillo.
Häromdagen blev gästerna bjudna på lite snacks innan middagen. Jag lyckades roffa åt mig lite rester, utan att egentligen veta vad det var jag tog. Jag kunde tydligt se att det var friterad banan som blev som tortillachips och bredvid stod det två skålar med olika röror. Jag lade upp lite av båda på tallriken och gick och satte mig i soffan med Hannes. Ganska snabbt märkte jag att det var en remouladsås som tillhörde den friterade fisken (som låg på ett av faten tidigare som jag inte hann ta del av). Den andra röran såg ut som tonfiskröra. I Sverige har jag vuxit upp med den illaluktande tonfisken på burk som görs till röra med koktägg och allt vad det innebar. Och jag var aningen skeptisk till en början, det kan jag ärligt säga. Första tuggan var liten, som ett musbett. Andra tuggan ångrade jag mig att jag inte hade tagit mer. Den påminde om röran jag fick av Robert Hansson uppe i Ammarnäs för några år sedan. Då var det rökt röding som samerna hade gjort en röra på. Den här gången var det restfisk som rökts och blandats ihop med allt gott och fräscht som fanns. Limen bröt igenom, texturen på den rökta fisken var perfekt och smakerna bara exploderade i munnen. So far tar nog den röran priset som det godaste jag ätit sedan jag kom hit.
Cubera snapper
Hur jag än gör så lyckas jag alltid snurra in på mat när jag skriver om ett nytt ställe. Det är på något sätt det som tilltalar mig först och störst – och leder oss in cubera snapper, den riktiga handlingen av min berättelse. Cubera snapper är den raka motsatsen till Dorado, den växer brutalt långsamt. Den lyckas bara lägga på sig cirka 450 gram per år, alltså ett lb. Trots att fisken är det mest fantastiska man kan äta så släpps alla individer, efter ett snabbt foto, tillbaka i havet. Förutsatt att man nu väl lyckats landa en, vill säga. Det är en dans på rosor, med taggarna riktade uppåt. Ett snedsteg och det går käpprätt åt skogen. Är man inte tillräckligt snabbt har fisken redan simmat tillbaka dit den hängde innan den bestämde sig för att smaka på din popper. Tillbaka till klippor och koraller, allt det där sylvassa nere på botten som inte tvekar på att kapa till 150 lb-tafs.
Fantastiskt kvällsfiske
I och med att lodgen ligger mitt i djungeln är det inte långt till närmaste fiskeplats, men självklart kan man åka längre sträckor för att nå speciella stenar, klippformationer eller liknande. Jag och Hannes tar gärna en panga, en liten båt, och åker ut till de första småöarna man kommer till. Där har vi haft fantastiskt kvällsfiske vid flera tillfällen. Det är inte så vanligt att gästerna som kommer hit är överdrivet vana vid att kasta ytbeten så som popper. Än mindre vet de vart och hur de ska kasta. Hannes har vuxit upp med detta fiske och är ett gäng steg före mig. Varje pass blir som ett träningspass och vanligtvis fiskar han både bättre och längre än vad jag orkar.
När de större båtarna kommit in till bryggan och solen börjar gå längre ned på himlen är det dags att åka ut. De knappa 15 minuterna det tar att åka med båten till fiskeplatsen är alltid så spännande. I vilket kast som helst kan det smälla på en fisk. Vilken som helst; cubera snapper, den efterlängtade roosterfishen eller kanske den relativt ovanliga Bluefin Travelly. Den sistnämnda har jag faktiskt lyckats fånga under en kvällstur, på exakt samma ställe där Hannes fått en tidigare, och det är fantastiskt vackra fiskar.
Kraftfullt vatten
Tidvattnet tryckte stora vågor upp på klipporna och det skrämde mig lite. Båten rörde sig inte supermycket, men det var läskigt. Vilken otrolig kraft vatten har. Det är viktigt att visa respekt och inte riskera någonting. Hannes är en otroligt säker kapten och jag tvivlar inte på hans kunskaper, men det var obehagligt. På stapplande ben ställde jag mig i fören och spände bromsen, så hårt som möjligt utan att jag skulle riskera att bli idragen ifall en fisk skulle hugga. För ja, det finns faktiskt en risk att oförsiktighet och plötsliga hugg kan leda till just det.
