Ad

7 tips för tröga isgäddor

Gäddan är ofta aktiv och huggvillig hela vintern och ismetet är som regel en grymt effektiv metod. Men det kommer alltid bakslag och perioder när fisket är svårt och oförutsägbart. Vi ger dig tipsen som överlistar stora, svårflörtade isgäddor. [Text & foto: John Zafaradl]

 

Ismete efter gädda har blivit oerhört populärt det senaste årtiondet och tekniken är inte bara effektiv, den tenderar också att producera riktigt stora exemplar. Årligen fångas gäddor över 15 kilo och dessutom upptäcks nya, heta platser under varje säsong – från isen blir alla vatten tillgängliga, en av ismetets stora fördelar.

Många förknippar ismete med ett stort antal hugg och ett fartfyllt fiske, i alla fall är det ofta så metoden framställs. Men alla ihärdiga ismetare vet att det kommer dagar när gäddorna kan vara riktigt tröga, precis sådär svåra att man nästan blir galen. Det finns dock en intressant aspekt när det kommer till trögt ismete, en högst personlig iakttagelse: När det väl hugger brukar det handla om stora gäddor!

Jag minns särskilt en januarihelg för flera år sedan, när kompisen Stefan och jag fiskade på ett av mina favoritvatten. Här brukar huggen normalt dugga tätt, men vid detta tillfälle var fisket så dåligt att vi övervägde att åka hem. Ingen av oss ville dock ge upp och istället struntade vi i tidigare erfarenheter och bröt mot allehanda givna taktiska upplägg. För att göra en lång historia kort: Lördagen resulterade bara i ett ynka hugg, men gäddan vägde några gram över 10,0 kilo. Söndagen var lika trög, med en enda fällning – den gäddan vägde 10,2 kilo. 

Händelseförloppet har sedan upprepat sig i andra vatten, under olika förutsättningar och i helt skilda typer av sjöar: Ett hugg – en storgädda. Kanske beror gäddans inaktivitet på en viss månfas, lufttrycket, ogynnsamma jaktförhållanden, eller att snön precis har lagt sig som ett mörkt lock på sjön, orsakerna kan vara många. Jag kan inte ge något säkert svar på varför de allra sämsta dagarna, sett till antalet hugg, har producerat flera troféexemplar. Förmodligen rör det sig om rovfiskens instinkt i kombination med en för stunden korrekt betesprestation: Storgäddan ser det kanske som en förlust om den inte tar ett ”lätt” byte – det finns ju en anledning till att den har blivit stor. 

Tipsen som följer ska inspirera till variation och ett innovativt tänkande i ditt ismete. Här finns givetvis inga fasta regler och oftast är det en kombination av olika tips som kan vara nyckeln till framgång. Genom att byta taktik och teknik kan man trots ett trögt fiske locka enstaka gäddor till hugg – och man kan mycket väl belönas med en drömfisk. 

isgäddor

1. Fiska nära botten

Under tröga dagar är gäddorna inaktiva och huggen uteblir för att rovfiskarna inte har någon större jaktvilja. Det gäller alltså att presentera betet på ett sådant sätt att en ointresserad gädda helt enkelt inte kan låta bli att hugga. Många gånger gör man det bäst genom att placera betesfisken riktigt nära botten, även i vatten där du normalt sett fiskar under iskanten eller mitt i vattenmassan. 

Med ”nära” menas inte en meter eller två från botten, utan precis så att betesfisken rör upp lite bottensediment med fenorna, eller bara hänger några få decimeter upp i vattnet. Vid dessa tillfällen har gäddan ingen vilja att göra några längre utfall för att ta ett byte. Den står stilla, trycker och avvaktar en förändring som gör att jakthumöret återvänder. Genom att fiska nära botten kan man väcka gäddans jaktinstinkter till liv. 

2. Fiska aktivt

Mina erfarenheter av inaktiva gäddor visar att det gäller att komma så nära dem att betet blir oemotståndligt. Det gör man via regelbundna förflyttningar – och då ofta i kombination med bottennära fiske. Givetvis måste man anpassa sig efter fiskeplatsen, det kan handla om grunda vikar, grynnor, kanter eller rena slätbottnar, men den gemensamma nämnaren är att söka tills man kommer tillräckligt nära. Faktum är att det inte spelar någon roll om det är två eller femton meter djupt i det aktuella vattnet. Bottennära beten ska flyttas runt ofta – bytet ska komma till gäddan, inte tvärtom. Borra gärna många hål i början av ditt fiskepass, på så vis störs inte gäddan när man sedan flyttar runt spöna.

