Ad

Björnjakt på Vancouver Island

Björnjakt i tempererad regnskog bjuder ofta på nervpirrande situationer där man måste vara redo för snabba skott på korta avstånd. Den här gången tar Thomas Lindy Nissen med oss till Vancouver Island för adrenalinfylld svartbjörnsjakt, i sällskap med bland annat Jens Kjaer Knudsen och Jim Shockey! [Text & foto: Thomas Lindy Nissen]

Under de senaste timmarna har vi suttit och spanat ner över ett stort avverkningsområde. Precis innan vi satte oss hittade vi färsk björnspillning på skogsspåret och med tanke på mängden så var det inget snack om att det var tal om en stor björn, vilket var precis vad Jens Kjaer Knudsen på förhand hoppades få stöta på under denna tur.

Första kontakten med björn

Jakten äger rum på Vancouver Island i den kanadensiska delstaten British Columbia, en ö där man har ett stort bestånd av en av världens största svartbjörnar. Vår jaktdestination, som ligger på den norra delen av ön, är på 300 kvadratkilometer och vi kör därför runt på skogsvägar i en Dodge Ram. Målet är att hitta spännande områden där det finns spår av björnaktivitet, eller ställen där vår chefsguide Ryan Leef vet att de stora björnarna brukar ta sina dagliga rundor. Den tempererade regnskogen här är tät och täcker i stort sett all mark. Det krävs alltså lite tur för att vara på rätt plats när en björn är ute på skogsvägen eller i vägkanten för att ta för sig av det saftiga och proteinrika vårgräset. Ryan har dock fullständigt klart för sig gällande var, när och hur för jakten. Han kan björnarnas beteende, han vet vilka temperaturer som är ultimata och när chanserna är som bäst.

Svag vind och temperaturer mellan 13 och 18 grader är enligt hans erfarenhet de bästa förhållandena. Är det för kallt, för varmt eller för blåsigt så minskar chanserna betänkligt. Kvicksilvret har precis nått en perfekt nivå när vi ser en björn på skogsspåret 300 meter nedanför oss. Det finns bara en väg för att komma till björnen, men där är vinden inte perfekt. Vi kan emellertid inte göra något åt naturens nyckfullhet och den som inte vågar kan som bekant inte vinna! Ryan och Jens snackar ihop sig som hastigast – det är dags att röra på sig.

Rätt val av kaliber och optik

Jaktformen ger normalt möjligheter att se björnen på avstånd – varifrån man kan smygjaga den till fots – och vi kommer ofta relativt nära inpå innan Jens kan skjuta. Minimumkalibern för jakt på svartbjörn i British Columbia är i princip den minsta kalibern med centralantändning, men Jens har valt ett gevär med lite pondus i. Kaliber 300 WM och ett Aimpoint Micro H-2 rödpunktssikte verkar perfekt för den här jakten då den här kalibern är en erkänt bra björnkaliber, samtidigt som det lilla rödpunktssiktet helt klart har fördelar när det kommer till snabba och instinktiva skott på nära håll. Speciellt under ett eventuellt eftersök lämpar sig det lilla siktet bra i den täta och mörka undervegetationen.

Vi sitter stilla en stund och inväntar ett bättre läge när vinden plötsligt ändrar riktning något. Två sekunder senare får björnen vittring av oss. Den springer över vägen och försvinner in i skogen. Vi väljer att pyrscha på motsatt håll, i god vind, och får snart kontakt med ännu en björn. Den äter mellan några stora stubbar på avverkningsplatsen där skogsmaskinerna har samlat ihop ruttna stammar och rötter i jättehögar. Björnen är utom synhåll, men i gengäld ger högarna oss möjlighet att komma närmare björnen. Plötsligt skymtar Jens en svart klump 25 meter bortanför oss till vänster. Ryan konstaterar direkt att det är en ungbjörn som inte är skjutbar. Vi drar oss därför tillbaka, utan att störa nallebjörnen, och fortsätter jaga på ett annat ställe.

Spår efter björn

Vid flera tillfällen ser vi färsk björnspillning på vägen framför oss. Han har precis varit här och chansen att vi kommer träffa honom igen känns stor. Vi kommer fram till ett litet sidospår som leder upp genom skogen till vänster om oss. Vägen är nästan igenvuxen med små alträd och grenar från de lite större träden från sidan av vägen. Precis på hörnet, där spåret möter skogsvägen, har björnen knäckt ett av de små alträden för att markera sitt territorium och vi måste kontrollera spåret för att se ifall han har gått den vägen. Spåret är ljusgrönt av nyvuxet gräs, det är en helt perfekt björnstig med massor av möjligheter till föda. Steg för steg rör vi oss framåt och Jens är redo med bössan. Spåret slingrar sig fram från sida till sida – och om vi stöter på björnen här så kommer det troligtvis vara på riktigt nära håll och en situation som kommer kräva snabba handlingar.

