Ad

Alexandra Hellström jagar råbock i Skottland

År 2014 i juni var jag på min första resa till Skottland. Jag var på besök hemma hos min vän Brent Norbury som jag kom i kontakt med via sociala medier. Vi snackade mycket jakt tillsammans och till slut beslöt vi oss för att jaga tillsammans. 

Sagt och gjort, det blev bestämt att jag kunde åka till honom för bockjakt under sommaren. Han hade redan varit hos mig en tur hemma i Sverige tidigare samma år, då vi bland annat hade jagat mufflonfår.

Resan blev bokad med kort varsel i maj och resfebern kickade igång direkt. Det kändes spännande att få besöka Skottland för första gången. Ingen annan hemifrån hängde med mig på resan. Det skulle bli min första jaktresa på egen hand utomlands – och som jag såg fram emot det.

Den 14 juni var det dags att flyga till Skottland för att stanna där fram till den 23 juni. Först åkte jag tåg upp till Stockholm och sedan bar det vidare mot Arlanda flygplats. Första flyget gick till Bergen i Norge för ett byte, där blev det först riktigt knapert med tid. Jag kände mig ovan med att boka flyg på egen hand och såklart lyckades det trassla till sig. Jag lärde mig en läxa: lita inte på researrangörers reseförslag. Det var verkligen för kort mellan flygen, men det löste sig och jag kom i väg på flyg nummer två mot Edinburgh. Däremot kom inte min resväska fram hela vägen. Detta var frustrerande eftersom det var lördag och de inte kunde ordna tidigare leverans än måndag. Resväskan hamnade istället i Oslo för en stund. Där stod jag generat med mitt handbagage som mest bara innehöll min laptop och Nikonkamera samt objektiv, inga jaktkläder eller jaktprylar. Det kändes riktigt ”naket”, men som tur var fanns det jaktkläder att låna på plats och det gav ändå en viss lättnad.

Väl på flygplatsen möttes jag upp utav Brent och hans föräldrar. Flygplatsen låg ungefär två timmars bilfärd söderut ifrån dit vi skulle bege oss för att jaga och där jag skulle bo under min vistelse. Vi begav oss mot Dalry, Dumfries and Galloway. Till en början påminde landskapet om Närkeslätten; ganska platt och en hel del fält med små skogsdungar. Ju närmare vi kom vårt mål desto mer började berg och kullar växa fram runt om oss. Landskapet var sagolikt med flera hundratals får som betade på de gröna kullarna. Aldrig tidigare hade jag sett får i de mängderna. De flesta husen vi såg utmed vägarna hade en gammaldags och lantlig charm, inga nya eller moderna hus utan äldre och ofta mycket välvårdade hus. Det var en fröjd för ögat att hålla utkik över omgivningarna under bilfärden och vi såg även en del rådjur när vi började närma oss jaktområdet. Kronhjortarna i området var mycket skygga och höll sig mestadels i barrskogsplanteringarna. 

När vi väl var framme vid Strahanna Stalking bjöds det på middag. På menyn stod det kronhjortskalv  med rostad potatis med annat smått och gott. 

Det var en solig och ljuvlig första kväll. Dessvärre var det även knottens paradis och det blev därför att sitta inomhus när solen började gå i moln. Utanför huset syntes det en råget betandes med lekande tvillingkid och även kronvilt vågade sig ut på de omgivande fälten bland tallplanteringarna. Det var stämningsfullt och stor förväntan började byggas upp inför morgondagens jakt. 

Dagen därpå blev det en tidig start för att försöka fånga bockarna utanför planteringarna. Första dagen såg vi många rådjur, men det mesta var rågetter eller ungbockar – små och nätta pinnbockar eller fyrataggare. I första hand var vi ute efter en råbock i ”mogen” ålder som gärna skulle ha sex taggar. De bockarna vi såg under första dagen hamnade enbart på bild. En av dem kom och promenerade nära, på 40 meter, då vi hade stannat upp i tron av att det var en större bock. Jag stod redo med skjutkäpp och mitt lånade jaktvapen, men när vi såg att det inte var vad vi letade efter byttes vapen snabbt till kamera. Det blev ingen jaktlycka den dagen, men vi blev väl många upplevelser rikare. Landskapet var idealiskt för smygjakt med varierande terräng, mycket planteringar av både gran och lövträd, samt kuperat med mycket berg och dalgångar. 

