Ad

Tjäderjakt i Vuoggatjålme

Två dagar återstod av året toppfågeljakt och Robin Holmgren hade lagt in en ansökan om ledighet. Längtan till de fjällnära skogarna var stark och han såg fram emot två dagars jakt i riktig tjäderskog. Det här är hans berättelse.

När vi närmades oss fjällvärlden hände något med vädret. Från att temperaturen varit runt 10-strecket sjönk den på bara ett par mil ned till -25 grader.

Vi blev båda tagna på sängen eftersom prognosen aldrig hade kommit med någon förvarning. På vägen upp hade Robin berättat att han känt sig lite grov i halsen och haft känning av en förkylning som aldrig riktigt ville bryta ut.

Någon Alvedon var det ändå inte tal om – istället väntade en helt annan medicin.

– Det bästa mot sånt här det är en riktig toppfågeljakt där man får svetta ur sig helt och hållet, säger Robin.

Året innan, under den årliga fjällsemesterturen kring påsk, hade han varit i samma trakter och som den jägare han är kunde han inte låta bli att söka av terrängen för att finna ut om det möjligen kunde finnas skogsfågel där. På en plats hittade han vad han sökte. Insprängda tallar bland dvärgbjörken där tjädern hade ätit så att flera av topparna var glesa.

– Sedan dess har jag velat komma tillbaka hit, säger han.

Och nu var vi här. För långhållsskytte var det ändå inte en optimal terräng eftersom myrarna var relativt få och inne i björkskogen var det svårt att hitta fågel utan att stöta den. Men vi kunde njuta av fin skidåkning där de långa handgjorda skogsskidorna löpte lätt ovanpå det metertjocka snötäcket. Några mil därifrån var det bara pudersnö och det är under sådana förhållanden som dessa skidor verkligen kommer till sin rätt. Men här hade snön packats och med ett cirka 15 centimeter tjockt lager med pudersnö på toppen var skidföret i det närmaste perfekt.

Ett skoterspår korsade sjön men i övrigt fanns inte många spår av människor.

Nere vid sjön har några harar trafikerat strandpartiet och i en bit in i skogslandskapet skulle vi också konstatera att ren, hare, ripa, räv och ekorre också trivdes mellan fjäll och sjö. Men vissa spår är viktigare än andra. Efter tjugo minuters skidåkning stannar Robin upp och pekar med staven. Ett mårdspår leder in bland de krokiga björkarna och han vänder sig till mig:

– Där mården finns där finns också tjädern.

Bara ett stycke bort skulle nästa bekräftelse komma på att vi befann oss i tjäderland. Under en cirka tio meter hög tall låg rester från en tjädermiddag och när man kastade ett öga uppåt var den glesa toppen ännu ett tecken på att tjädern varit där.

– Hm, säger Robin och ler inåtvänt.
– Det är sånt här man vill se.

Men det blev inga längre stopp. Tjugosju minusgrader är ändå tjugosju minusgrader. Med ullunderställ som kombinerades med vindtäta plagg var kylan ändå inget stort problem eftersom vi hela tiden befann oss i rörelse.

När kylan började bita i kinderna tog Robin på sig en balaklava och mot den svarta ullen bildades rätt snart vit rimfrost. I dag kan man se allt fler män i skägg men för en toppjägare som vill kunna verka också i sträng kyla är det mer än bara utsmyckning.

Under toppjakten så läggs rakhyveln på hyllan.

– Då låter jag skägget växa. Jag måste säga att jag blev förvånad över hur mycket som det hjälpte till att skydda mot kylan. Jag provade att raka av mig det men oj så jag frös och jag tänkte ”så här är det att vara kvinna”. Men mustaschen vet jag inte, där fastnar det mest is, säger Robin och river bort några mindre istappar.

Och kylan var egentligen bara en fördel för själva jakten.

– Det är nästan alltid varmare när man kommer upp en bit och det känner tjädertupparna. Det kan vara stora skillnader mellan lågterräng och uppe på höjderna. När det är riktigt bitigt söker de sig helt naturligt högre upp dit där det är varmare, säger han.

Sedan kikar han på gps:en och konstaterar att vi närmade oss det myrstråk som han på förhand sett ut. Det är ofta sådana öppna ytor som han söker. Där kan han på flera hundra meters håll söka av tallarna med sin handkikare och där han kan göra det på ett sådant avstånd att tjädern sällan uppfattar honom som ett hot. Men ett hot är han onekligen. Inför den här resan hade han bara åkt tomhänt hem från en enda jakt den här vintern. Imponerande – minst sagt.

– Det är hårt arbete och viljan att alltid titta bakom nästa krön. Den egenskapen måste du ha om du ska lyckas. Man måste tycka om att plåga sig själv litegrann, säger han.

