Ad

Att överlista en varg – en frusen vargjakt i Kanada

Jag trodde uppriktigt sagt att jag hade upplevt riktigt kall väderlek redan innan jag begav mig till norra Ontario under 2011 för att jaga varg. Men att köra en snöskoter över isen i 100 km/h i 36 minusgrader gav mig andra perspektiv och vintrar i Danmark kommer aldrig kännas att kalla igen. [Text and photo: Jens Ulrik Høgh – juh@zone375.com]

Jag stod intill ett skoterspår i ungskogen. Snö upp till knäna och ingen vind att tala om. Jag hade stått på samma ställe i nästan två timmar. Vi hade varit i skogen i sju. Det var eftermiddag och den bleka vintersolen drog sig allt närmare horisonten. Mina tår var frostbitna och jag försökte hålla dem varma genom att växelvis dra ihop och sträcka ut dem inuti mina stövlar, om och om igen. Till viss del hade jag lyckats eftersom jag fortfarande kände av dem. Faktum är att jag kände dem mer än jag egentligen ville.

Tystnaden i dessa vinterskogar är imponerande. Förutom min egen andning så var det enda ljud jag hörde den sprakande radion som då och då gav rapporter gällande vargen i området. Den hade cirkulerat runt i flera gånger utan att exponera sig själv för någon av jägarna. Trots tystnaden hade ingen hört något, ännu mindre sett skymten av, vargen – något som fick oss att inse hur smarta dessa rovdjur är.

Det var lördag, vår sjätte och sista jaktdag. Tidigare dagar hade vår grupp stött på vargar men bara ett skott hade avlossats och renderat i en fin trofé till. För egen del hade jag inte sett något annat än en del färska spår i snön. Jag var nu fullt medveten om hur svårt det verkligen är att lägga ner en varg i det vilda.

Erfaren jägare

Vi var en liten grupp bestående av skandinaviska jägare som anlände till Kapuskasing, Ontario några dagar tidigare för att jaga tillsammans med några av de mest erfarna vargjägarna i Nordamerika. Vi var två norrmän och fyra danskar med stora förväntningar och gott om plats reserverat hemma på troféväggen. Det finns ett kvarts sekel av vargjakterfarenhet bakom den unika uppsättningen i denna jakt. 

I ett område på 200 x 200 kilometer som omger staden Peter finns dussintals utfodringsplatser och åtlar under vintern. Dessa är alla utplacerade på lämpliga ställen i skogen nära sjöar, floder, vägar eller kraftledningar som gör det möjligt att omringa området. Betesplatserna erbjuder stora köttstycken från mjölkkor och grisar från stora bondgårdarna i söder. Och vi pratar om stora kvantiteter. Under en normal vinter så konsumerar vargarna, prärievargarna, rävarna, och korparna upp till 100 kubikmeter kött, allt styckat till hanterbara 30–40-kilosstycken med hjälp av en enorm motorsåg. Killen som står för styckandet har uppenbart det värsta jobbet i hela processen – ett faktum som han blir tydligt påmind om varje kväll när elden töar upp köttflingorna som han inte visste att han hade i sitt skägg.

Under säsongen kan man se en karavan med lastvagnar innehållandes snöskotrar i skogen som kontrollerar och fyller på utfodringsplatserna varje dag. Proceduren är alltid densamma. Peter går ut i skogen med ett köttstycke bestående av mjölkko för att kontrollera om det har varit någon aktivitet på platsen och för att fylla på det som behövs. Och om det har varit besök så placeras jägarna snabbt ut för att följa spåren. Nysnö är en stor fördel. 

Efter flera decennier av intensiv jakt så känner Peter Martin till vargarna som få andra. Hans guideföretag har lagt ner hundratals och åter hundratals. En normal vinterdag fäller de runt 50 stycken och det är därför antagligen en god idé att lyssna på hans råd. ”Stå still. Var stilla. Titta på alla håll hela tiden. Låt aldrig ögonen vila. Vargen kommer när du inte tittar!” Detta var saker som Peter sade upprepade gånger till varje enskild jägare under jakten – kanske för att han hade noterat en glimt av skepticism i våra ögon under de första jaktdagarna.

Närkontakt

Ryan, den unga killen som går genom snö och björnbärsris sex timmar om dagen, rapporterade försiktigt på radion att vargen rörde sig västerut. Min skugga var lång, jag hade kvällssolen i ryggen och vargen måste vara på väg rakt mot mig – en insikt som fick mina sinnen på helspänn. Så tyst som möjligt tog jag bort min högervante med tänderna och lyfte säkringen på den gamla Remington 700 som jag hade lånat av Peter. Jag satte mig på knä i den djupa snön och väntade under tystnad. 

Försiktigt rullade jag upp mössan för att kunna höra bättre. Det var tyst som i graven ute i skogen. Tio minuter hade gått sedan den senaste rapporten när radion började knastra igen: ”Jag är bara några hundra meter från kanten. Var beredda!”. Mitt hjärta hoppade över ett slag och jag greppade allt hårdare kring geväret. Jag kunde omöjligen vara mer beredd än så här!

Under de kommande minuterna förväntade jag mig att vargen skulle dyka upp framför mig varje sekund. Men inget hände, absolut INGET – tills jag hörde Ryan komma gåendes. ”Såg du vargen?” frågade han och pekade mot den snöiga marken en bit bort. Jag skakade på huvudet och gick ner mot honom. Mycket riktigt, i den bottenfrusna bäcken mindre fanns färska spår som avslöjade att vargen nyligen hade passerat här under mitt pass.