Jag körde med en röd popper som hade en relativt stor kopp och tryckte mycket vatten och gjorde mycket ljud i vattnet, precis sånt som fisken här går igång på. Om en ”skadad” betesfisk kommer är det ett lätt byte. I pauserna mellan poppen brukar fisken se sin chans och göra ett utfall. Popp, popp, paus. Popp, en längre paus, popp – SMASH! Hannes hade nått in till det vita vattnet, allra längst in vid klipporna, när en cubera såg sin chans och attackerade. Tekniken satt i ryggmärgen och fisken stoppades innan den hann vända och sätta fart ned mot revet igen. Det är regel nummer ett när man fiskar på det sättet vi gör. Mothugget satt så självklart att det inte fanns en möjlighet att den inte var krokad bra. Fasiken vad han är duktig. En intensiv fajt senare var den fantastiskt vackra fisken bredvid båten och lös upp kvällen i rött och orange. Ryggfenan ställde sig upp på ryggen när han tog gälgreppet och lyfte in fisken i båten. Jag blev stum av hur otroligt vacker den var. Fjällen var stora som mina glasögon, tänderna såg ut som att komma från en alligator. Vilken jäkla fisk.
Ytan exploderar
Hannes släppte tillbaka fisken och den kickade till hårt när den simmade ned mot botten igen. Han kollade på mig och skrattade över att det endast hade tagit cirka tio minuters fiske innan han hade landat dagens första fisk, som dessutom var en cubera snapper. Medan han tvättade händerna i havet och fortsatte skratta sa han att han var färdigfiskad och att han nu ville guida mig i vart jag skulle kasta för han ville sååå gärna att även jag skulle få uppleva det. Tidigare hade jag tappat ett monster och blivit avdragen på revet av en annan. Jag har aldrig landat en. Jag drog iväg ett kast så nära klipporna som jag kunde, ett kast som egentligen inte var superbra. Jag började poppa och Hannes var inte sen med att instämma att det kanske inte var det bästa kastet jag någonsin gjort.
”Matilda, i nästa kast, lägg det mer ….”
Han hann inte avsluta meningen innan ytan exploderade och jag skrek, högt. Hannes var snabb och la i backen och började köra ut från klipporna för att hjälpa mig att hindra fisken från att simma ner och förstöra tafsen.
Jag höll ständig press på fisken och båten backade ut mot vågorna. Vattnet skvätte och benen skakade. Vi förstod inte vad jag hade krokat. Vad i hela friden kunde sätta sådant motstånd? Spöet stod i en härlig böjd riktning ner mot ytan med stadiga, jämna gung. Efter en intensiv och tung fajt med fisken kunde jag skymta en orange färg komma upp från djupet. Jag nämnde ju att mina ben skakade tidigare, nu var det okontrollerbart. Fisken som kom upp var så brutalt jäkla stor. Jag skrek åt Hannes att jag såg orange! Han tvekade och undrade om jag verkligen var helt säker på det. Jag kände hur hans exalterande aura ökade och snart började han började.
Han förberedde kameran för fotografering lagom till att fisken bröt ytan. Jag såg hur poppern bara satt med ena kroken lätt i läppen, Jag skrek åt Hannes att ta en bild när fisken låg i vattnet, ifall vi skulle missa att landa denna best. Fotot togs snabbt och kameran lades bort för att landa fisken. Hannes tog tag i tafsen och lät fingrarna glida in under gällocket och handen försvann. Han spände musklerna och drog in fisken i båten. Jag började självklart gråta, som jag alltid gör.
Jag satte mig på relingen och Hannes la fisken i knäet på mig. Han torkade av händerna och hämtade kameran. Vi förespråkar att fronta fisken när man fotar, just för att det är så man får de snyggaste bilderna. Den här gången gick dock inte det, med anledning att jag inte orkade hålla upp den. Foton knäpptes och inför sista försöket tog jag verkligen i och lyfte fisken. Herrejösses, vilken vikt. Jag behövde hjälp med att lyfta ner fisken i vattnet för att låta den simma hem ner till stenarna igen. Det var nog först då som jag verkligen förstod hur stor fisken var. Jag var tvungen att använda bägge händerna för att kunna hålla kvar fisken runt stjärtspolen. Några andetag senare kickade den till och försvann ner mot djupet. Vi uppskattade fisken till ca 60 lb. Att ha tagit den fisken på just popper kändes helt fantastiskt. Oj, vad stolt jag är.
Detta, mina vänner, är det ballaste jag varit med om.