Efter en kortare stigning kom vi fram till den öppna myren och precis som tidigare tog Robin fram handkikaren och sökte av de tallar som fanns runt öppningen. När han inte hittade något började vi sakta åka ut på den öppna ytan och när vi nästan hade nått mitten såg vi något svart som rörde sig ovanför trädtopparna. Fågeln slog fast högst upp i en av tallarna i bortre ändan av myrstråket och vi blev stående blickstilla. Med lugna och väl avvägda rörelser plockade Robin åter fram sin handkikare och samtidigt som han gjorde det kom nästa fågel och det är omöjligt att säga om den upptäckt oss, men hur det nu än var med det så vek den i alla fall av och försvann utom synhåll. Men den förste verkade inte ha för avsikt att ge sig av och en snabb koll i kikaren bekräftade det vi hoppats på.

– En tupp, viskade han.

I den handkikare som han använder finns också en inbyggd avståndsmätare. Det här är en mycket viktig ingrediens för att lyckas med skott på längre håll. Den visade nu att tuppen satt på exakt 308 meter och Robin vred några klick på kikarsiktet. Sedan formade han till snön till ett stöd och uppe på snökudden lade han kronans gamla ryggsäcksöverdrag. Någon direkt vind var det inte tal om vilket givetvis förbättrade förutsättningarna avsevärt.

När han låg där och siktade försökte jag att finna igen fågeln i kameralinsen men glasögonen hade packats undan eftersom det var omöjligt att ha dessa på grund av den is som bildades på glasen i samband med att kapuschongen fälldes upp. På 308 meter är ett 200-millimeters objektiv i minsta laget men till sist hittade jag tuppen och den var verkligen ståtlig. Efter 20 sekunder av tystnad kom sedan skottet. Tjädertuppen slog ett par slag med vingarna och sedan föll den.

– Skottet kändes bra men när den satt kvar visste jag inte riktigt, säger Robin.

Och där inne bland de kortväxta björkarna låg den och Robin färdades vant på skidorna. Framme vid tuppen kunde han konstatera att det var en mycket grann tjädertupp som fallit. Han lyfte upp den och vägde den i handen.

– Fem kilo. Jo, nog är det här en femkilostupp, säger han.

Skottet satt perfekt i mitten av träffytan och det glimrade i blått från tjäderhalsen. Stjärten var även den magnifik. Robin spände ut den mellan skidorna och uppskattade bredden till 60 centimeter.

– Men nog hade vi lite flyt där. Det är inte många gånger jag har varit med om att fågeln kommer flygande rätt i en, säger han och ler. 

Med tjädertuppen i ena handen åkte han en bit samtidigt som blicken sökte av träden i omgivningarna. Nu var radarn åter påslagen och det gällde att försöka hitta den andra fågeln som vi sett men som vi förlorat ur sikte bakom en av tallkronorna. När tjädern stuvats in i säcken fortsatte jakten men efter en knappt timmes skidåkning började hungern göra sig påmind. Lite finskt rågbröd var det enda som fanns kvar av den lilla matsäcken och tillsammans med lite vatten bearbetades det sakta mellan käkarna och sakta fylldes kroppen med ny näring. Jag såg i Robins blick att han gärna ville fortsätta och när vi stod där avslöjade han att den bästa tiden var när skymningen började lägga sig.

– Då äter all tjäder. Då kan man få uppleva en riktigt bra jakt. Det är under den tiden som jag har skjutit de flesta av mina tjädrar, säger han.

Men vi skulle inte finna fler fåglar den här jaktdagen. Å andra sidan hade jag fått uppleva en jakt där vi hittat kungen av tjädertuppar så det skulle hursomhelst bli svårt att trumfa det.

När vi kom till bilen hade mörkret börjat sänka sig över fjällen och de två apelsiner som jag lindat in i kläderna hade inte hunnit bli stelfrusna. Efter 14 kilometers skidåkning i ospårad terräng och 6,5 timme på benen i 27 graders kyla är det nog inte mycket som kan mäta sig med en stor och saftig apelsin.

– Oj så gott. Men någon timme till så hade de nog varit stenhårda, säger Robin med munnen full av apelsin.

Samtidigt som vi stod där och mumsade ikapp såg jag hur Robins blick sökte sig upp efter fjällsidan.

– Det var bra idag. Men vi vet ju att det finns fler däruppe. Det är bara hem och hämta kraft och sedan försöka imorgon igen.

För som Robin själv hade sagt några timmar tidigare; det är hårt arbete och viljan att titta bakom nästa krön.

 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2018-12-16

Se även ...

Magasin Vildmarken #6

Den här gången pryds omslaget av Jens Kjaer Knudsen som tillsammans med Thomas Lindy Nissen var iväg på en strapatsrik tur uppe i bergen i jakt på de spanska manfåren. Det blir såklart även fiskeläsning! Månadens artiklar handlar om bottenmete efter abborre och om hur man lyckas fånga de riktigt stora gäddorna i sina hemmavatten.
Läs tidningen »

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.
WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com