Ad

Älgjakt i Newfoundland

Newfoundland innehar den tätaste populationen i världen när det kommer till älg. Hösten 2012 jagade jag i ett vilt och svårtillgängligt område i Long Range Mountains – en koncession som hör till Next Ridge Outfitters. Jag ackompanjerades av Stefan, en svensk jägare som jag träffade under resans gång, och Bernie, vår erfarna guide. [Text & foto: Jens Ulrik Høgh]

 

 

 

Lås mig komma direkt till poängen: Vi var halvvägs genom den andra jaktdagen; vi hade tagit oss över en hel del åsar och Stefan – en 58-årig kirurg med Iron Man-fysik från Stockholm – hade sedan länge insett att mina batterier var på väg att ta slut. Jag gissar att han funderade på hur han skulle lägga fram det utan att såra min manliga stolthet. 

Han fick snart fram sitt budskap, och det på ett skickligt sätt. När vi tog oss an ännu en kulle och intervallerna mellan mina pauser blev kortare samtidigt som min andning blev häftigare så gav han mig, med viss tvekan, ett förslag:

”Jens, om jag ber ditt gevär i uppförsbackarna så kan vi ta oss fram snabbare.”

Hade han gett mig ett sådant erbjudande tidigare under dagen så skulle jag säkerligen känt mig förolämpad. Men där och då, när jag såg blåa skuggor framför mina ögon och hade floder av svett som rann nerför mitt ansikte så försökte jag inte ens rädda min heder. 

Jag tog helt enkelt av geväret från min axel, gav den till honom med ett hjärtligt ”tack” och sedan fortsatte vi framåt, lite snabbare än förut. 

En sann vän

Vi åt våra kycklingsalladssmörgåsar på toppen av berget samtidigt som vi noggrant spanade ut över området med våra kikare. En liten tjur låg i buskarna vid foten av kullen. Han var inget av intresse för stunden, men på en avlägsen kulle cirka fem kilometer bort kunde vi se solljuset blinka från en stor uppsättning hjorthorn, precis på samma ställe där vi hade upptäckt en monstertjur dagen innan.

Vi bestämde oss för att ge oss av. Jag tog tillbaka mitt gevär och vi började vår färd. På vissa ställen var det så brant att jag gled mer på klackar och rumpa än gick med fötterna. Det var trevligt att ha gravitationen på min sida, men samtidigt bad jag en stilla bön för mig själv om en annan väg hem. Vi korsade slätten mellan kullarna och en och en halv timme senare stod vi vid foten av kullen. 

Vi kände alla av kilometrarna i benen som vi hade betat av under dagen.

”Är vi fortfarande i Newfoundland?”, frågade jag Bernie när vi slog oss ner för att vila lite innan vår avslutande klättring.

Bernie tittade eftertänksamt på mig: ”Är dina strumpor fortfarande torra, unge man?”

”Jag tror det”, svarade jag.

”Då är vi nog fortfarande på ön…”

Jag drack upp det sista av mitt vatten. Det var den femte eller sjätte flaskan för dagen – jag svettades som en liten häst.

Jag gick uppför kullen. Det var en lång och brant klättring mellan oss och den första ansamlingen granar och ingen av oss visste hur långt vi hade behövt gå bortom dem. Självklart var vi heller inte säkra på att tjuren fortfarande var kvar. Nästan två timmar hade passerat sedan vi senast såg en glimt av den i horisonten.

En korp cirkulerade ovanför våra huvuden – ett typiskt tecken på omedelbar ond och bråd död.

 

”Kooorp – kroooop”

Jag måste ha sett tillräckligt svag ut för att locka till mig vildmarkens asätare i hopp om en brakmiddag på min livlösa lekamen … men slutligen flög de bort – jag var förmodligen för smal för att han skulle orka engagera sig.

”Jag har aldrig gått så här långt från lägret”, inflikade Bernie.

”Tjuren borde vara här uppe!”

Stefan sträckte sig mot mig.

”Jag tar den”, sade han i vänlig ton samtidigt som han tittade på geväret på min skuldra. Jag sneglade uppåt och gav honom geväret
utan protest.