Nästa dag möts vi vid frukost klockan 04:30 på morgonen och en halvtimme senare satte vi oss i bilen för en kort tur till den del av jaktområdet där vi skulle jaga under dagen. Sedan var det dags att smyga sig fram så tyst och lätt som möjligt. Hans mark var omväxlande med planteringar, kullar och en hel del fältmark. Rådjuren fanns överallt men var stundtals svåra att smyga sig in på och ett par gånger under morgonen hörde vi hur det stod en missnöjd råget och skällde inifrån en plantering. På väg ut till marken hade vi däremot sett en fin större bock som var minst en fem-sextaggare. Det var en vacker råbock, men på fel område. Vi fick bara ta några foton av bocken innan han tröttnade på oss och försvann iväg in i en granplantering. Granplanteringar fanns det gott om överallt. Bästa sättet var oftast att ta sig igenom dem då det fanns som gator igenom planteringarna. Det var cirka 5-15 meter där det var enbart gräs och ibland var det ännu större öppningar och vi spenderade mycket tid på att smyga igenom sådana för att kolla efter råbockar. De gillade att gå i gläntorna mellan planteringarna för att beta, där tryggheten och de täta planteringarna låg nära för flykt för de gamla och erfarna bockarna.

Strahanna Stalking. Jaktboende och utgångspunkt för jakterna.

Under morgonens smygjakt fick vi se 6-7 rådjur och vi lyckades bland annat komma in på en ung råbock med femtaggare så nära som 20 meter. Plötsligt brakade det till alldeles intill oss och där kom råbocken rusandes med en granplantering i sikte. Han stannade till men det fanns inte tillräckligt med tid för att sikta in sig på bocken innan han var försvunnen i det tätväxta området. Den dagen fick vi även syn på en annan bock som gick och betade alldeles intill en plantering på en kullsida. Den var då först cirka 600 meter ifrån oss. Brent tyckte sig se en större trofé, men han fick alldeles för kort tid att säkert bedöma storlek. Bocken visade sig för oss i mindre än en minut. Sedan lade han sig ner i högt gräs och fullkomligt försvann ur vårt synhåll. Smygandet påbörjades, då vi verkligen inte kunde greppa om det var en stor bock. Vi kröp och ålade in på cirka 180 meter ifrån bocken och låg ner där en stund i hopp om att han skulle börja gå och beta igen. Knotten hittade oss och vi bestämde oss för att smyga upp på kullen där bocken låg för att sedan försöka komma upp bakom honom. Sakta och med små steg tog vi oss genom det över halvmeterlånga gräset och till slut fick vi syn på honom på bara 20 meter – fortfarande liggande där och idisslande. Men nu fick vi se att hornen som sträckte sig över öronen endast var en ren pinnbock, en dessutom mycket lovande ungbock. Vi stannade en stund och iakttog honom tills han reste sig för att beta igen. Han fick ögonen på oss och drog vidare över kullarna – vi störde, minst sagt, hans lunch. Det var en oerhört spännande smygning. Vi kände ingen besvikelse över att det inte var en skjutbar bock eftersom det var en rolig upplevelse med en uppbyggd spänning. Kvällen var däremot lugn och innehöll bara rågetter med kid. Vi såg också en och annan kronhjort under dagen, inga hjortar utan bara hindar och kalvar som hade upptäckt oss först. Vi kom nära flera råbockar den dagen, men alla var alldeles för unga råbockar.   

Vi fortsatte vårt kämpande efter råbock redan nästa morgon. Hur vi än försökte med vårt smygande gav det ingen tur och det var dåligt med bockobservationer den morgonen. Vi kämpade på långt in på eftermiddagen. Vi såg nästan enbart rågetter tills jag fick syn på en råbock, en sextaggare som stod och solade sig i en granplantering. Han var bländad av solen som låg i ryggen på oss men det såg ändå ut som att han stod och lyssnade efter oss. Vi försökte smyga oss närmare men han försvann in barrträden. Vi försökte vänta ut honom men vi misstänkte att han hade lagt sig ner under träden. Vi smög runt granarna och försökte få syn på bocken men det slutade med att vi råkade skrämma ut honom ur planteringen. Han försvann iväg i höga språng utan något tecken på att han tänkte stanna igen. Vi försökte få honom att stanna upp men det var lönlöst. Vi ser hur han tog sig över dalen in i en annan stor plantering. Vi gav upp på den bocken. Den var alldeles för skärrad att komma ifatt igen.  

Senare upptäckte vi en annan bock i ungefär samma storlek. Det var ingen stor bock, men en sextaggare. Bocken gick ute och betade på ett fält nära en stenmur intill en dunge utav lövträd. Vi lyckades smyga oss in på 80 meter. Jag tog stöd mot stenmuren och Brent satt bredvid mig. Bocken gick och betade lugnt och stilla och rörde och vred på sig ständigt. Han verkade en aning rastlös i sitt betande. Efter att vi hade suttit i cirka tio minuter och iakttagit bocken började han gå mot träddungen och närmade sig en svacka där han skulle försvinna ur vårt synhåll om han kom fram. Han stannade upp efter tio meter för att spana sig omkring, fortfarande en bit kvar ifrån dungen. Jag höll bakom bogen då han stod aningen snett ifrån oss. Jag hade superstöd på stenmuren och kramade avtryckaren sakta. Jag såg att kulan ifrån Brent’s Tikka T3 i 6,5×55 tog väl. Bocken tog något steg efter skottet för att sedan bli liggande. Äntligen hade lyckan vänt och mitt första skotska rådjur var ett faktum.