Oftast råder helt omvända förhållanden i riktigt djupa vatten, som klarvatten- och spricksjöar. Här ”hänger” de inaktiva gäddorna i frivattnet och nu gäller det att hitta exakt rätt djup för att en trög fisk ska hugga. Vid ett tillfälle under vintern 2005 fiskade jag i en spricksjö under sju timmar utan att flytta spöna en enda gång. De sedvanliga huggperioderna uteblev, men jag visste att djupkanten var bra och att här alltid samlas rikligt med bytesfisk. För att göra något åt det statiska fisket varierade jag kontinuerligt fiskedjupet på mina spön. Många timmars väntan resulterade till slut i ett enda hugg – gäddan vägde 13,41 kilo och står fortfarande som mitt personliga ismeterekord.

Lita till din pelagiska fiskeplats om du brukar få fisk där. Låt spöna stå och flytta istället betena upp och ned genom vattenmassorna – och var inte rädd för att fiska strax under iskanten, trots att gäddorna är inaktiva och det är 20–30 meter till botten. I djupa, klara sjöar är skymning och gryning de absolut hetaste perioderna för stor gädda, något att tänka på under dagar när huggen uteblir – siluettfisket kan då vara helt avgörande. Under de dåliga ispassen sätts ditt tålamod på prov, då kan det verkligen betala sig att sitta kvar tills det blir mörkt. 

3. Variera betets rörlighet

Under händelsefattiga dagar har jag märkt att sänkets placering i förhållande till betesfisken spelar en stor roll. Om blyet sitter 40–70 centimeter från betet tenderar fisken att regelbundet röra sig uppåt eller i sidled, vilket inte tycks attrahera en tjurig, bottenstrykande rovfisk. Förmodligen krävs det en alltför stor insats för att fånga detta byte. 

Genom att sätta sänket på tafsen, med stoppknutar eller gummistoppers på varje sida, kan man justera avståndet i förhållande till betet. Vill man att betesfisken ska stå och damma i dyn kan sänket föras riktigt långt ner på tafsen, så nära som en decimeter ifrån betet. Du kan också använda ett tyngre sänke för att dämpa betesfiskens rörlighet en aning.

Tröga, pelagiska gäddor tenderar inte att vara riktigt lika känsliga för pigga och rörliga beten som sina artfränder i grundare vatten. Men det flyttbara sänket är lika användbart vid detta fiske och du kan placera det allt från 30–120 centimeter ifrån betet. Under normala förutsättningar använder jag väldigt lätt bly vid pelagiskt ismete, men har inte gäddan den riktiga jaktviljan, ska sänket vara så pass tungt att betesfisken inte kan göra någon längre flykt när den väl attackeras. 

4. Betesfiskens storlek

En aspekt som ofta diskuteras bland duktiga gäddfiskare är storleken på betesfisken. I nio fall av tio skulle nog de flesta välja en större mört framför en mindre. Sett till sommar, höst, vinter och tidig vår, är stora betesfiskar ett måste när man fiskar efter grov gädda. Under senvåren, ju närmare leken man kommer, kan man istället skala ner storleken på betet för att locka en trög, romstinn hona till hugg. 

Detta tankesätt kan också appliceras på tröga ismetedagar. Var inte rädd för att prova mindre beten, exempelvis en  liten mört eller abborre, som du i normala fall aldrig skulle använda. Jag har varit med och vägt en ismetad storgädda på över 16 kilo som högg på en tusenbroder, en abborre som var knappt decimetern lång. 

Små betesfiskar, i kombination med bottennära fiske och ett bly som placerats riktigt nära betet, har producerat anmärkningsvärt stora gäddor – allt för många för att det ska vara en slump. Underskatta aldrig det selektiva jaktbeteendet hos en storgädda. 

5. Dött bete

Det tog flera år innan jag ens övervägde att använda en död betesfisk, jag såg helt enkelt ingen anledning till att göra det. Nuförtiden är jag fullt övertygad om att en död betesfisk kan locka en trög gädda att hugga, och då även i vatten där dött bete i normala fall aldrig brukar fungera särskilt bra.

Här finns fortfarande mycket att lära, och kombinerat med olika taktik, tacklingar och mäskning, kan död betesfisk vara ett intressant alternativ. Fiskar du dessutom i ett vatten med högt fisketryck, oavsett om det är en sjö, vik, damm, mar, eller ett bakvatten, kan de stora gäddorna mycket väl ha varit fångade förut, och är kanske särskilt svårflörtade av denna anledning. Utöver död mört, nors, eller andra naturliga byten, kan då en sill eller makrill vara ett ypperligt val: Beten som inte känns igen, som sticker ut och skiljer sig från gäddans vanliga föda. Glöm inte att experimentera med lukt, färg och storlek – det kan spela en avgörande roll.

