Trots dess ringa storlek erbjuder Lettland stora jakt- och naturupplevelser, inte minst när det gäller jakt på baltiska rådjur under brunstperioden. Vi tog rygg på Jens Kjaer Knudsen under en jaktresa till Lettland med många vändningar!

Det är redan vansinnigt varmt när vi på den första morgonen åker fram på ödsliga landsvägar. Det börjar så sakteliga bli ljust och på några av de många fälten syns rådjur. Ännu är vi dock inte i jaktområdet och vår jaktguide Oscars Ivans tittar därför stint på vägen och håller båda händerna på ratten. Strax därefter stannar han bilen, tar ur bilnyckeln och pekar mot ett stort ängsområde dit vi ska under morgondagen. Han förklarar att Jens själv får bestämma hur han ska närma sig området, medan guiden stannar vid bilen och väntar på att vi ska komma tillbaka. Det är inget konstigt med att Oscars har valt att låta Jens gå på egen hand. Innan jakten gjorde nämligen den danske jägaren Oscars medveten om att han själv skulle locka bockarna och helst dessutom bestämma varifrån. Jens får det alltså precis som han vill. Jakten kan börja, till en början utan att bjuda på en enda spännande situation.

Åtta bockar under tre dagar

Guiden är medlem i den lokala jaktföreningen som har rätt att jaga på de 6 000 hektaren i Obzeri, ett distrikt som ligger i hjärtat av Lettlands östra del av staden Madona. 2012 var vintern mycket hård i Lettland och varade till slutet av april. Den vintern dog cirka 70 procent av landets rådjursbestånd när det bildades en isskorpa ovanpå ett tjockt lager snö som de små rådjuren inte kunde tränga igenom. Viltet är dock på fötter igen i Obzeri, medan de på andra håll i landet – enligt Oscars – lider av bland annat vargens närvaro och ett ökande antal lodjur.

Innan avresan fick Jens veta att han under de tre jaktdagarna får avliva max åtta av de totalt 25 bockarna som släpps ut för avskjutning i området. Under dagen ser vi dock inte så mycket rådjur. Påståendet om att åtta bockar skulle kunna dödas på tre dagar kändes, så här en timme innan vi avslutade den första dagen, vara totalt gripen ur den tunga lettiska sommarluften. Jens har ännu inte haft något som påminner om en skottchans när vi äntligen ser en mogen bock i det fria. Bocken går tillsammans med en get och blir svår att locka, men vågar man inget så vinner man aldrig.

I skydd av en stor höbal rör vi oss långsamt fram mot de två djuren. De ser fortfarande ut som två små prickar med röda kontraster när vi ger upp hoppet om att komma närmare inpå. Härifrån är terrängen helt öppen – och ifall vi ska söka oss vidare framåt i skydd av skogsbrynet framme till vänster så är vinden ett stort problem. Å andra sidan är vi här för att locka och inte för att pyrscha, nu får det bära eller brista. Efter några minuter börjar Jens att locka, först försiktigt och lågt, men när vi inte ser några tecken på intresse från bockens sida så skruvar han upp intensiteten. Ett par gånger tittar den mogna i vår riktning, men först efter 15 minuters lockande reagerar den på allvar. Plötsligt är det som om han har fått nog. Han höjer huvudet, vänder sig om och ger sig av. Han kommer med långa kliv direkt mot oss. Jens glider ner lite bakom höbalen, tar tag i geväret, och med ett fint skott fäller han resans första bock. Vi är igång.

Större aktivitet

Nästa morgon har temperaturen sjunkit några grader och det står snabbt klart att det råder mer aktivitet denna morgon än tidigare. Vi startar jakten i ett område där Oscars vet att en medaljbock håller till och som han tycker att Jens ska försöka locka in. För att vara säker på att vi är i rätt område följer han själv med, men det är fortfarande upp till Jens att välja ut platsen att locka ifrån.

Dimman börjar så sakteliga leta sig in över ängsområdet, samtidigt som vi rör oss in i terrängen så tyst vi förmår. Det är otroligt vackert – och nästan vindstilla. Äldre bockar söker ofta runt sundet, i vinden, för att avslöja sina rivalers och fienders positioner. Därför är det fördelaktigt att vi kan placera oss i ett öppet område i vindens riktning, varifrån Jens kan skjuta innan medaljbocken får vittring på oss. På väg ut till posten kollar Jens med jämna mellanrum vindens små riktningsförändringar. Snart hittar han en bra plats och börjar locka. Vi kan skymta ett par unga bockar, men ser inte skuggan av den revirhävdande storbocken och går därför vidare för att prova lyckan på andra områden i skog och mark. Jens hinner fälla några fina innan lunchen och sedan är det dags för en middagslur.