Den sista stigningen

Kullen var brantare än den såg ut. Några hundra meter upp krampade Bernie – som hade hoppat som en stenget hela dagen – och satte sig ner med ett förvånat uttryck och förtvivlan i ansiktet.

Stefan gav honom vatten, salt och en massage och 15 minuter senare var vår guide på benen igen och insisterade på att fortsätta. Ingen av oss visste då att vi endast hade 50 meter kvar att klättra för att nå våra mål, så därför skyndade vi långsamt. 

Plötsligt signalerade Bernie att han kunde se tjuren. Det låg på en platå något under oss, och var mestadels täckt av granar och ris. Vi höll andan samtidigt som vi iakttog hornen som syntes genom träden. Vi släppte våra ryggsäckar och började försiktigt krypa uppåt för att få en bättre vinkel. 

Bernie viskade till Stefan att det var en rejäl tjur, men inte det monstret som vi hade sett dagen innan. Stefan tittade på djuret genom kikarsiktet, sänkte sitt gevär och signalerade att jag skulle komma fram till honom. 

”Jens, om du vill skjuta så är du mer än välkommen. Jag känner inte för att skjuta så här tidigt på jakten.”

”Är du säker?” viskade jag. ”Du vet aldrig när du får en ny chans”.

”Ja, jag känner inte riktigt för att skjuta nu” svarade han tyst.

”Okej” sa jag och kröp förbi honom och Bernie med mitt gevär.

 

Älgjakt i Newfoundland

Död är död!

Jag tog en snabb titt på djuren genom kikarsiktet. Jag var fortfarande i för låg position för ett fritt skott. Jag förflyttade mig därför någon meter längre upp i backen och spanade ut igen. Perfekt! När tjuren stod upp hade jag ett tydligt frontskott mellan de översta topparna på några smågranar. Avståndet var cirka 150 meter när jag justerade kikarsiktet till 9x förstoring.

Jag drog mitt högra ben närmare, plantade min häl hårt i marken och lade geväret över knäet – en stabil position!

Jag hade de två tjurarna på kornet. Den stora låg fortfarande ner medan den andra var på fötterna och stirrade intensivt i vår riktning. Jag drog säkringen framåt.

Bernie satt lite under mig när han viskade: ”Det är en bra älg men jag kanske kan hitta en större till dig!”

Jag svarade inte utan fortsatte istället att fokusera på tjuren.

Den unga tjuren tog några steg bort. Den gamle lyfte upp huvudet.

Bernie fortsatte: ”Du behöver inte skjuta den om du inte vill”

Tjuren flyttade sig och gjorde sig redo att ställa sig upp. Den unga tjuren började gå, stannade och tittade tillbaka. Jag lade försiktigt mitt finger på avtryckaren.

”Det är ett svårt skott” sade Bernie, nästan bedjande.

Tjuren började resa sig på bakbenen. 

”Du kommer att träffa grenarna om …”

KABOOOOOOOOM

Smällen från .338 dundrade över kullarna, och älgen kollapsade och föll till marken i samma stund som den hade ställt sig upp. 

Jag drog ut slutstycket och sade högt: ”Ja, men nu är den död, Bernie!”

Några sekunder av tystnad följde samtidigt som tjuren rullade över två stela benpar pekandes mot skyn. Den unga tjuren sprang några meter, stannade en sekund och försvann sedan iväg som ett skott. Bernie brast ut i ett gapskratt och Stefan enda kommentar var: ”Vilket skott!”

Jag undvek att kommentera det faktum att skottet utan tvekan såg mer spektakulärt ut än vad det egentligen var rent tekniskt, istället log jag som svar på komplimangen.

Diskutabelt bullsh*t 

Jag hade packat en fin 16-taggare till Newfoundland-tjur med symmetriska horn och ett utlägg på mer än 40 tum. Kanske inte en östkanadensisk älg i världsklass, men en presentabel trofé och framför allt ett fantastiskt minne från en dagslång jakt med främlingar som skulle visa sig bli goda vänner. Vilken saga! Jag kunde inte önska mig något mer. 