6. Minimalt motstånd

Det finns en uppsjö av olika varianter på hur linan kan fästas till vippan för att hålla betesfisken på önskat djup och tillika lösa ut när gäddan väl hugger. En del klämmer fast linan, andra gör en ögla på linan och hänger den över vippan, vissa använder gummiband och så vidare…

När gäddan är kinkig ser jag det som högst väsentligt att linan löser lätt från vippan när den väl tar betet. Vissa hävdar att en tackling med självkrokningseffekt fungerar förträffligt vid ismete och jag tvivlar inte på att de har rätt. En aggressiv gädda som kommer med fart, tar betesfisken och sedan krokas mot en hårt ställd nappanordning, är säkerligen ett ypperligt koncept. Men jag tror inte att tacklingen är effektiv när en gädda kommer smygandes utmed botten, gör ett utfall mot mörten och sedan står still. Faktum är att jag vid åtskilliga tillfällen har upplevt hur kinkiga gäddor tar betet, känner motståndet från vippan och sedan spottar. 

Vintern 2003 fiskade jag en i grund vik som vanligtvis brukar leverera 8–10 gäddor på fyra spön under en normal fiskedag. Efter fyra  timmar utan ett hugg var jag nästan på väg att ge upp, när en av vipporna plötsligt fällde riktigt lååångsamt, precis som när en försiktig gös tar betet. Vippan stod still i hålet under flera  sekunder innan linan löste och den for upp. Försiktigt kände jag efter i den slaka linan, men fisken hade släppt betet. Jag tog en ny betesfisk, ett slött exemplar för att slippa blindfäll, och fäste linan oerhört lätt mellan gummibandet och korken. Fem minuter senare drogs vippan sakta mot hålet och linan släppte innan korken doppades i vattnet: Gäddan vägde 10,7 kilo och var min enda fisk den dagen! ’

7. Mäskning

Förra vintern guidade en vän några tyska sportfiskejournalister på ett så kallat ”säkert” vatten. Efter två timmar hade han inte haft en fällning och nervositeten kom sakta krypandes. Han flyttade spöna och försökte vara allmänt aktiv, men ingenting hjälpte. Som ett sista desperat drag, allt för att verka seriös och för att hjälpa upp situationen, mosade han sönder några mörtar och skickade ner sörjan i ett hål där betet fiskades nära botten. En halvtimme senare kom dagens första och enda hugg – i det mäskade hålet givetvis! Gäddan vägde 10,4 kilo och turen var räddad. 

Det är alltid svårt att dra krassa slutsatser efter några få fiskepass, men fortsatta experiment med mäskning har slagit väl ut. Speciellt kombinationen små beten, bottennära fiske och mäskning verkar vara ett ypperligt recept när det kommer till svårflörtade vintergäddor. Mig veterligen finns det ett koppel skickliga ismetare runt om i landet som har satt mäskning i system för att fånga stor gädda. Den populära rovfisken har trots allt ett bra luktsinne, något vi sportfiskare borde vara bättre på att utnyttja för att fånga fler och större gäddor på ismete. 

Billboards

Storgäddan ser det kanske som en förlust om den inte tar ett ”lätt” byte – det finns ju en anledning till att den har blivit stor.

Många timmars väntan resulterade till slut i ett enda hugg – gäddan vägde 13,41 kilo och står fortfarande som mitt personliga ismeterekord.

Speciellt kombinationen små beten, bottennära fiske och mäskning verkar vara ett ypperligt recept när det kommer till svårflörtade vintergäddor. 

 

Inlägg av: Nikki Van Riet den 2020-02-06

Se även ...

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Starta din kostnadsfria prenumeration* på Magasin Vildmarken genom att fylla i din e-postadress nedan!

*Du kan även få erbjudanden och nyheter från samarbetspartners.
Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst.

Magasin Vildmarken #4

I det här numret kan ni läsa om när vi fick följa med ut på en minst sagt omväxlande jakt i Stockholms skärgård. Under dagen tog vi oss nämligen fram på en specialbyggd Alukin-båt samtidigt som vi fick uppleva både rådjurs- och säljakt.
Läs tidningen »

Inskjutningstavlor

Spara tid vid inskjutning med hjälp av Vildmarkens egendesignade inskjutningstavla. Med våra tavlor kan du lätt se hur du ska justera på ditt kikarsikte.
Ladda ner »

 

Prenumerera på Magasin Vildmarken!

Få tidningen före alla andra - direkt till din e-post! Din prenumeration är helt kostnadsfri och kan avslutas när som helst. Genom att prenumerera godkänner du att även få nyhetsbrev från Vildmarken och samarbetspartners.


Invalid email
Detta fält är obligatoriskt.
Grattis! Nu är du prenumerant av Sveriges nya jakttidning.