Vår guide, som började denna resa med att spela lite svårfångad, visar sig vara en riktigt hyvens kille. Han är född 1980 och talar både tyska och engelska. Själv började han som beckasin- och andjägare, men i dag är jakten på råbock en av hans största passioner och han har under åren skjutit runt 75 stycken. Dessutom har han skjutit inte mindre än fem lodjur.

För den genomsnittliga lettiska jägaren är råbocken, som är en av de vanligaste viltarterna i landet, ett uppskattat byte. Tidigare gällde detta även vildsvinen, men det var innan den afrikanska svinpesten slog till under 2014 och nästan utplånade vildsvinen i stora delar av landet.

Ett mörkt ögonblick

En halvtimme innan solnedgången ser vi en finfin sextaggare bakom en klunga popplar ute på ett gräsbevuxet fält. Jens smyger fram i position, lägger geväret i skjutstödet pipan i den riktning där bocken borde komma … ifall den kommer.

Han har inte ens lockat i tio sekunder då bocken kommer dånande runt det beväxta området, rakt i riktning mot där Jens befinner sig! Med beslutsam blick stannar bocken upp ungefär 50 meter bort, samtidigt som den inspekterar det höga gräset framför sig som verkar ställa många frågor! Jens placerar hårkorset på bockens högra skuldra. Han gör en halv utandning och besvarar bockens frågor. Den tecknar perfekt i skottet innan den inleder en planlös spurt som slutar med döden.

Nästa morgon är vi åter redo att mäta våra krafter med den starka medaljbocken, och den ökande brunstaktiviteten borde innebära att han slutligen nappar på kroken! Även om vi ser unga bockar, storkar, mårdar, rävar och till och med en älg, finns det inga spår av den gamle revirhävdarbossen. På vägen tillbaka pratar vi om hur listig han måste vara när den friska morgonluften plötsligt blandas med lukten av förruttnelse och död. Vi följer oset och hittar ett praktexemplar till bock lite längre bort. Han ligger bakom en liten buske, halvrutten. När vi undersöker den lite närmare visar det sig att han har blivit skjuten i baklåret. Det är helt klart en tjuvjägares verk. Den morgonen bjuder även på andra bra situationer som stundtals slutar framgångsrikt, men synen av bocken där bakom busken lägger sordin över stämningen. Men framför allt sitter vi kvar med en känsla av maktlöshet efter den hemska åsynen tidigare under dagen. Det är på alla sätt olyckligt!

Oscars känner till en annan stor bock, som borde hålla silvermedaljklass, som han vill att vi ska prova istället. Innan solnedgången är vi i position på kanten av dess territorium. En kilometer ut börjar skogen medan åkern framför används för slåtter. Överallt på åkern finns små bestånd med låga träd och täta buskar och där längs kanterna trivs viltet – och det är tydligt hur högt de kan nå.

Presentabel sextaggare

Jens börjar locka från en liten kulle ovanför gräsplanen. Han håller sig till sin rutin; först lugnt och stilla, men sedan med en stigande intensitet. Det är nästan mörkt när en bock kommer ut från vegetationen. Jens reagerar snabbt, men inser snabbt att det inte är den stora bocken. Det är en presentabel sextaggare, men inte den som vi är ute efter. Läget är dock perfekt då Jens lyckas locka den ännu närmare. Under de sista skälvande minuterna av den tre dagar långa jakten väljer han att fälla den skjutbara bocken, som därmed blir den sjätte och sista på denna fantastiska resa.

En parentes i historien

Även om det började lite tråkigt, och att vi till en början ärligt talat betvivlade området lite visade det sig vara ett bra ställe och en duktig guide. Senare förstod vi att sommarvärmen till en början bromsade upp brunstaktiviteten, men jaktens intensitet ökade mot slutet. Med totalt sex bockar på paraden, varav de flesta fälldes efter lock och häftiga situationer, måste resan ändå få ett godkänt betyg, även om medaljbocken, som egentligen borde ha haft en ledande roll i denna berättelse, istället närmast blev en parentes, skjuten på ett bedrövligt sätt av tjuvjägare och lämnad att dö en eländig död bakom en buske mitt i sitt revir…