Vi ser ingen björn på det närmast igengrodda skogsspåret, men nu växlar terrängen rejält och skogen blir tätare. Vi vänder oss om och beger oss med stadiga och försiktiga steg nedåt igen. Ifall björnen har hört oss eller förnummit vår närvaro så kan den mycket väl ha dragit sig tillbaka till stigen bakom oss. Men vi möter honom inte på vägen – och ser heller inte några spår som tyder på att han ska ha varit på stigen sedan vi passerade här den första gången. När vi når den stora skogsvägen, där bilen står parkerad några hundra meter bort, ser vi ett svart streck försvinna in till höger i skogen. Skit också, björnen var på spåret, men har anat vår närvaro och dragit vidare in i den täta regnskogen. Det finns inte ens chans att vi kan följa den där.

Björntätt

Ryan beslutar sig för att vi ska lägga oss vid kanten av skogsvägen och hoppas på att björnen ska komma ut igen, som de ofta gör när de tror att faran är över. Mycket riktigt. Vi har inte legat där i mer än några minuter då björnen plötsligt går ut på skogsvägen igen. Den försvinner bakom ett litet krön på vägen, vi måste följa efter den. För att göra så lite ljud som möjligt ifrån oss så tar vi av oss stövlarna och fortsätter att gå längs vägrenen i bara strumplästen. När vi närmar oss kurvan kryper vi under de hängande grenarna i vägkanten.

Där är han! Vi ser bara bakänden på björnen eftersom han är i full färd med det hårda arbetet att bygga upp ett fettlager inför vintern. Snart kommer han ut på vägen och fortsätter, omedveten om vår närvaro, att gå rakt emot oss, dock utan att ge Jens något skottläge. Björnen svänger av och försvinner in i det täta buskaget längs med vägen innan han reser sig på bakbenen för att knäcka ett av de saftiga alträden. Reviret är markerat och han går ut på alla fyra igen. Han tar ett par kliv ut innan han plötsligt ”stelnar” till mitt på vägen.

Han är nu så nära oss att han lätt kan ha fått vittring genom en vindpust – om skottet inte faller nu kommer chansen att gå till spillo.

Riskfyllt eftersök

Jens placerar den röda punkten på den svarta skuldran. Febrigt ser han den dansa över den blanka pälsen och han trycker av. Reaktionen låter inte vänta på sig. Björnen hoppar upp högt i luften, snurrar ett varv kring sin egen axel och landar på bakbenen innan den efter ett långt skutt låter sig uppslukas av skogen igen.

Vad hände precis? Jens är säker på att skottet satt bra, men björnen tecknade onekligen på ett lite märkligt sätt och Ryan verkar frågande. Det finns heller inte mycket blod på platsen. Vi hittar bara någon enstaka droppe och lite muskelvävnad vid sidan av vägen. Det är inget bra tecken – och det hela kan mycket väl utmynna i en farlig ”close up”-situation i den täta och sluttande vegetationen. Han finner dock viss trygghet i att han är förberedd för att kunna avlossa ett precist skott på bråkdelen av en sekund ifall svartbjörnen skulle attackera.

De första metrarna går Ryan längst fram för att kapa några grenar för att kunna ta sig fram på stigen. När skogen öppnar upp sig lite går Jens i främsta ledet med geväret redo och den röda punkten i siktet justerat för att passa i de mörka omgivningarna. Det här är en av de situationer som Ryan både älskar och hatar: Spänningen är påtaglig, men det finns även mycket som kan gå fel. Steg för steg tar vi oss fram, med ögonen på helspänn och adrenalinet som pumpar ända ut i fingerspetsarna.

Det är många tankar som snurrar i huvudet. Ifall björnen inte är död och kommer i en attack så kommer den vara så tätt på att Jens endast har möjlighet att avlossa ett enda skott i farten – han får inte misslyckas. Snart ser vi ytterligare en droppe blod, sedan en till – och en till. Lättnaden är stor när vi ser att den stora bamsen ligger ner – och ett stort ok lättar från Jens axlar. Ryan sträcker fram handen för ett rejält handslag. Vilken jakt, vilken spänning, vilken avslutning – detta har varit björnjakt som är precis så intensiv som man önskar att den ska vara!

Inlägg av: Staffan Johansson den 2020-09-17

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Magasin Vildmarken #10

Just nu växlas arbetsdagarna med jaktdagarna, men i vårt fall går de oftast hand i hand. Den här månaden har vi nämligen kombinerat nytta med nöje genom att nyttja Jämtlands älgskogar till att testa några tekniska lösningar som gör jakten roligare, säkrare och kanske dessutom även mer effektiv. Vi har bland annat testat K9rec, en kameraväst som gör det möjligt att få se hur hunden arbetar i skogen när den är bortom synhåll för oss!
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.