Jag fick veta redan innan jag åkte att juni var en av de svåraste månaderna att komma åt de större bockarna. Det här var en liten sextaggare, men jag var mer än nöjd för den bocken. Den bjöd på ett fint jakttillfälle och vi var båda mycket glada när det blev dags för foto. 

Dagarna gick bra men vi hade oflyt med bockjakten. Vi såg rådjur alla dagarna, men det var inga bockar i lämplig storlek i sikte. Vi såg många pinnbockar och vi hade även oturen att skrämma någon enstaka bock i större storlek. Vid flera tillfällen stod vi och lyssnade på rådjur som skällde på oss inifrån planteringar. Men till slut, en morgon cirka fyra dagar efter min första bock, vände lyckan åter mot oss igen…

Vi var ute och smög på en väg mellan två barrskogsplanteringar. Från vägen och mot skogskanterna är det äng på vardera sidan på drygt 50-100 meter. Plötsligt fick vi syn på ett rådjur som gick och betade ute i gräset. Efter en stunds intensiv kikarspaning såg vi att det var horn över öronen. Vi såg inga andra djur utan bocken var ensam och betade på ängen alldeles intill en skogsridå. Bocken var cirka 250-300 meter bort när vi påbörjade vår ansmygning. Vi gick sakta på huk och försökte dölja oss så mycket som möjligt, men det var relativt öppen mark att smyga på. Vi kunde inte gömma oss bakom nånting utan gick mer eller mindre helt öppet mot bocken. Vi varierade oss genom att smyga på huk samt krypa försiktigt om vartannat. Vi tog oss fram några meter åt gången för att sedan sätta oss ner för att kikarspana på bocken.  Det var svårt att bedöma taggantal men det såg ut som en skjutbar bock, vi var främst ute efter tydliga sextaggare. 

När vi var cirka 50 meter ifrån bocken såg vi att det inte är en sextaggare utan en hög fyrataggare. Jag såg att Brent följde den en stund med kikaren och jag fick bockfeber. Brent frågade om jag vill skjuta bocken även den egentligen inte är på måttet som vi eftersträvar men jag svarade bestämt ”ja” med förhöjd puls. Efter att ha byggt upp all den spänningen med ansmygningen kände jag mig mer än redo när vi satte oss och jag tog knästöd. Jag kände mig direkt redo men bocken betade bland buskar som liknar ljung men som döljer större delen av kroppen. Vi såg enbart hals och huvud som då och då försvann bland buskarna. Plötsligt klev han ut med bogen fri och Brent sade att det var klart att skjuta. Jag tog ett djupt andetag och kramade skottet. Bocken tecknade och hoppade till i skottet och rusade 20 meter innan han föll ihop. Där blev han kvar. Vi smög oss fram för närmare inspektion, det var en ung bock med mycket fin pärling. Det var ingen stor trofé, men det är inte alltid det som ger de bästa minnena. Vi var nöjda för dagen. 

Det blev totalt två bockar under min resa. Vi såg mängder utav rådjur på våra jaktturer. Jag fick också se en hel del kronvilt, men ingen större hjort än spets. Skottland bjöd på fantastiska vyer och en otrolig gästfrihet. Brent är en riktigt skicklig guide, trevlig och underhållande att umgås med.  Skottland är ett jaktland att drömma och längta till igen. Det var verkligen tio dagar fyllda med nya äventyr och jaktlycka. Stort tack till Strahanna Stalking där jag jagade samt bodde vid under min vistelse. Det var ett fint boende med fina kringliggande jaktmarker. Det var goda bestånd av både kronvilt och rådjur. Det märks att man sköter viltvården och jag är tacksam för att jag fick möjligheten att vara där på jakt. 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2018-10-08

Se även ...

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Magasin Vildmarken #12

December är här och vi kan erbjuda ett fullspäckat nummer. Per ”Bula” Kristoffersson är förmodligen Skandinaviens enda professionella eftersöksjägare. Över 40 års erfarenhet har gett honom unika kunskaper – något som han gärna delar med sig av, bland annat i det här numret!
Läs tidningen »

Delbetala din kurs

Hos Vildmarken kan du delbetala din kurs genom Wasa Kredit, upp till 36 månader räntefritt!
Läs mer »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.