Detta tog bort det sista av min skepticism vad gäller vargar och dess förmåga. Jag kunde inte fått en bättre och mer praktisk demonstration om vad Peter tidigare hade berättat för oss. En fullvuxen varg som väger upp till 60 kilo kan röra sig knäpptyst genom snön på sina stora håriga tassar. De har en anmärkningsvärd och otrolig känsla om var dess fiender är och vet instinktivt var faran finns. Vanligtvis ser, luktar eller hör de jägarna långt innan det är fara på taket och de hamnar bara framför bössan under stort tryck. Om den ser dig kommer den titta på dig intensivt och vänta med att röra sig tills du tittar åt ett annat håll. Om den är nödd och tvungen att korsa ett öppet fält så gör den det utan varning, antingen springandes i full fart, eller krypandes ut och ur synfältet. Vargen kan röra sig utan att bli sedd i ett dike som är en fot djupt, alltså drygt 30 centimeter.

 

Dags att omgruppera

”Vargen rörde sig österut till skogen”, meddelade Ryan via radion och inom tio sekunder hördes det något aggressiva ljudet från snöskotrarnas tvåtaktmotorer. Vi kände till övningen vid det här laget. Hastigt omgrupperade Peter jägarna i ett försök att ringa in vargen innan den försvann utom räckhåll.

Hjälp kom till min position i form av en tystlåten franskkanadensare vid namn Lindsey. ”Hoppa upp”, sade han och jag hann knappt sätta mig ner på det obekväma, låga sätet bakom honom innan han gav full gas och flög fram över snön som om hans svärmor jagade honom. Som passagerare var det enda sättet att överleva att hålla fast i handtagen bakom samtidigt som jag hukade mig bakom föraren för att undvika den iskalla vinden. Efter några minuters färd hoppade jag av för att ta en ny position medan Lindsey drog iväg för att transportera en annan jägare. 

En kvart senare rapporterade Ryan att vargen rörde sig sakta framför honom. Dagsljuset var på väg bort. Jag stod på skuggsidan av en kulle och började verkligen känna den kanadensiska vintern genom mina kläder som påminde om de som de arktiska utforskarna brukar använda. 

Jag hade högteknologiska termiska underkläder närmast huden. Sedan en t-shirt och ett tjockt lager av fleece under en ulltröja. En varm vinterjacka och två par och ullstumpor i neopren-kängor som är speciellt utvecklade för det arktiska förhållandet. En neopren-ansiktsmask och en varm yllemössa täckte mitt ansikte och jag bar ett par skyttehandskar innanför de tjocka vantarna för att skydda mina händer. Ändå är det bara en tidsfråga innan man börjar frysa.

Jag hade nu nått den punkten. Jag frös och huttrade som en rakad chihuahuahund, mina tänder skakade och frosten bet mig obevekligt i min näsa, fingrar och tår. Att vara fokuserad var ganska smärtsamt men radiorapporterna var fortfarande positiva. Jag tänkte att antingen skulle vargen dyka upp inom kort eller så skulle mörkret omöjliggöra mer jakt. Hur som helst skulle jag vara i en varm bil inom några minuter …

Varg i sikte

Jag förväntar mig alltid att saker ska hända på jakt när jag är som minst redo. Denna kväll var inget undantag. I sista ljuset på den sista jaktdagen efter en vecka utan en enda observation av vårt svårfångade vilt tittade jag ut, med hackande tänder, över det frostiga landskapet och såg en varg som gick långsamt genom en björnbärsbuske cirka 60-70 meter framför mig. Det var en surrealistisk syn. Jag lyfte upp geväret och riktade det in mot en liten öppning i busken några meter framför vargen. Jag hittade hans skulderparti och avfyrade ett skott.

Rejält med snö ramlade ner från snåren framför vargen när den stannade och snurrade runt medan jag lade en ny patron i loppet. Jag trodde inte mina ögon? Vad i h-vete?

Jag rapporterade ödmjukt att jag hade skjutit ett skott mot vargen men att den ledsamt nog hade flytt fältet, till synes oskadad. Några minuter senare anlände Peter på snöskotern och spårade vargen några hundra meter för att snart bekräfta att jag hade missat honom helt. Min heder var offret gällande den här skjutningen och vi turades om att använda F-ordet några gånger tills vi blev avbrutna av ett skott från andra sidan av drevet. 

Peter gick direkt ut på radion och det visade sig att det var Knud – vår 71-åriga respekterade ålderman – som precis hade avslutat jakten med ett välriktat skott. Den andra och sista vargen på vår jakt var nedlagd och därmed var vårt arktiska äventyr över. Det var bistert kallt, upplysande och väldigt spännande. Jag kommer att komma tillbaka eftersom jag saknar vargarna – inte för att jag vill sakna dem …

 

Fakta:

  • Outfitter: Peter Martin, Kap River Outfitters, Kapuskasing, Ontario.
  • Arrangeras av : Diana Hunting Tours, Denmark, www.diana.dk

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2019-01-08

Se även ...

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

Magasin Vildmarken #2

Februari är här och vi kan erbjuda ännu ett fullspäckat nummer. Månadens omslag pryds av den norska jaktprofilen Joakim Pettersen som driver en av Nordens största jaktbloggar. Under ett pass pratade vi om jaktglädje och hemligheten bakom hans popularitet.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Delbetala din kurs

Hos Vildmarken kan du delbetala din kurs genom Wasa Kredit, upp till 36 månader räntefritt!
Läs mer »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.