Innan vi startade vår långa hemresa var vi tvungna att förbereda köttet och trofén för helikopterns ”evakuering”, detta eftersom det inte fanns någon möjlighet att utföra det i den här terrängen. Låt mig vara ärlig: Bernie är en lysande älgguide, men han suger i rollen som slaktare. Han använder sin kniv som om han försöker vifta bort en svärm med arga getingar. Det är inte en vacker syn för en jägare som uppvuxen med svensk älgjakt. Det går inte att förneka att han var snabb som blixten när han passade och flådde djuret. Det var när köttet skars från benen för att underlätta helikopterlasten som våra kulturella skillnader blev uppenbara. Bernie och Stefan började från varsin sida. Stefan arbetade med kirurgisk precision och separerade muskelgrupp efter muskelgrupp från ben och senor. Bernie angrep däremot sin sida som om han använde ett rotorblad på den försvarslösa slaktkroppen. Stefan tittade på med vånda. Han pekade på en stor köttbit som satt kvar på skuldran. 

”Tar vi inte allt med oss?” 

”Nej nej” svarade Bernie. ”Det är bara muskler!”

Tekniskt sätt hade ju Bernie rätt. Å andra sidan lutade jag och Stefan åt åsikten att muskler är de bästa delarna på en älg – åtminstone ur en rent gastronomisk synvinkel …

Det var tydligt att Stefan, som undervisat i kirurgiska ingrepp i åratal, inte var helt nöjd med Bernies åsikt i frågan och försökte således sig på ett annat tillvägagångssätt:

”Men Bernie, du respekterar inte de anatomiska planen!”

Bernie slutade skära och lyfte istället huvudet för att se Stefan rakt i ögonen.

”Jag försöker inte återuppliva det. Jag skär bara av köttet, Doktorn!”

Och det var slutet på det argumentet.

Älgjakt i Newfoundland

Hem kära hem 

Det finns ingenting som heter gratis lunch. Där och då var priset för dagens äventyr att gå tillbaka till lägret. Det var inte lönt att tänka för mycket på situationen. Vi var tvungna att ta oss tillbaka, och helst före mörkrets inbrott. Bernie gjorde den enkla matematiken: vi var tvungna att förflytta oss fort om vi ville komma hem i tid för kvällsmaten. Tiden var dyrbar och vi promenerade raskt förbi åsar, klyftor och vida dalslättar. Varje kulle tog på krafterna och den sista halvan av vår promenad kändes som en ständig uppförsbacke. Mina kära stövlar hade äntligen bestämt sig för att avslöja sin sanna och onda identitet. En skarv i lädret ovanför min högra häl klämde över samma ömma plats för varje steg jag tog. Vandringen i nedförsbacke var särskilt smärtsam då min tår åter och åter igen slog emot tåhättan. Jäklar! Men det var ändå inte tillräckligt för att torka bort det stora leendet från mitt ansikte. Det kändes helt enkelt för bra att ha slitit som en hund för min Newfoundland-älg och jag kom på mig med att dagdrömma om stunder med framtida barnbarn framför den öppna spisen.

 ”Det här är historien om er morfars älgjakt i Newfoundland …” 

På den sista kullen var jag tvungen att dra mig upp med hjälp av smågranarna för att nå toppen. Vi kunde se lägret vid foten av kullen mindre än en kilometer bort. Solen stod bakom oss. 

”Ge mig geväret Stefan! Jag kan inte gå in i lägret utan det på min axel”, sa jag. 

Bernie skrattade. Vi hade gått mer än 28 kilometer den dagen och korsat tio åsar. När jag äntligen tog av mina blöta jaktkläder kändes det som att några av mina tår var kvar i stövlarna. Men jag var för trött för att titta efter närmare …

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2018-09-13

Se även ...

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Delbetala din kurs

Hos Vildmarken kan du delbetala din kurs genom Wasa Kredit, upp till 36 månader räntefritt!
Läs mer »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.